#72

Till slut var hela saken så infekterad att vi gick förbi varandra. Vi anmärkte inte längre på varandras ovanor, kanske för att vi trodde att det någon gång för länge sedan var de som var skulden till att det blev som det blev. Så var det nog inte, men ovanorna växte liksom i samma takt som det andra, det egentliga.

Du, till exempel, hade en ovana att alltid komma in om nätterna med smutsiga tassar och harar mellan tänderna. Det skrämde ju livet ur de andra, det borde du ha förstått. Och alltid när jag satt och läste tidningen på morgonen låg det ett öra här, en tass där och så vattnet som du sköljde ner allting med. Det låg över hela golvet. Du sa att det var oblodigt på det stora hela, att du visste hur man tog hand om en hel hare utan att låta något gå till spillo, och så kanske det var, men jag har aldrig varit rädd för blod, sa jag, utan oordning. Och grisen som nu bara låg i soffan, apatisk och livrädd, han är rädd för dig nu sa jag. Du har skrämt honom till oigenkännlighet när du kommer in om nätterna med ett byte.

Det måste vara varje varelses rätt att fälla sin egen föda, sa du. Den rätten kan du inte rimligtvis ta ifrån mig.

Det var alltså förut, senare pratade vi inte mycket alls, och jag sparkade bara undan resterna av dina byten när jag skulle koka kaffe.

Så en dag sa du något om han som dog. Ja, så sa du. "Han som dog".
Du vet, han hade ett namn, sa jag.
Ja, och nu är han död och finns ingenstans, svarade du.

Jag var tvungen att berätta, så jag berättade. Jag berättade om allt det hemska, om vad jag hade gjort och varför jag gjorde det och varför jag inte borde ha gjort det.
Och den lilla grisen lade jag i min handflata, han vred sig oroligt när vi pratade om vad vi hade för föreställningar om livet efteråt. Vi försonades då, i min skuld.

Du sa, om vi hamnar på en ö med andra människor, då är det dig jag äter sist av alla, och jag ska försöka att inte ens tänka på hur du smakar. Så att jag inte råkar njuta.