#5

Vid den tiden var jag fortfarande rädd. Jag tyckte själv inte om att jag var det, men jag kunde inte alls hjälpa det. Det var tur att du stövlade omkring på åkern då.

De sa att du var en bekymrad typ som oftast inte pratat om så mycket annat än dina sockerbetor. Många tycker att sockerbetor är fula, och jag tänker att det säkert hade med det att göra. De som odlar raps vet att de får klara, gula fält att blicka ut över om morgnarna, efter morgonäpplet och kaffet, men den som odlar sockerbetor, den får just ingenting alls.

Du odlade sockerbetor och stövlade omkring på dina ägor, och det var kanske inte så konstigt att folk undrade. Du hade en hund som strax måste avlivas, du skulle samma vecka känna en kula, stor som en pingisboll, under pälsen. Veckor skulle följa av oroligt vaknande på köksgolvet och små gläfsningar och kvidanden från din hund. Filen skulle få stå kvar oäten om kvällarna, trots att du försökte och lade äppelmos i den. Det oätliga beror oftast på den oätande. Hunden åt heller ingenting.

Det var till dig jag sökte mig när jag var så förtvivlat rädd. Det var din hund jag lade min lilla kropp på när jag var trött. Dina betor var det vackraste jag hade sett, och jag tog väl hand om dem när din hund bara låg där i köket och flämtade. Du var så upptagen med hunden, och sockerbetor kräver omvårdnad, så jag vårdade dem. Du sa aldrig tack, men det gjorde ingenting. När jag skulle sova middag lade jag mig oftast i dina skjortärmar, och jag tänkte då att det var tur att du hade så långa armar så att jag fick plats.

Jag kunde förstå att de tyckte att du var märklig. Så himla långa armar och så att du aldrig sa tack, men jag förstod dig.

Jag var där när din hund somnade in. Den föregick sprutan, och när man tänker på det är det märkligt att tävla mot sin egen död på det där sättet. Så tänkte nog inte hunden, men jag tänkte så.

Jag visste ingenting då, när jag kom. Jag var så rädd, och när jag omsorgsfullt hängde upp mina små kläder på små krokar som jag fäste på insidan av dina rockärmar, ja då visste jag inte vem du var. Jag visste inte vem jag var heller, jag visste inte att jag skulle ägna resten av mitt liv åt att hjälpa och jag visste inte att sockerbetor krävde sådan omsorg och skötsel.

Det var synd det där med hunden, men det var som om vi kom närmre varandra efter hundens död. Jag kunde sova längre om morgnarna, men var noga med att alltid hinna kika på dig när du tog det sista bettet på morgonäpplet. Ibland somnade jag om, men oftast klev jag ut och strök med fingertoppen över kaffekoppens kant.
Även om ditt behov av mig minskade tror jag att du ibland, långt efter att jag var tvungen att tassa vidare över andra åkermarker, kunde känna en svag men tydlig längtan. Under helt vindstilla dagar så tror jag att du under lunchpausen kunde stå och blicka ut över plantorna och undra varför de anonyma, själlösa bladen inte rörde på sig, till synes utan orsak, som förut. Jag tror att du någonstans visste att en sådan liten hjälpare som mig, en sådan kunde du aldrig någonsin återfinna.