#41

En dag kom du in i rummet där vi stod och frågade om inte alla kunde krama varandra innan vi började med våra arbetsuppgifter. Det var inte det att vi inte ville, fick vi då förklara, det var helt enkelt så att vi inte visste hur man gjorde. "Det var konstigt", sa du, "somliga påstår att det är en medfödd förmåga". Vi var alla lite generade och mumlade att det nog inte var så.

Vi fick ställa oss i en ring omkring dig. Och du gick med raka steg fram till var och en av oss och gav oss en kram. Du fick instruera oss, visa vart armarna skulle landa. På väg fram mot mig tänkte jag bjuda till och sträckte ut armarna, men blev lite rädd, och drog hastigt tillbaka dem. Du tog tag om mina armar och jag var glad att du inte började skratta. När du hade visat alla hur de skulle kramas sa du att det var bra, "men värmen, den får ni jobba lite med".

Nästa gång vi sågs tror jag att någonting brast hos dig. Det såg ut så, och du kom inte tillbaka igen. Jag kunde förstå dig. Vi stod utspridda på golvet med målarfärg i burkar och grova penslar i händerna och målade ett nytt lager över det som du hade förstört. När du hade gått iväg för att inte komma tillbaka igen sa någon "jag vet inte hur det gick för er, men jag kände att jag kunde hålla färgen riktigt bra".