#71

Vi var på semester. Vi hade valt en stugby i Värmland. En dålig tv med svt och tv4. Sändningen brusade lite när vi såg på ettan, men det var inte mer än man kunde vänta sig. Dessutom var det ju inte för att se på tv vi hade åkt iväg.
Myggnät i dörröppningen. Så enkel kan segern vara över irritationen.

Värdinnan hade en dövstum son. Han var glad för det mesta, även om jag ställde mig tveksam till glädjens äkthet. Jag ville säga att du kan ju inte höra någonting. Och inte tala. Värdinnan var vacker ändå. Jag hade aldrig kunnat se på henne att hon hade en son som hade brutit kontakten med världen från början. Vi betalade extra för frukosten. Vi hade pratat om det innan - att betala extra för en fralla vi lika gärna kan göra själva. Det är poänglöst. Sedan ändrade vi oss. Hon ändrade sig för att hon tyckte synd om den dövstumme. Jag kan inte känna sympati med någon jag inte kan tala med. Jag ändrade mig för att jag tyckte om värdinnan. Vi sa att det var ju ändå en himla trevlig familj. Genuina.

Det var mjukt gräs runt stugan. Vi läste tidningen där, i gräset. Så annorlunda gräset var, jämfört med hemma. En solig sommar också där, men inget regn. Gult gräs, ogästvänligt. Det är skönt att komma hemifrån, sa vi.

Kanske kom det blod i gräset. Jag vet inte, det är väl sådant man ser först dagen efter. Men du skadade dig. Så var det väl? Du sa att det var så. Eller kanske snubblade du. Det var ingen fara. Plåster på såren.

Om kvällarna såg vi på tv. Inte på ettan, det var så brusigt. Ibland såg vi på tv - alla fyra. Du, jag, värdinnan och den dövstumme. En brittisk deckare, det går ju bara sådana på sommaren suckade vi, men tyckte egentligen att det var lika bra. Inget fel. Jag vet inte varför den dövstumme satt med. Han kunde ju inte höra. Och inte läsa. Och så skakade han till ibland. Som teater. Jag förstod att han inte kunde höra att vi inte lyssnade. Att han inte sa att vi inte pratade. Men att han kunde känna marken skaka, just därför.

#87

Jag sitter och lyssnar på "Filosofiska rummet" i P1 från i eftermiddags. Temat är mat - etiskt och estetiskt.

Mat alltså. En av gästerna menar att maten var vad som gjorde oss civiliserade, att det var tecknet. En annan vill skilja mat och matlagning och måltid åt, eftersom de fyller olika behov hos oss. Ganska snabbt kommer de in på ond mat. Vad är ond mat? De går tillbaka i kedjan, från tallrik till maträttens tillkomst. Nästan. För det verkar som om de förutsätter att en individ får offras för en annan.

I de flesta fall skulle det beskrivas som djungelns lag (bara det uttrycket säger väl egentligen det mesta om vår syn på sådant som existerar under andra förhållanden än vi själva), men inte här. Jag blir sur, som alltid. Om vår civilisation förutsätter att vi dödar andra varelser, så blir innebörden av civilisation ganska urvattnad. För det är ju så - de gränser vi sätter för oss själva kan ju så lätt vändas mot oss. Om vi själva gör en godtycklig värdering av andra liv än våra egna, kan vi då kritisera andra för att de gör detsamma - mot oss?

Lite senare kommer de diskuterande fram till kärnan i min vrede. Eremiterna förknippas med veganer och vegeterianer. De vill tydligen ställa sig utanför - ett tydligt bevis för matens roll i civilisationen. De som säger nej till kött vill inte tillhöra civilisationen.

Så är det ju inte. Anledningen till att jag inte äter kött är att jag vill leva i ett samhälle där ingens liv godtyckligt värderas högre än någon annans. Säger vi ja till att slakta grisar (oavsett vilket argument vi anför som skäl), så säger vi också ja till att döda andra varelser på godtyckliga grunder. Och det är, i min mening, ingen civilisation.

Jag ställer mig således på den klippa i havet som är civilisationens kärna, för civilisationen drunknar om den inte har någonstans att stå. Och säg mig, vilken mänsklig egenskap är det som djuren saknar, som gör att de kan dödas till förmån för människan?

#7

Nu i dagarna har Aftonbladets nya fattigblogg blivit ett hett diskussionsämne. DN:s Johan Croneman menar att det är usel journalistik, medan Aftonbladets chefredaktör Jan Helin pratar om att gå i fronten för en ny sorts journalistik.

