#10/3

Jag har börjat förlora delar av närminnet. Det sägs att man förlorar förmågan att ta in intryck om det är för mycket som händer runt omkring en. Eller, sorteringsprocessen är mer krävande, och därför blir den energi som krävs att sortera bort intrycken större, och förmågan att minnas de som inte sorterades bort mindre. Vid pass 16.00 brukar det vara svårt att minnas vad som hände vid lunch.

Svårast har jag att erinra mig om vad jag själv sagt. Jag minns omgivningens reaktioner på mina ord, jag minns min reaktion på reaktionerna. Men inte vad som borde vara upphovet till reaktionerna. Minnet börjar i ett leende, eller någon annan respons, och slutar i den känsla som leendet framkallar. Sedan utåt - till väggarna eller himlen.

En sommar sökte jag finna det i mig som var oberoende av omgivningen. Jag fann då att det enda som fanns kvar var en längtan efter bekräftelsen av min egen existens. Och jag behövde hjälp med det. Jag kunde inte vara säker. Jag vet inte om jag blir säker.

Som att sitta och vänta på att treorna efter kommatecknet vid tio dividerat med tre ska sakta ner och till slut prestera en nolla, och på vägen till denna nolla så är det nödvändigt att glömma bort varje trea.

Ett möjlig bekräftelse, eller åtminstone en förhoppning, i varje mening om att en del av mig är oberoende av min omgivning. Och en ständig besvikelse över att inte heller det uttalandet kunde stå för sig själv. Därav glömskan. Glömskan är kanske något bra. Glömskan kanske är en lärdom, som jag glömt.

Det kanske är så att man måste bli galen om man väntar och är medveten om att man gör det. Att man, sekunden innan man inträder i galenskapen, minns.