#3

- Efteråt? Vad gjorde du då?
- Jag gjorde inte så mycket. Jag gick ofta upp tidigt och såg ut genom fönstret när de asfalterade grusvägen. Jag drack kaffe, det gjorde jag inte förut. Du hade tyckt om mig när jag drack kaffe, jag tror det. Jag läste mer, oftast skönlitteratur. Jag brände ingenting. Jag förstod inte varför jag skulle göra det. Jag frågade inte någon, så som du gjorde. Jag städade mer, och läste "Svinalängorna", men det kändes inte som om jag flydde. Jag ville ha det rent runt omkring mig, helt enkelt. Jag läste dikter ibland, oftast Ekelöf. Allra mest tyckte jag om "Den gamla vanliga skalligheten, det gamla skamliga vanligheten...". Men den kunde jag nog ha uppskattat förut också. Ibland såg jag saker jag inte sett förut, men oftast visste jag vad det var. Jag köpte en ny matta. Sa jag att de har asfalterat grusvägen?
- Ja, du sa det. Att du ofta tittade ut genom fönstret när de gjorde det.
- Ja, just det. Jag tittade ofta ut.

#1918

På väg hem på tvärbanan, omgiven av ett mörkt ytterstadsområde. På avstånd syns neonljus vars enda uppgift är att synas, precis utanför vagnen syns gatljus, vars enda uppgift är att göra vägen synlig. Det är vår tids trygghet som manifesterar sig genom ett sken. Företagets, garantin för att hålla utanförskapet ute och gatljusets, garantin för att behålla tryggheten i dig. Inte kommer någon och tar den ifrån dig, om du syns.

Plötsligt är jag inte där längre. Jag befinner mig i en skog, utan skor. Aprilkvällen har blivit sen november. Bredvid mig går en äldre man som nyss hämtat mig från hemmet där jag förut bodde. Vi är på väg mot mitt nya hem - vårt hem. Jag snavar på en rot, jag blir jordig om foten, och smärtan är oerhörd. Det är kombinationen av novemberkyla, på väg mot frost, och barfotafötter och jord. Det gör ont, och det är svårt att inte gråta. Allt för svårt för att kunna låta bli. Då säger mannen, att om jag håller honom i handen, så går det nog bättre att undvika rötterna. Det är ett klart minne. Ett varmt, tydligt minne.


Det är inte jag som snavar, men det känns så. På riktigt. Det är en inspelad intervju som sänds i Tendens i P1. Berättaren är en av de som hade tur. De familjer som han bodde hos tog hand om honom av medkänsla. För andra gick det inte lika väl. Under 1800-talet såldes fattighjonens barn bort till lägstbjudande. Den som krävde minst pengar för att ta hand om de fattigas barn vann de auktioner som förekom över hela landet. Barn blev till kreatur, de äldre männen kunde klämma runt handleder och axlar i jakt på den bästa arbetskraften. Vid nio års ålder var det dags att göra skäl för sin föda. Så fungerade den svenska socialpolitiken. Att det var de lägstbjudande som vann auktionerna berodde på att socknen kom billigt undan.

Sedan återvänder jag. Utanför vagnen syns fortfarande neonljusen, nu på längre avstånd, men de olika företagens logotyper är klart urskiljbara. Gatljusen har blivit fler här, det är ett rikare område. Till och med affärens skyltfönster får fylla trygghetens funktion genom sitt skarpa sken. Här ska ingen bli berövad sin trygghet. Rädslan och insikten om att vi alla är potentiella brottsoffer ska hållas på avstånd.

Hur ser vår tids socialpolitik ut? Det skulle dröja till 1918 innan en lagstiftning förbjöd barnauktioner. Knappt hundra år sedan. Första världskrigets slut. Vi kan läsa i tidningarna om jämförelser mellan 1930-talets depression och vår tids ekonomiska kris, för vår tid minns depressionen. Den lär oss något om vad vi fick uppleva då, hur den grundtrygghet som skakade då kan skyddas idag.

Idag sköts en stor del av äldreomsorgen i privat regi. Liksom barnomsorgen. Samhället ska lita till privata intressen. Där finns kunskapen, där finns motivationen och ambitionen. Och när kommunerna säljer ut den sociala verksamheten genom upphandling, så säljs den till det företag som bjuder lägst. Det blir billigare för kommunen då.

#40

Det är en tydlig spegel, som reflekterar det hårda ljuset. Ofta får du höra att vissa speglar är elaka. Det är praktiskt att säga så, för då behöver du bara byta ut spegeln - inte kakla om badrummet och byta ut glödlampan.

