#87

Jag sitter och lyssnar på "Filosofiska rummet" i P1 från i eftermiddags. Temat är mat - etiskt och estetiskt.

Mat alltså. En av gästerna menar att maten var vad som gjorde oss civiliserade, att det var tecknet. En annan vill skilja mat och matlagning och måltid åt, eftersom de fyller olika behov hos oss. Ganska snabbt kommer de in på ond mat. Vad är ond mat? De går tillbaka i kedjan, från tallrik till maträttens tillkomst. Nästan. För det verkar som om de förutsätter att en individ får offras för en annan.

I de flesta fall skulle det beskrivas som djungelns lag (bara det uttrycket säger väl egentligen det mesta om vår syn på sådant som existerar under andra förhållanden än vi själva), men inte här. Jag blir sur, som alltid. Om vår civilisation förutsätter att vi dödar andra varelser, så blir innebörden av civilisation ganska urvattnad. För det är ju så - de gränser vi sätter för oss själva kan ju så lätt vändas mot oss. Om vi själva gör en godtycklig värdering av andra liv än våra egna, kan vi då kritisera andra för att de gör detsamma - mot oss?

Lite senare kommer de diskuterande fram till kärnan i min vrede. Eremiterna förknippas med veganer och vegeterianer. De vill tydligen ställa sig utanför - ett tydligt bevis för matens roll i civilisationen. De som säger nej till kött vill inte tillhöra civilisationen.

Så är det ju inte. Anledningen till att jag inte äter kött är att jag vill leva i ett samhälle där ingens liv godtyckligt värderas högre än någon annans. Säger vi ja till att slakta grisar (oavsett vilket argument vi anför som skäl), så säger vi också ja till att döda andra varelser på godtyckliga grunder. Och det är, i min mening, ingen civilisation.

Jag ställer mig således på den klippa i havet som är civilisationens kärna, för civilisationen drunknar om den inte har någonstans att stå. Och säg mig, vilken mänsklig egenskap är det som djuren saknar, som gör att de kan dödas till förmån för människan?