#2

Jag läste en dödsruna i dag. Jag tänkte att det är så det går. Vi slutar att finnas till, och frånvaron är så betydelsefull att någon känner sig tvungen att skriva ner varför just den här människans frånvaro betyder något.

Trots att en dödsruna är en dålig källa rent källkritiskt för den som söker skapa en bild av en människa så finns det något viktigt där. Dödsrunor innehåller i regel inga lösa trådar. Det finns inte så mycket att fundera över när texten är slut. Det är som om alla blir bra författare när de skriver ner varför någonting nu fattas.

Livet är, när det är slut, stringent. Det är en kedja av orsak och verkan som framstår som fulländad när alla verkningar av orsakerna har förverkats.

Om det finns någonting efter det här, och om detta något innehåller andra människor som gått samma öde till mötes, så tror jag att vi uppfattar människor precis så som vi gestaltar varandra i dödsrunor. Och vi kommer att se varandras kunskaper och förmågor precis så klart som vi vill att de som läser dödsrunorna ska se dem.