Det rör sig i badkaret. Det är vattensnokar. När du var mindre tyckte du inte om dem, du var till och med rädd. Men nu framstår det som i grunden förståeligt att de har valt att komma in i värmen. Det är minus elva grader utanför huset, och du kan inte förebrå någon för att de vill värma sig. Var det inte till och med så att du, när oktober började bli kylig, bar in dem i famnen? Att du viskade till deras tungor - som inte är ormens hörselorgan, men som verkade vilja lyssna - att om ni stannar hos mig behöver ni inte somna den här vintern. Att du när de fått värma sig lite i hallen lade dem i badkaret med fingervarmt vatten?

Du ville att din omtanke skulle låta hör om sig. De skulle tala tyst när du gick förbi om huset där vattensnokarna fick värme under vintern. Ändå blev du överraskad när grodan knackade på. Han såg frusen ut, och armarna var taniga, nästan som om han hade svultit i flera veckor. Du tog fram brödrösten och en stor kopp. Han var märkbart tyst för att vara en ny bekantskap, men han verkade gilla det röstade brödet och örtteet. Du brukar bjuda besökare på det, nästan ingen har klagat.

Grodan hade ställt sin koffert, vars innehåll du senare tänkte på som blandat, i hallen. När man bär med sig alla sina ägodelar i en koffert finns ingen möjlighet att kategorisera sina saker. Fotografier var blandade med kläderna. Och så några stjälkar, fortfarande fuktiga. Personligt, tänkte du, och lade dem i en speciell kartong i bokhyllan.

Du visade vägen till badkaret och såg grodan sjunka ner bland snokarna. Vissa varelser är i större behov av vila än andra, och vem kan då neka dem?

Nu, när du betraktar dig själv i spegeln, märker du att grodan har stigit ur badkaret. Han sitter på det nedfällda toalettlocket med en badrock knuten runt midjan. Han har betraktat dig ett tag. Han har sett dina försök i spegeln. Du vill försvara dig, och börjar förklara hur ljuset i badrummet är missvisande, att du måste göra något åt det. Att du ska skaffa en svagare glödlampa, en som fäller skuggor.

Det blir våta fläckar på golvet under hans fötter. Han tar ett djupt andetag och knyter åt badrocken. "Skammen ligger alltid hos den som känner sig tvungen att repetera inför en improviserad scen", säger han från toalettlocket.

#86

Domen har fallit i Pirate Bay-rättegången, och de 4 åtalade döms till ett års fängelse och 30 miljoner kronor i skadestånd. Särskild vikt lades vid att de visste om att tjänsten utnyttjades för kriminell verksamhet, samt att de tjänade pengar på tjänsten. Domen kommer att överklagas, men om den skulle stå sig väntar jag ivrigt på att vapentillverkare ställs inför rätta för att de tillverkar en produkt som används för kriminella syften, och som de dessutom tjänar pengar på.

Domen kan således vara ett steg på vägen mot en bättre värld. Dessvärre tror jag inte att det var det som skivbolagsindustrin ville uppnå.

#10/3

Jag har börjat förlora delar av närminnet. Det sägs att man förlorar förmågan att ta in intryck om det är för mycket som händer runt omkring en. Eller, sorteringsprocessen är mer krävande, och därför blir den energi som krävs att sortera bort intrycken större, och förmågan att minnas de som inte sorterades bort mindre. Vid pass 16.00 brukar det vara svårt att minnas vad som hände vid lunch.

Svårast har jag att erinra mig om vad jag själv sagt. Jag minns omgivningens reaktioner på mina ord, jag minns min reaktion på reaktionerna. Men inte vad som borde vara upphovet till reaktionerna. Minnet börjar i ett leende, eller någon annan respons, och slutar i den känsla som leendet framkallar. Sedan utåt - till väggarna eller himlen.

En sommar sökte jag finna det i mig som var oberoende av omgivningen. Jag fann då att det enda som fanns kvar var en längtan efter bekräftelsen av min egen existens. Och jag behövde hjälp med det. Jag kunde inte vara säker. Jag vet inte om jag blir säker.

Som att sitta och vänta på att treorna efter kommatecknet vid tio dividerat med tre ska sakta ner och till slut prestera en nolla, och på vägen till denna nolla så är det nödvändigt att glömma bort varje trea.

Ett möjlig bekräftelse, eller åtminstone en förhoppning, i varje mening om att en del av mig är oberoende av min omgivning. Och en ständig besvikelse över att inte heller det uttalandet kunde stå för sig själv. Därav glömskan. Glömskan är kanske något bra. Glömskan kanske är en lärdom, som jag glömt.

Det kanske är så att man måste bli galen om man väntar och är medveten om att man gör det. Att man, sekunden innan man inträder i galenskapen, minns.

