#41

Jag kan inte förstå dem. Det är en bild av en grupp människor på en glaciär, mot en sol som kanske går upp. Det är motljus, men det finns en störande detalj hos gruppen som ändå syns. De har stora krabbklor istället för händer. Jag kan inte förstå det. Krabbklor. Man undrar ju vad de sysslar med som gör att de har blivit födda med krabbklor. Man kan ju inte veta om de verkligen är födda med dem, men man får väl anta.

De kanske steg upp ur det kalla havet. De kanske kände som man gör när man har badat om sommaren och det inte är kallt förrän luften träffar den våta huden. Och ändå fortsätter de.

Jag försöker förstå, och jag hör kanske hur det blåser en stark vind över glaciären, som bara är vit. Och vinden för med sig en klapper. Krabbklor som slår mot varandra, och nu känner jag igen ljudet! Vi åkte bil, i baksätet, med en stor hink mellan oss. Det är samma ljud, klor som slår mot varandra. De kunde inte veta att de skulle kokas levande, där de stretade runt i den gula hinken.

Ibland säger man att varelser går ur tiden, men jag tror inte på det. Snarare så att man etsas fast. Vem skulle ha vetat om det om man hade legat i en hink? Att man skulle kokas levande och stanna mitt i en rörelse?

Det är inte förståndet som fattas den som inget anar. Alla är aningslösa när man ligger i en plasthink, och vi som såg på borde ha berättat. När vi lyfte upp dem ur burarna och deras våta kroppar mötte den kyliga luften, när de kravlade över varandra i en trång plasthink, då borde vi ha fått dem att förstå. Men gjorde det inte.