#74

Det var soligt. Det tycker jag nog ändå att vi kan vara överrens om, tycker du inte det? Att det var varmt och ljust och att det inte fanns några moln på himlen? Och sedan, att liksom barnvagnen såg nästan som ny ut trots att vi hade återanvänt den en massa gånger. Nej, du har rätt. Så kan jag ju inte säga. Inte en massa gånger. Kanske tre. Okej, fyra. Fast jag tyckte inte att han den där i mitten... alltså att han inte slet ut den nämnvärt. Nej, jo, det är klart. Han räknas ju. Men att barnvagnen såg ny ut, det gjorde den ju. För det var soligt och sådär. Du vet ju själv hur det var. Och så var Nicanor sådär glad hela tiden, och vi trodde nästan inte att han kunde det för han hade haft kolik. Ja, jag vet. Förlåt för det. Jag ville aldrig tappa honom, men jag kunde liksom inte låta bli att tänka tanken. Tror du inte att jag skämdes, jag med?

Men nu var han ju frisk till slut. Det var skönt, och det blåste nästan inte alls. Vart var vi på väg då? Är du säker? Okej då. Österlen. Nej, det är inte som jag låtsas, det är bara det att det framstår som så klassiskt liksom. Vi kunde ju ha varit på väg vart som helst, egentligen. Men jag minns alldeles säkert att det nästan inte blåste alls och det verkar underligt om vi var på Österlen då. Det brukar ju alltid blåsa där. Nej, det är inte som jag är negativ hela tiden, men det är ju sånt man tänker på. Jaja, men jag tänker så i vilket fall.

Sedan blev du ju så arg, och jag förstod inte alls varför du behövde bli det. Jo, jag tycker att det var dumt att du blev så arg. Jag lovade ju att fixa det direkt. Ja, men ursäkta då, att jag inte är civilingenjör. Det är faktiskt inte helt lätt att sätta fast ett barnvagnshjul. Jag kan inte minnas att du erbjöd dig att hjälpa till, heller.

Och så var det grusvägarna och uppförsbackarna och det knähöga gräset. Men sedan var vi framme, till slut. Fast du hade tappat något på vägen, så jag fick gå tillbaka och leta efter det. Och sedan när jag kom tillbaka med det du hade tappat så var ju alla där, och de verkade så glada att se oss. Du, jag och Nicanor. Men samtidigt så kunde jag liksom inte låta bli att tänka att när jag gick tillbaka för att hämta det du hade tappat... att jag liksom borde ha letat efter något annat också. Nej, jag vet inte alls vad det skulle ha varit. Men det gick ju som det gick sedan och ibland tänkte jag att det var just då, när jag var trött och skulle leta. Att jag inte riktigt hittade allting som jag borde ha hittat. Att det hade varit skönt att ha det i famnen när jag återvände. Nästan nödvändigt att ha det i famnen när jag vände åter.