#46

Det pågår en föreställning utanför fönstret. En öppen repetition, säger de. Jag tänker mest att jag verkligen hoppas att de aldrig kommer att ta betalt av oss som inte kan undgå att se på. Se där! Vilken vändning manusförfattaren lyckats skriva in i scenen. Den har bara inte fäst sig riktigt, ännu inte inkarnerad i skådespelarna.

Men hur skulle den, replikerar du från köket. Det är ju ännu bara repetitioner, ännu är inte föreställningen uppförd. Nej, vi gör nog bäst i att göra varsin omelett, tror du inte det? Försök nu för Guds skull att inte tjuvkika om du nu blir så besviken över deras agerande. Den som väntar på något gott...

Jag blir väl inte besviken heller, säger jag. Besviken blir man bara om man blir sviken, eller inte trodd. Men du tror ju på mig, när jag säger att de repeterar. Du som är blind sedan födseln kan ju heller inte säga emot. Du litar på mig. Om jag skulle säga att det du försöker knäcka där vid diskbänken inte är ägg utan squashen jag köpte för extrapris igår så skulle du sluta. Nej, nej, det är äggen, ingen fara, det känner du väl förresten själv?

Åh, jo. Nu när du så tydligt säger det så känner jag ju att de är ovala och kalla. Men den här pjäsen, är det ingen pjäs alls där ute? Var det bara som du sa, eller som du drömde förut när du väckte mig och snyftade?

Nej, det är helt sant att de repeterar här ute, men det betyder ju inte att jag inte hade anledning att snyfta.

De repeterade väl inte inatt heller? Så sent! Som människor beter sig ibland. Jag blir överraskad hela tiden, men behöver å andra sidan inte betrakta spektaklet.

Nej, där sa du något. Och vi som inte är berövade ett sinne kan inte låta bli att använda det. Det är nästan som ett straff, nästan som en föraning.