#71

Jag höll en historia i handen, jag slöt handen om den och kunde känna hur den kurade ihop sig. Sedan lät jag den sova, jag höll handen i min ficka där det var varmt och lade alltid handen på en egen kudde när jag sov. Jag tog väl hand om min historia, och den var just alldeles min egen. Men när jag en dag beslöt att öppna handen för att se på min historia och fråga den om den nu var redo att berättas eller skrivas var den försvunnen. Helt borta, den hade bara lämnat ett rött märke i handflatan.

Så, i korthet, kom jag att bli den jag är.

Nu letar jag, jag är som en blind i ett mörkt rum med osynliga möbler. Jag ser nu inte några samband. Jag känner, det är sant, men kan aldrig få bekräftat att min inre karta stämmer.

Ibland när jag om sommaren badar är jag nästan säker på att min historia gick och gömde sig vid strandkanten, att den nu betraktar mig på håll från sanden. Då tar jag extra långa simtag för att bevisa mitt värde för historien, jag försöker helt enkelt så gott jag kan för att få historien att åter lägga sig i min hand.

När jag sover, då sover jag med öppen hand, men fortfarande ligger den på en egen kudde. Jag vill inte att min historia ska tro att den kommer att kvävas om den återvänder.

Ibland misströstar jag, och tänker att min historia säkert är långt härifrån. Det förefaller inte orimligt att min historia köpte en tågbiljett och numera färdas fram och tillbaka på transibiriska järnvägen. Inte heller är det omöjligt att min historia företog en lång resa till Indien. Kanske är min historia fredsmäklare i Kashmir.

Därför, och bara därför, åker jag ibland iväg.
Därför, och bara därför, vänder jag tids nog åter.
Du borde veta det vid det här laget.