Låt oss först fastslå att det inte är ett nytt grepp som Aftonbladet tar. Att simulera situationer med personer som vet hur man skildrar dem har funnits sedan mediernas uppkomst. Det behöver heller inte vara ett dumt sätt att ge uppmärksamhet åt något som man tycker är viktigt att diskutera. Jag har läst flera böcker som på ett seriöst sätt är skrivna ur en arrangerad situation.

Det finns ändå ett problem med Aftonbladets projekt. Det är inte den arrangerade situationen som sticker i ögonen på läsarna och journalistkollegorna. Det är utgångspunkten.
Jessica Ritzén skriver:
"Har jackan på när en kollega ringer.
– Jag har inte tid just nu. Måste hämta matlådan jag glömde hemma. Har inte råd att betala 65 spänn i matsalen"

Det är inte en realistisk skildring av hur det är att leva fattig. Det är en orealistisk skildring av en medelklasstillvaro.

Nej, Jessica Ritzén, att betala 65 kronor för en lunch är inte en vardag som dina läsare delar. Och vi behöver inte gå på socialbidrag för att förstå att det är en ekonomisk omöjlighet att ha det som vana. Som du.

#5

Det är dag fyra av mediedrevets skoningslösa slakt av Wanja Lundby-Wedin, och solen har äntligen dykt upp också i Stockholm. Jag tänker på en text av Johan Ehrenberg som jag kom över för några år sedan. Det handlade om hur man ska bete sig i en bastu när de andra killarna börjar skämta grovt om kvinnor eller homosexuella. För hur ska man göra? Idealisten säger till, men riskerar att göra sig omöjlig i gruppen. Tiger man still så riskerar man att drabbas av en något illamående känsla över sig själv, och gör gruppen omöjlig inför sig själv.

Vår ekonomi handlar om konkurrens. Konkurrens är ett finare ord för tävling, och de negativa sidorna av att tävla finns inte i konkurrens, för konkurrensen försvarar andra värden än tävlingen - samhällets bästa. Rika män ska tävla sinsemellan och oavsett vem som utgår med segern så har samhället vunnit genom blotta närvaron av tävlingsmomentet.

Det är lätt att kräva att LO:s ledare ska vara en idealist, men att sitta i 25 styrelser kräver takt och ton. LO tjänar inte på att inte ha någon representant i styrelser som är stora aktörer på arbetsmarknaden. LO:s trovärdighet är tydligen skadad. Jag kan hålla med om det, men det är de sociala koderna inom styrelserna som är våldsverkaren - inte LO, som måste följa de reglerna för att få inflytande.

#67

Ibland tog vi bilen och körde. Du körde, jag hade ingen lust. Jag tänkte att ibland är rörelse inte oro. Att det inte är därför man hela tiden förflyttar sig.
Dina knogar blev vita när du höll om ratten, och jag såg saker som inte nödvändigtvis var ämnade för mina ögon.

#4

De ligger i den stora fiskens mage. Inneslutna. Omgivna, men också delar av, den klibbiga värmen. Den ena av dem slukad, den andre minneslös. Måste lära sig - de befinner sig i fiskmagen. Måhända är de på väg någonstans, men det är oviktigt. De ligger i fiskens buk. Var fisken befinner sig spelar egentligen ingen roll, så länge de är kvar i hettan.

Har varandra. Vilket löjligt påstående. Fisken har dem. Värmen har dem. Sedan, kanske, har de varandra.

#35

Ofta pratar han om kriget, det stora slaget. Det låter nästan prosaiskt, men är det inte. Det är ingen utnött metafor för att beskriva ett skeende. Tvärtom - det är fakta. Ett brittiskt sjöslag.

Ingen har hört talas om det.

Det är inte en person jag skulle beskriva som excentrisk. Han bär likadana kläder som oss andra, han har ett vårdat och korrekt sätt. Han står mycket sällan i vägen för någon annan. Gör han det så ber han genast om ursäkt. Hans värld är vår värld i det avseendet att den innehåller oss. Hans omgivning är en del av honom. Ändå detta sjöslag. Det hade inte varit en stor del av vår uppfattning om honom om det inte vore för att han så ofta pratar om det. När han gör det pratar han i lugn, saklig och resonerande ton.

Han är ingen bra historieberättare - det finns inga detaljer eller målande beskrivningar av händelseförloppet. Fakta är nog, de talar för sig själv. Men de är fel. Felaktig fakta är inte ens fakta - det är lögn.

Jag säger det till honom. Kriteriet för fakta är att det är sant, annars är det lögn.
Han ruskar på sig.
Han, sjöslagets uppfinnare, hatar lögner.

