#1918

På väg hem på tvärbanan, omgiven av ett mörkt ytterstadsområde. På avstånd syns neonljus vars enda uppgift är att synas, precis utanför vagnen syns gatljus, vars enda uppgift är att göra vägen synlig. Det är vår tids trygghet som manifesterar sig genom ett sken. Företagets, garantin för att hålla utanförskapet ute och gatljusets, garantin för att behålla tryggheten i dig. Inte kommer någon och tar den ifrån dig, om du syns.

Plötsligt är jag inte där längre. Jag befinner mig i en skog, utan skor. Aprilkvällen har blivit sen november. Bredvid mig går en äldre man som nyss hämtat mig från hemmet där jag förut bodde. Vi är på väg mot mitt nya hem - vårt hem. Jag snavar på en rot, jag blir jordig om foten, och smärtan är oerhörd. Det är kombinationen av novemberkyla, på väg mot frost, och barfotafötter och jord. Det gör ont, och det är svårt att inte gråta. Allt för svårt för att kunna låta bli. Då säger mannen, att om jag håller honom i handen, så går det nog bättre att undvika rötterna. Det är ett klart minne. Ett varmt, tydligt minne.


Det är inte jag som snavar, men det känns så. På riktigt. Det är en inspelad intervju som sänds i Tendens i P1. Berättaren är en av de som hade tur. De familjer som han bodde hos tog hand om honom av medkänsla. För andra gick det inte lika väl. Under 1800-talet såldes fattighjonens barn bort till lägstbjudande. Den som krävde minst pengar för att ta hand om de fattigas barn vann de auktioner som förekom över hela landet. Barn blev till kreatur, de äldre männen kunde klämma runt handleder och axlar i jakt på den bästa arbetskraften. Vid nio års ålder var det dags att göra skäl för sin föda. Så fungerade den svenska socialpolitiken. Att det var de lägstbjudande som vann auktionerna berodde på att socknen kom billigt undan.

Sedan återvänder jag. Utanför vagnen syns fortfarande neonljusen, nu på längre avstånd, men de olika företagens logotyper är klart urskiljbara. Gatljusen har blivit fler här, det är ett rikare område. Till och med affärens skyltfönster får fylla trygghetens funktion genom sitt skarpa sken. Här ska ingen bli berövad sin trygghet. Rädslan och insikten om att vi alla är potentiella brottsoffer ska hållas på avstånd.

Hur ser vår tids socialpolitik ut? Det skulle dröja till 1918 innan en lagstiftning förbjöd barnauktioner. Knappt hundra år sedan. Första världskrigets slut. Vi kan läsa i tidningarna om jämförelser mellan 1930-talets depression och vår tids ekonomiska kris, för vår tid minns depressionen. Den lär oss något om vad vi fick uppleva då, hur den grundtrygghet som skakade då kan skyddas idag.

Idag sköts en stor del av äldreomsorgen i privat regi. Liksom barnomsorgen. Samhället ska lita till privata intressen. Där finns kunskapen, där finns motivationen och ambitionen. Och när kommunerna säljer ut den sociala verksamheten genom upphandling, så säljs den till det företag som bjuder lägst. Det blir billigare för kommunen då.