#56

Minns du han som hade så långa ben? Ibland var han på golfbanan och plockade golfbollar, ibland var han i köket och vaktade oss. Ibland syntes han inte alls till förrän man inte ville se honom.

Det var hemskt på golfbanan, det tyckte jag alltid och gör fortfarande. Han plockade upp boll efter boll på driving range, och han var väldigt snabb. Eller, först var han ganska långsam, men noggrann. Sedan blev han snabbare och snabbare, men fortfarande lika noggrann och det fanns inget sätt att förklara det på annat än att han egentligen alltid höll det tempot. Att när han var långsam så spelade han bara. Och det var alltid samma rörelse, bara uppskruvad och onaturlig, som en maskin som hela tiden böjer sig ner med rak rygg och långa ben och snabbt plockar åt sig boll efter boll. Fyfan.

Värst var det egentligen när han vaktade från köket. Han satt kanske vid köksbordet om man skulle gå ut ur sovrummet, men man fick aldrig det. När man steg ur sängen började han långsamt gå från köket, men om man snabbade på sina steg för att hinna över tröskeln så gjorde han detsamma, och det fanns inget sätt att lura honom. Och korridoren utanför tröskeln svängde så mycket att man inte kunde se honom förrän han stod där, i dörröppningen och bara var hotfull. Det var så lätt att ge upp och inte sätta sina fötter på golvet. Det fanns liksom inget att göra åt det.

Du vaknade ibland, oftast när du hade feber, och berättade om en ring med ormar som ringlade sig fram därinne, men inget skrämde mig så mycket som mannen med benen.

Ett tag tänkte jag så himla mycket på honom. Sedan tänkte jag inte alls nästan, förutom när det var så uppenbart att han inte hade rört sig bort från mig, att han fortfarande satt där i köket och väntade. Nu tänker jag ibland igen, och det är konstigt för oavsett om jag tänker eller inte så sitter han ju vid bordet. Men om min rädsla för honom beror på mig själv nästan helt, så är det ju nästan mitt fel att han skrämmer mig.