#64

Något kom ivägen. Som om han hamnade i affekt, som om hans omdöme gled ur hans händer så till den milda grad att han inte förmådde sträcka sig efter det igen. Var det så? Och vad hade hänt?

Helga
Hildegard
Helmut
Hedwig
Holdine
Heidrun

Han försörjde dem. Det är tydligt att han dedikerade sina barn till sin arbetsgivare och chef. Det är tre taktfasta Heil Hitler i barnaskaran.

Men i slutet, självmordet och förgiftningen. Det är det som är svårast att förstå. Att förlora en strid så, på ett egentligen förnedrande sätt. Det vet alla att stänger man in sig, nästan som om man väntar på sin bödel, så finns det i slutet ingen annan utväg. Men barnen. Med sådana namn borde de fått utkämpa en strid på egen hand. Hade han då inga förhoppningar längre? Kanske är frågan rätt, men ställd vid fel tillfälle. Vad var det han skrev 1942, på våren?

"Över judarna fälls en straffdom som visserligen är barbarisk, men som de i fulla mått har förtjänat. Profetian, som Führern har gett dem för att de hjälpt till att sätta igång ett nytt världskrig, börjar förverkligas på det mest fruktansvärda sätt."

Tvivlar han då, så sent in på kriget? Eller tvivlar han bara på själva metoden, inte på kriget och dess effekter? Eller på utrensningen, men inte alls på kriget? Tvivlar han alls?

Han var beläst, hade tagit en doktorsexamen. Låt vara att han blev refuserad, låt vara att han inte lyckades försörja sig som skribent. Låt vara att den ekonomiska depressionen sköljde över också honom. Men till slut, vad var det som fällde avgörandet?

Kvinnokarl. Så sades det. Den halte vältrar kvinnor över ända. Det är såklart märkligt, som en revansch nästan. Men propagandan då? Kärnfamiljen. Den Ariska Kärnfamiljen. Det var inget alls, bara en bild, en kuliss. Detta äktenskap som barnen offrades för, som i slutet hölls samman av förlusten bara.

Han höll tal, blev utsedd till propagandaminister. Protesterade mot titeln, det var att skriva folket på näsan. Men kanske också en protest mot denna kommunistiska vink. Propaganda som något ärbart, något nödvändigt. Tvingades acceptera titeln, och fick stor nytta av sina grekiska studier.

Var det skräckblandad förtjusning då, 1942 på våren? Den yttersta makten, opinionsbildaren och vältalaren. Han, som tidigare blivit refuserad men som senare blev ledarskribent i partiorganets tidningen. Att få en röst, om än aldrig så radikal och förvirrad. Eller var den förvirrad? Var den då ännu tjänande? Det är lätt att tänka sig det. Det var på den radikala rösten han försörjde sig, och den krävde då också ett radikalt samhälle.

Men till slut, barnen och deras namn. Och död. Fanns det då till slut inget hopp alls kvar, ingen förtröstan? Kanske var de så intimt förknippat med förloraren att någon vinst inte var möjlig, varken då eller senare? Och vad fick honom att satsa på den hästen, av alla de som fanns till hands? Var det, till slut, för barnens skull som han fortsatte ända in i slutet?

Om inte för barnen, vad kunde det då rimligtvis vara?