Det var det längsta året i mitt liv, ännu inte slut eller i avstanning, och ingen hade ännu gett mig ord att beskriva det med. Men sedan, en bild. Marmeladkoket. Koncentratet. Utanför fönstret då, när skaren hade intagit gräsmattan och björkarna stod där längst bort vid fältet, märkligt frusna. Då kom han. Hans svans piskade efter honom och iklädd den vita färgen var han som nersläppt från himlen, som en spindel i ett vattenglas som förgäves börjat sprattla när han sjunker. Och trots att det var skare, att det var nästan det enda som fanns på ängen, låg där ett tunt lager pudersnö ovanpå det förfrysta. Hans svans slog mot snön och små moln av upprörd pudersnö lyfte från den tunna skorpan. Inga spår lämnade han efter sig. Så var det. Marmeladkoket, det sista. För vem skulle sedan veta att vinterräven varit här, att han lyckades springa över det föfrysta?
Ingen, om ingen alls var där.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar