#42

Jag tänkte, att när de kommer gående nerför den där stora backen, då skulle jag stå där och vänta. De skulle inte alls ha bråttom, det skulle inte finnas någon stress alls, bara en förväntan. De skulle inte se mig först, de skulle vara för upptagna med att vandra nerför backen, kanske skulle de nosa på varandra. Så tänkte jag. Och så skulle det vara alldeles klart, kanske förmiddag och det skulle finnas iskristaller i träden, men jag skulle inte alls frysa. Sedan skulle de se mig, och någon skulle gläfsa lite och snabba på stegen som såg så förunderligt lätta ut i snön. Alla skulle sedan närma sig mig, komma från alla håll och nosa på min jacka och jag skulle stryka dem över huvudet med en vante. Sedan skulle jag ansluta mig, och vi skulle röra oss vidare mot något som de redan visste vad det var, men inte ville säga till mig. Inte ännu.

Det var så jag tänkte. Att de skulle veta vart vi skulle, men inte säga det till mig. Men det skulle inte göra något alls. Ingenting alls.