#1989

Min läsning under sommarens första månad har nu sammanstrålat. Först - "Fallet Heidegger" av Hugo Ott, som handlar om den tyske filosofen Martin Heideggers roll i nationalsocialismens genomförande inom högskolepolitiken, och den skuld som Heidegger aldrig erkände. Teorierna om varför är fortfarande för många, och Heidegger gav aldrig då eller senare en förklaring som gick att begripa. Ändå fanns en skillnad i hans förhållningssätt som knappast är oväsentlig. Under nazismen talade han, som stämningen påbjöd, högtravande om nationalsocialismens förtjänster som han menade var den frigörelse som människan väntat på från massans konventioner. Senare, under upprensningstiden, var tonen en annan. Det var ingalunda ett vildsint försvar. Snarare undflyende förklaringar (aldrig ursäkter), tillika lögner som inte hade någon som helst grund i verkligheten. Förlåt sa han aldrig.

Heideggers position gentemot nazismen var kanske inte annorlunda än den roll han intog gentemot de finansiärer som både tidigare och senare garanterade honom hans försörjning, till vilka hörde katolska kyrkan (han studerade teologi, samt tolkade Thomas av Aquino) och det av fransmännen ledda upprensningsutskottet (franska filosofer och diktare).

Frågan blir således om det handlar om självständighet eller den yttersta sortens beroende. Kan de sammanfogas? Tydligt är ändå att Heidegger bakom den av finansiärerna målade fernissan formulerade egensinniga, omfångsrika tankar.

"Om natten i Chile" av Roberto Bolano handlar också om skulden. Platsen är Chile och tidpunkten militärjuntans (med stöd av väst) statskupp mot den folkvalda, socialistiske presidenten Allende. Huvudpersonen börjar undervisa Pinochet och hans generaler i kommunism och marxism, till hjälp för juntan när de ska kartlägga de politiska motståndarna. Senare börjar huvudpersonen deltaga vid fester hos en kvinnlig författare och poet, vars man är från USA. Inte förrän efteråt framkommer vittnesmål om att denna författarinnas man höll förhör med regimkritiker i källaren.
Historien är tillbakablickar, från huvudpersonens sista natt i livet, fylld av ångest över hans skuld. Skulden tar gestalten av "åldrad yngling" som hemsöker huvudpersonen denna sista natt.

"Den åldrade ynglingen har varit tyst länge nu. han spyr inte längre galla över mig eller författarna. Finns det någon lösning? Så blir litteraturen till i Chile, så blir den stora västerländska litteraturen till. Försök få in det i skallen, sägen jag. Den åldrade ynglingen, det som finns kvar av honom, formar läpparna till ett ohörbart 'nej'. Det är min mentala styrka som fått stopp på honom. Eller kanske är det historien. En ensam människa förmår inte mycket mot historien. Den åldrade ynglingen har alltid varit ensam och jag har alltid stått på historiens sida."

Och till sist, ett bidrag av P-O Enquist till en antologi av Lotta Gröning med svenska EU-kritiker inför Sveriges medlemskap i Unionen. P-O Enquist skriver ett fiktivt protokoll från ett möte där en kommun i Västerbotten ska rösta för medlemskap i Sovjetunionen. Beröringspunkterna är flera till debatten inför folkomröstningen om EU (och debatten som fortgått under Sveriges medlemskap), men framstår som absurda när det är ett inträde i Sovjetunionen det ska röstas om. Endast genom ett medlemskap i Sovjetunionen kan freden bli varaktig, men ändå behövs en fredsarme. En av de närvarande på mötet räcker upp handen och frågar vad vi ska med en arme till om det är fred, varefter han kastas ut och utesluts ur mötet. Till slut återstår endast två stycken röstberättigade. Kommunen röstar enhälligt för ett medlemskap i Sovjetunionen.

Hur sammanstrålar då de här texterna? Gemensamt för Ott och Bolano är att de utreder skulden. Dess natur är sådan att den endast kan utdömas i efterhand, och inte sällan har den föregåtts av en tidsanda, som senare förkastas som vedervärdig. Men inte förr. Förr var det som senare är skuld något eftersträvansvärt - Heidegger blev rektor vid Freibergs Universitet, Bolanos huvudperson är en uppburen poet och får därtill träffa landets mäktigaste män, ja, till och med undervisa dem!

Det kunde stavas Hegel, och historiens egen logik, där människan endast spelar skådespelarens roll och världsanden är regissören, men den här texten skulle bli för lång om vi gav oss på den analysen. Istället kanske det räcker att hävda att häri finns en kritik mot EU och liknande projekt, vars grundsatser redan är fastslagna i förväg och inte får ändras. Det borgar för en hård dom av historien, när grundsatserna raseras, till förmån för andra.