#76

"Nej, här finns ingen väg. Den är stängd sedan länge och kunde vi ännu tro så skulle vi i alla händelser inte tro på det."

"Vad jag förädlar finns blott för mina ögon. Det är jag som ser vad som ännu inte syns, det är jag som med mina händer bearbetar det som ännu inte finns."

"Det är i blint raseri du går upp och det är i stum sorg du går och lägger dig. Men vi behöver nu inte mer av varken blindhet eller stumhet. Och hörseln, vad har du hört som ingen annan hört, du som är döv bortom förståelsens gräns?"

"Kanske är det så, men också det att sova i förväntan och att vila i försynen. Det fattas er, ni som ser och talar. Vad gäller dövheten så tilltar den nog med åldern ändå, oavsett om man mönstrar på hoppet eller nihilismen. Och ska jag då bli döv så hör jag då hellre ingenting av hoppet än ingenting av hopplösheten."

"Men med känseln, hur är det med den? Kan du ännu känna något av hud eller hår, eller har du bränt dina fingrar så illa på hoppet att hjälpen mot hopplöshet nu inte förmår ge sig tillkänna?"

"Jag känner ingen gräns mellan mig själv och andra. Vad som är jag, och mina fingrar, har nu så sakta och omärkligt sjunkit in i den hud och det hår som ännu framstår som en gräns, omöjlig att utradera för er. Och skulle jag tala om hur hår och hud känns för mig skulle jag förråda den sammansmältning jag är en del av, omöjlig att skilja från något eller någon annan. För så lyssnar, viskar och känner den som sedan länge slutat att höra, tala eller röra."