#3

Berlin är vad man vill. På ett ungefär.
Först åker man till Potzdamer Platz, men inte för de höga husen eller de fina restaurangerna. Man åker dit för Philharmonie-byggnaderna. Inne i byggnaden står kostymklädda tyskar på heltäckningsmattor, med ett glas vin i handen. På toaletterna står det män och kvinnor i vita rockar som torkar av vaskarna efter att besökarna har tvättat händerna för vårdslöst. De belönas med några euro för varje besök och säger Danke Schön, Meine Herren. Det hela är högtidligt, men man kan inte låta bli att undra över när huset byggdes.

Väl inne i konsertsalen sitter Boka Zheng och spelar Chopins första och andra pianokonsert, tillsammans med en orkester som är dömd att leva i skuggan av Filharmonikerna. Filharmonikerna har för övrigt en utsåld konsert i den andra, större, konsertsalen. Barbara Bonney ska sjunga, och det vet alla om. Också vi som har fått biljetter till Chopinkonserten.

När allting är slut återfinns Zheng i foajen framför ett bord. Många trängs framför bordet, men man kan bege sig direkt. Den stora kinesiska publiken gör det inte.

I väntan på att Hamburger Banhof ska öppna upp för gratis inträde kan man gå förbi Humboldt-universitetet. Här studerade Marx och Engels. Hegel satt som rektor i flera år. Hans grav återfinner man ett kvarter bort. Han ligger bredvid Fichte och en rad ifrån Brecht. Annars är det mest den gamla judiska societeten som vilar här. Våren har kommit till Berlin. Det är varmt och träden är faktiskt gröna och man undrar när man sist såg gröna träd. Man minns inte, men får hjälp av de stora affischerna som är uppställda i Brechthuset bredvid.

När man går längs muren vid Ostbanhof tycker man, en aning cyniskt och missunsamt, att det förvisso är både spektakulära målningar och innerliga texter, men man vet inte vad det betyder. Visste de som skrev det? De utslagna varelserna i kängor vid Ostbanhof vet det inte. Frihet? Eller bara icke-tvång.

En man med en hund ställer sig i tunnelbanan, vars linjer inte är logiska eller praktiska och som garanterar flera tågbyten och en nypa frisk luft vart man än ska bege sig, och håller ett anförande. Han ber om mat eller pengar. Han säger att han vill bevara sitt oberoende och man vet inte alls om man ska börja argumentera, men de tyska orden räcker ändå inte till. Man förblir tyst och overksam och ser på när en man räcker över en banan till talaren.

På Gemäldemuseum vandrar man lakoniskt genom fyra århundraden. Mest går man genom Holland och Belgien, man går genom Frankrike till Tyskland och tillbaka igen. Europa är ett parkettgolv och tavlor och man ser vad andra ville se eller kände att de såg. En engelsk röst kommenterar de stora målningarna och en djävul häller flytande guld i en syndares strupe.

Vad man till slut minns är detta att 15 ledande nazister 1942 beslutade om den slutgiltiga lösningen vid Wannsees vatten, och att förhören är lika fulla av lögner som de är långa och att det mitt i den forna semesterortens trädgårdar och fasader ligger ett McDonald's och man vet att man sett det förut, men kanske inte såhär tydligt.

#6

Han skulle fungera som ett prisma. Ett prisma för ljuset. Varenda stråle skulle stråla genom honom, och varenda stråle skulle mångfaldigas genom honom. Ändå, och han var mycket bestämd på den punkten, skulle han kunna ses i motljuset. Det skulle inte råda någon tveka om vem han var. Vart han var på väg skulle ingen veta, det skulle vara hans ensak.

Egentligen skulle det inte spela någon roll. Det viktigaste var att det skulle råda absolut klarhet om vad som var himmel och vad som var jord. Om alla visste, då skulle han kunna placera sig mitt emellan, som ett prisma också för det himmelska och jordiska.

Och luvan, som skulle fladdra i vinden, som inte skulle vara stark utan behaglig och svalkande. Det skulle vara hans signum, tecknet som fick allting att glöda bakom honom och stråla framför.

Han hade aldrig varit anspråkslös, men han menade att han hade sina skäl. Om nu bara någon kunde se honom. Se honom och ljuset och vad han mäktade göra med det.

#24 Om läsning

Här står tomt sedan någon månad. Det var inte meningen. Någonstans under den här tiden var det som om jag inte längre ansåg mig vara förtjänt av att skriva här. Det är lite märkligt, men så är det nu en gång och jag kan på ett skruvat sätt förstå det. Jag har skrivit andra texter istället, texter som har varit nödvändiga för att klara kurser, för att bättra på ett cv eller för att tjäna lite pengar. Ändå tycker jag inte att det är nog för att jag ska förtjäna att sitta uppe sent och skriva. Vilket istället har inneburit att jag har läst. Det är vad jag tänkte skriva om nu.

