#36

Två centerpartistiska riksdagsledamöter har lagt en motion med anledning av diskussionen om muslimska kvinnors rätt att bära burka eller niqab. I en debattartikel i SvD skriver de att "Religionsfrihet är en oerhört viktig grundlagsskyddad rättighet, men det finns gränser även för denna. Vi menar att en gräns rimligtvis går vid att dölja sitt ansikte i till exempel offentliga miljöer och på sitt arbete."

Anledningen? "Människans ansikte - ögon, näsa, mun - är hennes kontaktyta mot omvärlden och mot andra människor (...)"

Det är en intressant diskussion. Kanske är slutsatsen rätt, kanske är det rimligt att avkräva att medborgare visar sitt ansikte inför varandra. Men anledningen som centerpartisterna för fram är fel. För varför bär de muslimska kvinnorna kläder som täcker ansiktet? Det kan väl inte vara med anledning av att de vill dölja sin kontaktyta för omvärlden?

Nej, ett ansikte räcker inte långt om ambitionen är att visa vem man är och vad man står för. Om vi skulle få se en bild av 14 människor som sitter på en rad av stolar, helt nakna och med blicken riktad mot kamerans lins, skulle vi då anse att vi då till fullo har möjlighet att veta vilka de är, att till fullo utforska deras kontaktytors budskap?

Nej. Då skulle vi inte veta vilken religion de tillhörde (med undantag för omskurna män möjligtvis), vi skulle inte veta deras politiska hemvist, vi skulle möjligtvis kunna gissa, men inte säkert veta, huruvida de var föräldrar. Men inte hur många barn de har fött, än mindre om de har civilkurage nog att säga till när medresenären på bussen lägger skorna på sätet eller om de pratar störande högt i mobiltelefon.

Nej, vi vet mycket lite om våra medmänniskor om de bara sitter bredvid oss med ett välexponerat och ljussatt ansikte.

Har vi någon gång sagt till en annan: Ta av dig dina kläder, så jag kan se vem du är? Nej. Troligare är att vi har uppmuntrat en vän att bära kläder "som är du!"

Vår värld är full av symboler, ja, vissa hävdar att det är det enda den består av. Så fungerar den kommunikation som ger oss möjlighet att anpassa vårt beteende till andra. Nog är det väl ändå så att om det sitter en kvinna i niqab bredvid oss på bussen så vet vi förhållandevis mycket om henne. Vi kan tänka oss att hon är troende, vi kan, med hjälp av dräkten, tolka varifrån hon kommer och om vi vet mer om landet så kan vi också tänka oss vilket språk hon talar och varför hon sitter på den här bussen, i Sverige.

Om vi vill vara riktigt säkra så behöver vi nog, tänka sig, prata med henne. Och om vi vill öka våra chanser till en smärtfri kommunikation så behöver vi nog också ha förståelse för vilka språkliga skillnader som ger sig till känna i meningsbyggnad och ordval. Vokaler till exempel. Det svåra med det svenska språket, har jag förstått, är vokalernas längd och attack. Jag hörde en kille som berättade att det tog flera år innan han lärde sig uttala "Akalla" på helt rätt sätt.

Vi tänker inte på sådant så ofta. Det är kanske där vi borde börja. Att vi borde öka våra chanser att göra oss förstådda genom att själva förstå, och låta andra få visa vem de är, låta dem få välja själva vilket intryck de vill ge vid ett första möte.

Alltså blir frågan: Vem vet vi mest om? En naken kvinna eller en kvinna med niqab? Vem har vi bäst förutsättningar att kommunicera med, om vi i kommunikationen inbegriper förståelse och antaganden?

Vem av dem vi helst skulle vilja tala med av dem, det är en helt annan sak. Men det är inte kvinnans sak, utan hennes samtalspartners.