#1960

#12

Det finns en bild som vi gärna vill bekänna oss till. Den som handlar om höst, fuktig luft, regnstövlar och en stickad tröja. En korg av näver, inte dyr, men ordentlig.
Den handlar om ett rådjur på avstånd mellan trädstammarna, en nos som vibrerar och en ångande djurhud. Och vi kommer att stå helt stilla, för att inte skrämma iväg rådjuret, som ser stort ut jämfört med dem som vi sett på tv, men som vi kommer beskriva för våra vänner som litet. Några sekunder kommer vi att ha stannat upp, säger vi, och tiden följde oss. Också tiden stannade upp, som om den väntade på att världen skulle röra sig. Och någon svamp kommer vi inte att ha hittat, trots att vi tog med oss en svampbok som tydligt visade vilka svampar vi inte skulle plocka, förutom de som var vitprickiga mot röd bakgrund. De är giftiga, precis som liljekonvaljer, och det kommer vi att ha vetat på förhand. Men det är alltid bra att ta med sig en bok, om man skulle tveka. Så kommer vi att säga till våra vänner, när de frågar. Sedan kommer vi att skratta och säga att eftersom vi inte hittade en enda svamp, så körde vi inom konsum, som ju faktiskt har bäst svamp av de stora affärerna, och köpte lite kantareller på vägen hem. Det är ju så himla gott att steka dem i smör, med det har ni väl redan testat, kommer vi att säga.

Och de kommer att tro oss.

#100

Under påskhelgen läser jag den utmärkta "Min ekonomiska historia" av Jon Kenneth Gailbraith. Flera gånger under dagen (som förövrigt spenderades i solen vid vattnet på långholmen) skrockade jag till, så som man gör när man vill ha vatten på sin kran och får det i oanade mängder.

Några citat, som alla behandlar depressionen under 30-talet:

"En stor del av den ekonomiska diskussionen handlade om nödvändigheten av att upprätthålla och uppmuntra näringslivets tro på framtiden. Därför borde statens roll begränsas. Ett undantag från den regeln som man var beredd att godta var inrättandet av Reconstruction Finance Corporation i December 1931. Dess uppgift var att ställa borgen för farligt sårbara banker och andra finansiella institutioner. Då som nu var ingripanden för att stödja institutioner av det slaget en godtagbar form av statlig politik. Till skillnad från socialbidrag till de fattiga ansågs det inte vara skadligt."

"Men när en ekonomisk recession inträffar sker till slut en stabilisering på en ny jämviktsnivå, en nivå med låg produktion och betydande arbetslöshet. De som inte påverkas eller som påverkas mindre av raset eller de som har reserver att köpa och konsumera för fortsätter att spendera. Det håller igång ekonomin på en lägre nivå. Och det finns inget avgörande skäl för att detta nya jämviktsläge inte kommer att bestå. Tron på att det måste ske en automatisk återgång till ett högt eller fullt utnyttjande av realkapital och arbetskraft är ett utslag av politiska förhoppningar och övertygelser, inte av den ekonomiska verkligheten."

"En av de minst omtalade och mest obehagliga ekonomiska sanningarna för de riktigt förmögna är att en rimligt jämn inkomstfördelning i samhället är ytterst funktionell"

#34

Solen föll in på trasmattan i hallen. Du stod utanför ytterdörren när jag öppnade. Det var längesedan sist, och du såg trött ut. Jag frågade ingenting, men märkte att det droppade från din knutna hand. Det var sjögräs.

Så återvände du. Tyst, med vått sjögräs i handen. Det var inte så jag mindes dig, men jag har aldrig förstått mig på tiden och vad den gör med människor. Du somnade ganska fort. Solen lyste inte längre på trasmattan när jag tyst gick ut genom dörren.

Du sov fortfarande när jag kom tillbaka. Försiktigt bytte jag ut det sjögräs som du kom med mot det som jag hade hämtat från stranden, och jag hjälpte dina fingrar att sluta sig igen.

#63

Viktigast av allt: Är världen fylld, eller finns det ännu tomrum att fylla?

Kanske finns det plats hos oss för tennsoldater på rad i riktning söderut vid vägkanten. Eller tre älgar som slår följe när passagerarna i flock går mot ersättningsbussen. En tygnalle som fyller i mellanrummen mellan de vita strecken på asfalten.

Och kanske, men bara kanske, finns det plats hos oss för en mörk gestalt som bygger det nya företagskomplexet om natten, när de kontraktsskrivna arbetarna har gått hem.

Låt dem vittna om tennsoldaterna, älgarna och tygnallen. Innan dess vågar jag inte svära på att den mörka gestalten görs synlig av dem som hävdar att de ser.