#6

Vad skulle jag säga? Man kan inte förklara allting, men ingenting är utan förklaring. Kranen droppade. Det lät ingenting, det var inte det. Det lät varken klong-klong-klong eller klink-klink-klink eller tip-tip-tip. Men att det inte lät betydde inte att den inte droppade. Så fort jag inte såg dropparna kunde jag känna dem. Jag vet att det inte är så, men det kändes som om porslinsfatet liksom nöttes ner. Som om varje droppe gjorde skada. Jag drömde ont om det. Hur dropparna träffade kinden, och kinden blev ett stort sår som blev infekterat. Och vad hade jag då kvar att försvara? Och min hand, som långsamt skulle förlora den omgivande, trösterika huden. Hur skulle jag då kunna stryka med handen över andras kinder, och hur skulle min kind kunna bli struken av andras händer om någon kind inte fanns att stryka? Vad skulle jag då ha kvar att försvara?

Det slog över, jag medger det. Jag kan inte förklara det, men ingenting är utan förklaring. Och om du någon gång kunde förstå mig, så skulle du försvara mig, så som jag då försvarade mig själv.