#71

Vi var på semester. Vi hade valt en stugby i Värmland. En dålig tv med svt och tv4. Sändningen brusade lite när vi såg på ettan, men det var inte mer än man kunde vänta sig. Dessutom var det ju inte för att se på tv vi hade åkt iväg.
Myggnät i dörröppningen. Så enkel kan segern vara över irritationen.

Värdinnan hade en dövstum son. Han var glad för det mesta, även om jag ställde mig tveksam till glädjens äkthet. Jag ville säga att du kan ju inte höra någonting. Och inte tala. Värdinnan var vacker ändå. Jag hade aldrig kunnat se på henne att hon hade en son som hade brutit kontakten med världen från början. Vi betalade extra för frukosten. Vi hade pratat om det innan - att betala extra för en fralla vi lika gärna kan göra själva. Det är poänglöst. Sedan ändrade vi oss. Hon ändrade sig för att hon tyckte synd om den dövstumme. Jag kan inte känna sympati med någon jag inte kan tala med. Jag ändrade mig för att jag tyckte om värdinnan. Vi sa att det var ju ändå en himla trevlig familj. Genuina.

Det var mjukt gräs runt stugan. Vi läste tidningen där, i gräset. Så annorlunda gräset var, jämfört med hemma. En solig sommar också där, men inget regn. Gult gräs, ogästvänligt. Det är skönt att komma hemifrån, sa vi.

Kanske kom det blod i gräset. Jag vet inte, det är väl sådant man ser först dagen efter. Men du skadade dig. Så var det väl? Du sa att det var så. Eller kanske snubblade du. Det var ingen fara. Plåster på såren.

Om kvällarna såg vi på tv. Inte på ettan, det var så brusigt. Ibland såg vi på tv - alla fyra. Du, jag, värdinnan och den dövstumme. En brittisk deckare, det går ju bara sådana på sommaren suckade vi, men tyckte egentligen att det var lika bra. Inget fel. Jag vet inte varför den dövstumme satt med. Han kunde ju inte höra. Och inte läsa. Och så skakade han till ibland. Som teater. Jag förstod att han inte kunde höra att vi inte lyssnade. Att han inte sa att vi inte pratade. Men att han kunde känna marken skaka, just därför.