#8

Det är en motorväg och ett liv försvinner ut genom rutan, tappas av en liten hand med en stor uppgift. Någon borde skrika "Stanna! Ett liv har försvunnit, men är ännu inte omöjligt att åter hämta tillbaka!". Men ingen skriker, inte ännu. Ännu kan handen känna spåren av den tyngd kroppen lämnade i handflatan. Ännu är förlusten inte greppbar, ännu finns ingen möjlighet att förutse sorgen och saknaden som nu växer i handflatan. Den strider mot minnet av tyngden om herraväldet över nerverna. Så länge minnet av den förlorade tyngden leder kapplöpningen kommer inte ett ord att yttras. Så lever minnet och förlusten, sida vid sida på väg mot varseblivningen.

Men så till slut. Det växer ett något, ännu omöjligt att forma med läpparna. Det antar groteska proportioner, men så ter sig livet i den yttersta nöden. När skammen inträder får huden en rodnad, nästan omöjlig att gnugga bort. Om ett liv kan tappas så lätt från en bilruta, vad kan då inte försummas inom dess rågångar? Vad ska inte tappas om hela livet självt är så halt och svårt att greppa om?

Så får då rösten kraft, efter skammens inträde men före synden. Bilen måste stannas, ett liv kan återkallas till handen och fingrarna. Bilen saktar in, tätt bredvid vägräcket och tätt intill förlustens gränser. Ett liv återförs till handen, bilen startar igen och lämnar vägräcket. Det ska skrivas, senare, att på just den här platsen återfördes ett liv till den hand som tillräckligt mycket fruktade döden för att kunna kalla livet åter.