#44

Att bringa ordning bland oordningen. Att ställa till oordning hos ordningen. Det är den högre stående ordningen. Min egen roll skiftar från dag till dag, ibland är jag ordningen, ibland dess motsats. Ibland ett tredje, en deltagande betraktare.

På samma sätt är det med vår natur. Ibland betyder det något att omtanke i sin egen konstruktion säger att omtanke kräver att vi tänker om, som om vårt ursprung är ont. Andra dagar betyder det än mer att vi har lyckats göra omtanke till ett eget ord, utan en tanke på att tänka om. Att vi befinner oss i ordet, inte i försöket att skapa det ur dess motsats.

#1004

Ibland säger man att det aldrig är för sent. Att det är för tidigt att säga att det är för sent. Så mycket bättre så, än att veta att det är för sent att säga att det är för tidigt.

Ibland när du spelade fel började du gråta. Jag förstod dig. Du sa ibland att det mest handlade om stycket. Att om någon skriver ett stycke, så är det din plikt att spela det på rätt sätt. Jag vet att det inte var därför du grät. Istället så, att du ville säga någonting, kanske bevisa någonting. Att det var därför du grät, för att du inte kunde bevisa någonting. För din egen skull.

Jag skulle trösta då, och jag förstod att det var för min egen skull. Sedan ville jag inte längre, och det var för min egen skull, det också. Men sa att det var för vår skull.

När man använder pluralformen så, så är det fyra väggar och fågelklor i nacken. Och det är för länge sedan för sent att säga att det är för tidigt.

#2

Jag läste en dödsruna i dag. Jag tänkte att det är så det går. Vi slutar att finnas till, och frånvaron är så betydelsefull att någon känner sig tvungen att skriva ner varför just den här människans frånvaro betyder något.

Trots att en dödsruna är en dålig källa rent källkritiskt för den som söker skapa en bild av en människa så finns det något viktigt där. Dödsrunor innehåller i regel inga lösa trådar. Det finns inte så mycket att fundera över när texten är slut. Det är som om alla blir bra författare när de skriver ner varför någonting nu fattas.

Livet är, när det är slut, stringent. Det är en kedja av orsak och verkan som framstår som fulländad när alla verkningar av orsakerna har förverkats.

Om det finns någonting efter det här, och om detta något innehåller andra människor som gått samma öde till mötes, så tror jag att vi uppfattar människor precis så som vi gestaltar varandra i dödsrunor. Och vi kommer att se varandras kunskaper och förmågor precis så klart som vi vill att de som läser dödsrunorna ska se dem.

#300

Det är någon som springer i trappuppgångarna och skriker att det kommer att brinna.

De som har samlats utanför huset tittar på när brandmännen väntar på att få skruva på reglagen till vattenkanonerna.
Till slut är det någon som inte orkar vänta längre, och börjar dränka gardinerna i bensin. Det börjar brinna nästan innan stickan har lämnat asken.

Brandmännen har förberett sig och när lågorna slår upp mot väggarna kommer det en stark stråle in genom fönstret.

Han som förvarnade alla för faran har en speciell gångstil. Det ser nästan ut som om han glider fram när han försvinner nerför gatan.

Huset är dränkt i vatten, och de flesta väntar på att byggnaden ska skaka av sig vattnet som en blöt hund efter en lång promenad i slutet av september. De får vänta förgäves. Det är bara djur och människor som gör så.

#206

Han skriver att han varje dag under återstoden av sitt liv behöll eggen vass. Att han inte betraktade sig själv som medlem i ett sällskap, men insåg att andra förhöll sig på samma sätt till livet. Och det märkliga är, skriver han, att vi inte delar samma framtid. Inte ens en illusion om en framtid.

Med det sagt, så tror jag nog att du förstår varför jag inte tror mig ha hittat rätt metod. Min metod är snarare bot mot historien än ett vapen för framtiden.

#547

Jag undrar vad det är djuren vill undanhålla livet när de är på väg att dö. Som om de behöver omstöpas, döpas på nytt. En ny form, i vilken livet inte kan fortgå som förut. I vilken livet inte fortgår som förut. Därför drar djuren sig undan.

Det talas om en grotta som rymmer de skelett som livet behöll. Tusentals katter som vandrade genom det snåriga gräset, med avsikten att vara på väg.

Du slår mig på armen, säger att det är dags att gå hem. Det har börjat regna, och stranden är på väg att överges. Du visar med armen att den förut var befolkad, men nu har övergetts. Att vi borde skynda oss.