Jag har försökt att lära mig läsa in stora mängder text, och komma ihåg dess kärna - kärnfulla formuleringar och kärnan i slutsatserna. Det är svårt. Jag har aldrig lärt mig det. Jag har aldrig riktigt behövt det, men nu kände jag att jag skulle göra ett försök. För min egen skull.

Jag laborerade lite med snabbläsning. Normalt sett läser jag en sida på en minut - 60 sidor per timme (fast om jag sitter en timme blir det snarare 50 sidor). Jag försökte snitta kanske 40 sekunder per sida. Jag klarade inte det, för jag kände ett behov av att gå tillbaka och läsa om. Jag förstod helt enkelt inte vad jag läste.

Sedan läste jag som vanligt igen, men med samma problem - jag glömde för mycket av vad jag hade läst.

Nå, hur skulle jag göra? Det var egentligen inte svårt - jag försökte läsa långsamt. Och jag försökte läsa varje ord, för jag förstod var felet låg någonstans.

När jag läser texter, också facktexter eller filosofiska resonemang (i förekommande fall Foucault), läser jag dem som en deckare. Jag hoppar över meningar. Jag vet inte hur många spänningsfyllda upplösningar som har blivit förstörda av att jag inte har orkat vänta på upplösningen av en mening och istället gått på slutordet. Jag gör samma misstag med fackböcker. I en rad av negativa definitioner av ett begrepp kan jag helt sonika hoppa över alla förutom det första och landa i den positiva definitionen. Men de negativa definitionerna står ju där av ett skäl. Och ibland har jag därför trott att den positiva definitionen betyder något som en tidigare negativ definition uteslutit. Men den läste ju inte jag.

Så nu kontrollerar jag att mina ögon rör sig från vänster till höger, från vänster till höger, från vänster till höger osv. Inte diagonalt eller vertikalt. Och jag har tagit hjälp av en penna för att anteckna vad jag läser, jag stryker under det viktiga och förklarar det vid sidan av i ett skrivblock. Bara för att jag ska tvingas att läsa långsammare.

Det är nog vad alla andra har gjort ända sedan högstadiet. Jag lärde mig det 4 terminer in på journalistikprogrammet. Bättre sent än aldrig.

#13

När tågen inte kom som de skulle
och man väntade
då först insåg jag varthän
det bar eller brast.
Tidigare var det inte så
att man kom till samma slutsatser
som jag själv
men nu var det så.
Varenda argument
vändes till sin motsats
och skillnaderna var större
än vad jag vågade hoppas på.

#27 (på besök)

Jag såg inte skärmen, men visste att den var viktig.
Men där syntes ingenting.
Temperaturen, bara omärkligt över 24
och jag var inte
varm eller kall.
Jag var genomskinlig genom
substansen
men där syntes ingenting.
Bara fettvävnad
I livet och medicinen är ingenting säkert
Sa han, men pekade på sig själv
men jag är sextio år
och skulle inte vara lugn
som du

#84

Det är ett nytt år nu, men det är som vanligt. Alltså är ingenting egentligen förändrat eller pånyttfött, mer än hoppet kanske. Och det är kanske hoppet som gör att så många borgerliga tidningar helt verkar ha glömt bort de mest grundläggande matematikkunskaperna när de analyserade dagens opinionsmätning.

Om det var någon som reagerade över förmuleringen "klar ledning" för vänsterblocket, trots att skillnaden var knappt 2 procentenheter, så är det ju självklart så att KD hamnar utanför riksdagen i mätningen. Man ska väl vara försiktig med opinionsmätningar och gärna täcka upp för alla eventualiteter, men det här var ett synnerligen dåligt val av metod.

Alltså: Det borgerliga riksdagsblocket får 42,9 procent enligt opinionsmätningarna. Det rödgröna blocket får 48,1 procent. Det är en "klar ledning". Och en verklighetsbaserat sätt att mäta opinionen på.

#85

Berget kallades för urberget av det folk som med sina bara händer skrapade bort mossan och växterna från dess yta. De sa att ingenting kan växa på det skrovliga, ogästvänliga berget. De höll ihop och avslöjade aldrig vad de hade gjort för någon annan. Men de tillät spekulationer, och gjorde ingenting för att hindra myterna från att spridas.

När berget sedan skulle nedtecknas i olika lexikon blev berättelsen därefter. I ett lexikon läser jag om det ofruktsamma berget som aldrig burit frukt. I ett annat läser jag om det en gång grönskande berget som inte längre har lust att försörja någon. I ett tredje skriver författaren om det giriga folk som genom sitt arv var så dumma att de med händerna skrapade bort vad de inte kunde förstå sig på.

Den tredje versionen faller folkets senare generationer i smaken. Inte på grund av att de beskrivs som giriga och dumma, utan för att ingenting är nedtecknat om berget självt.