#22

Han hade länge känt det som om han var lindraren. Det var han som skulle stryka andra över armen när de kände olust eller sorg, det var han som skulle laga gröten på morgonen, och han som skulle koka kaffet. Att hålla filtret över kopparna, noga se till att alla fick sin del av början och slutet på avrinnandet. Mjölken skulle var och en få hälla upp efter eget tycke, men det svarta, det skulle han fördela efter bästa förmåga. Om inte han, vem skulle då? Alltid var det någon som skulle ha mer än de andra och alltid var det någon som då till slut inte fick någonting alls. Som en påminnelse om vad som förut var, men som Den Lille var satt att åtgärda, lade han alltid upp en torr skorpa på tallrikarna. Nej, det var kanske sant att ingen egentligen åt den där skorpan med lust och nöje, men aldrig att någon lämnade den oäten eller osmakad. Det vackra med skorpans skrovliga yta och torra innanmäte var att alla fruktade att en gång vara den som bara fick just skorpan på tallriken. De sa till honom att de ibland drömde om denna tallrik som bara bestod av upplagda skorpor. Och marmeladen, den stod så långt ifrån dem, och de hade till slut inte krafter nog att sträcka sig över bordet för att ta tag i lillskeden och lägga för sig av det söta, klibbiga på skorpan. Det var denna längtan efter lindring som gjorde att Den Lille fick vara hjälpare, och det var detta förflutna som gjorde att han lade upp en skorpa på var tallrik. Så att de skulle komma ihåg. De skulle då inte vara oroliga längre. På var skorpa lade Den Lille för en lillsked marmelad som tröst, men aldrig så mycket att skorpans knaster inte hördes genom de pliktskyldiga tuggorna.

På bordet ställde Den Lille också alltid fram en stor skål med skivad limpa. Av den fick man ta för sig tills man var nästan mätt. Skorpan åt man till sist, så var reglerna och det var aldrig någon som trotsade dem. Att föräta sig framstod ännu som det värsta man kunde göra, och att föräta sig på den generöst upplagda limpan var den värsta sortens dåsighet och mättnad.

#07

• Va sa du?
• Jag sa att det är här mitt blod slutar att föröka sig.
  
• Du menar bara att du inte ska skaffa några ungar?
  
• Ja
  
• Men det behöver du väl inte dra in ditt blod för att säga. Du skulle ha klarat av att säga så, utan att för den sakens skull börja prata om blod och smuts.
• Jag pratade väl inte om smuts heller. Jag pratade om blod.
  
• Ja, och smuts.
  
• Nej?
  
• Jo.
  
• Jaha, du menar barnen?
  
• Ja?
  
• Jo, det är klart. Inga barn – inget smuts.
  
• Det borde fler tänka på. Framförallt på bussen. När folk sitter på bussen, då borde de tänka på det.
  
• Ja. Istället för att tänka på ingenting alls. De bara… pratar. Och ibland är de tysta.
  
• Vet du, jag hörde en så rolig sak igår.
  
• Jaha, låt höra på tankeutflykten, när vi nu inte kom iväg när vi skulle.
  
• Jo, de var ett sällskap med läkare som satt och drack öl. En av dom fyllde år, och han verkade så himla glad.
  
• Jaha?
  
• Ja, och sedan sa han: Såhär nöjd har jag inte varit sedan Frida blev till.
  
• Var det hans barn?
  
• Ja, det var det nog. Jag vet inte så noga, men det var någons barn i vilket fall. Men det roliga var att en annan man i sällskapet frågade: Sedan Frida blev till, eller sedan Frida föddes?
  
• Ja, det var ju ganska lustigt sagt. Framförallt som dom var läkare, dom kan ju så mycket.
  
• Ja, men det var inte det som var det konstiga
  
• Du sa ju att det var roligt, inte konstigt.
  
• Jo, men det lustiga har jag redan berättat. Det konstiga kommer nu.
  
• Jaha, låt höra på konsten, nu när vi själva inte blev så konstiga.
  
• Jo, jag tyckte det var så hemskt roligt, så jag råkade slå mig själv på låret. Det gjorde nästan lite ont. Men saken är att sällskapet hörde det, och alla tittade på mig. Det var bara han som drog skämtet som tyckte det var roligt, och han var röd i ansiktet när han tittade på mig. Resten bara tittade. Och du vet, jag var ju tvungen att förklara mig. Jag kunde ju inte bara sitta där och slå på mig själv, så jag sa som det var. ”Det där var hemskt roligt”. Så sa jag. Och en kvinna i sällskapet sa då till mig: ”Ni är fan helt jävla otroliga.”
  
• Vad var hennes problem då?
  
• Jag vet inte, men jag slog henne.
  
• Slog du ihjäl henne!?
  
• Ja, litegrann. Men inte så hon dog. Bara så att hon fattade grejen liksom.
  
• Jaha. Jaja.
  
• Ja, och då blev mannen som hade skämtat arg istället. Jag menar, vafan, det var ju han som började vara rolig. Då kan väl jag också vara lite rolig, om vi nu ska ha det på det viset.
• Men du var väl bara konstig?
  
• Nej, dom var konstiga. Jag var ju rolig.
  
• Varför ska du inte föra ditt blod vidare då?
  
• Jag vet inte. Du vet, jag var på väg hem innan. Klockan var halv tretton ungefär, och allt var bara sådär himla hopplöst liksom. Då tänkte jag det. Att det får räcka här. Man kan inte bara hålla på och sätta smuts till världen utan att tänka på vad det är man gör.
  
• Nej, det är sant. Jag hörde någonting om det där.
  
• Om smuts?
  
• Nej, om barn.
  
• Är inte det samma sak?
  
• Nej, inte nödvändigtvis. Du kan ju vara smutsig om händerna utan att du har rört ett barn, bara som ett exempel.
  
• Vilken ordmärkare du är. Så har du alltid varit. Det minns jag från dagis.
  
• Så säger du bara för att du började prata så sent.
  
• Sent och sent… Det var ju ganska tidigt på dagen.
  
• Ja, redan vid frukosten. Fan vad överraskade dom blev. Stumma killen börjar prata liksom. Det har du rätt i.
  
• Du får inte blanda sådär förresten.
  
• Vadå?
  
• Ja, du kan inte säga halv tretton. Det heter halv ett.
  
• Ja, förlåt. Egentligen är det så jävla jobbigt sånt. Du vet, när folk blandar uttryck och sådär, så att man till slut inte fattar någonting alls.
  
• Ja. Som hon där.
  
• Vem?
  
• Ja, tanten.
  
• Jaha?
  
• Ja, hon verkar helt blåst. Kan du inte slå lite på henne?
  
• Varför då?
  
• Du slåss aldrig nuförtiden. Varför slåss du inte längre?
  
• Ibland blir det liksom så. Jag vet inte riktigt.
  
• Det var ju minst en vecka sedan!
  
• Ja, jo. Jag vet.
  
• Olyckligt, det är vad det är.
  
• Sålde du din soffa förresten?
  
• Nej, det blev inte av. Han backade ur.
  
• Varför då? Slog du honom sen?
  
• Jag tyckte inte man ska slåss om en soffa. Framförallt när det tillhör en själv.
  
• Men du ville ju bli av med den?
  
• Ja, men om man äger något kan man inte bara göra så, men det förstår inte du som inte äger något.
  
• Nej, men det är därför jag frågar. Kan vi inte slåss lite?
  
• Nej! Vi kan inte slåss varenda gång du kommer på något du inte vill veta.
  
• Jag vill veta! Jag är sjukt vetgirig. Det sa dom alltid på dagis, innan jag började prata. De tyckte jag verkade så nyfiken. I ögonen, liksom.
  
• Sedan började du prata?
  
• Nej, sedan slutade jag lyssna. Jag bara tittade hela tiden. Blundade inte ens om nätterna. Jag var tvungen att släcka alla lampor och dra ner rullgardinen. Så mycket tittade jag.
  
• Kunde du inte bara blundat?
  
• Jo. Haha, det var det som var konstigt.
  
• Sa du inte att det var roligt?
  
• Nej, inte alls. Det var ganska hemskt.
  
• Ja. Fyfan.

#72

Till slut var hela saken så infekterad att vi gick förbi varandra. Vi anmärkte inte längre på varandras ovanor, kanske för att vi trodde att det någon gång för länge sedan var de som var skulden till att det blev som det blev. Så var det nog inte, men ovanorna växte liksom i samma takt som det andra, det egentliga.

Du, till exempel, hade en ovana att alltid komma in om nätterna med smutsiga tassar och harar mellan tänderna. Det skrämde ju livet ur de andra, det borde du ha förstått. Och alltid när jag satt och läste tidningen på morgonen låg det ett öra här, en tass där och så vattnet som du sköljde ner allting med. Det låg över hela golvet. Du sa att det var oblodigt på det stora hela, att du visste hur man tog hand om en hel hare utan att låta något gå till spillo, och så kanske det var, men jag har aldrig varit rädd för blod, sa jag, utan oordning. Och grisen som nu bara låg i soffan, apatisk och livrädd, han är rädd för dig nu sa jag. Du har skrämt honom till oigenkännlighet när du kommer in om nätterna med ett byte.

Det måste vara varje varelses rätt att fälla sin egen föda, sa du. Den rätten kan du inte rimligtvis ta ifrån mig.

Det var alltså förut, senare pratade vi inte mycket alls, och jag sparkade bara undan resterna av dina byten när jag skulle koka kaffe.

Så en dag sa du något om han som dog. Ja, så sa du. "Han som dog".
Du vet, han hade ett namn, sa jag.
Ja, och nu är han död och finns ingenstans, svarade du.

Jag var tvungen att berätta, så jag berättade. Jag berättade om allt det hemska, om vad jag hade gjort och varför jag gjorde det och varför jag inte borde ha gjort det.
Och den lilla grisen lade jag i min handflata, han vred sig oroligt när vi pratade om vad vi hade för föreställningar om livet efteråt. Vi försonades då, i min skuld.

Du sa, om vi hamnar på en ö med andra människor, då är det dig jag äter sist av alla, och jag ska försöka att inte ens tänka på hur du smakar. Så att jag inte råkar njuta.