#1

#1989

Min läsning under sommarens första månad har nu sammanstrålat. Först - "Fallet Heidegger" av Hugo Ott, som handlar om den tyske filosofen Martin Heideggers roll i nationalsocialismens genomförande inom högskolepolitiken, och den skuld som Heidegger aldrig erkände. Teorierna om varför är fortfarande för många, och Heidegger gav aldrig då eller senare en förklaring som gick att begripa. Ändå fanns en skillnad i hans förhållningssätt som knappast är oväsentlig. Under nazismen talade han, som stämningen påbjöd, högtravande om nationalsocialismens förtjänster som han menade var den frigörelse som människan väntat på från massans konventioner. Senare, under upprensningstiden, var tonen en annan. Det var ingalunda ett vildsint försvar. Snarare undflyende förklaringar (aldrig ursäkter), tillika lögner som inte hade någon som helst grund i verkligheten. Förlåt sa han aldrig.

Heideggers position gentemot nazismen var kanske inte annorlunda än den roll han intog gentemot de finansiärer som både tidigare och senare garanterade honom hans försörjning, till vilka hörde katolska kyrkan (han studerade teologi, samt tolkade Thomas av Aquino) och det av fransmännen ledda upprensningsutskottet (franska filosofer och diktare).

Frågan blir således om det handlar om självständighet eller den yttersta sortens beroende. Kan de sammanfogas? Tydligt är ändå att Heidegger bakom den av finansiärerna målade fernissan formulerade egensinniga, omfångsrika tankar.

"Om natten i Chile" av Roberto Bolano handlar också om skulden. Platsen är Chile och tidpunkten militärjuntans (med stöd av väst) statskupp mot den folkvalda, socialistiske presidenten Allende. Huvudpersonen börjar undervisa Pinochet och hans generaler i kommunism och marxism, till hjälp för juntan när de ska kartlägga de politiska motståndarna. Senare börjar huvudpersonen deltaga vid fester hos en kvinnlig författare och poet, vars man är från USA. Inte förrän efteråt framkommer vittnesmål om att denna författarinnas man höll förhör med regimkritiker i källaren.
Historien är tillbakablickar, från huvudpersonens sista natt i livet, fylld av ångest över hans skuld. Skulden tar gestalten av "åldrad yngling" som hemsöker huvudpersonen denna sista natt.

"Den åldrade ynglingen har varit tyst länge nu. han spyr inte längre galla över mig eller författarna. Finns det någon lösning? Så blir litteraturen till i Chile, så blir den stora västerländska litteraturen till. Försök få in det i skallen, sägen jag. Den åldrade ynglingen, det som finns kvar av honom, formar läpparna till ett ohörbart 'nej'. Det är min mentala styrka som fått stopp på honom. Eller kanske är det historien. En ensam människa förmår inte mycket mot historien. Den åldrade ynglingen har alltid varit ensam och jag har alltid stått på historiens sida."

Och till sist, ett bidrag av P-O Enquist till en antologi av Lotta Gröning med svenska EU-kritiker inför Sveriges medlemskap i Unionen. P-O Enquist skriver ett fiktivt protokoll från ett möte där en kommun i Västerbotten ska rösta för medlemskap i Sovjetunionen. Beröringspunkterna är flera till debatten inför folkomröstningen om EU (och debatten som fortgått under Sveriges medlemskap), men framstår som absurda när det är ett inträde i Sovjetunionen det ska röstas om. Endast genom ett medlemskap i Sovjetunionen kan freden bli varaktig, men ändå behövs en fredsarme. En av de närvarande på mötet räcker upp handen och frågar vad vi ska med en arme till om det är fred, varefter han kastas ut och utesluts ur mötet. Till slut återstår endast två stycken röstberättigade. Kommunen röstar enhälligt för ett medlemskap i Sovjetunionen.

Hur sammanstrålar då de här texterna? Gemensamt för Ott och Bolano är att de utreder skulden. Dess natur är sådan att den endast kan utdömas i efterhand, och inte sällan har den föregåtts av en tidsanda, som senare förkastas som vedervärdig. Men inte förr. Förr var det som senare är skuld något eftersträvansvärt - Heidegger blev rektor vid Freibergs Universitet, Bolanos huvudperson är en uppburen poet och får därtill träffa landets mäktigaste män, ja, till och med undervisa dem!

Det kunde stavas Hegel, och historiens egen logik, där människan endast spelar skådespelarens roll och världsanden är regissören, men den här texten skulle bli för lång om vi gav oss på den analysen. Istället kanske det räcker att hävda att häri finns en kritik mot EU och liknande projekt, vars grundsatser redan är fastslagna i förväg och inte får ändras. Det borgar för en hård dom av historien, när grundsatserna raseras, till förmån för andra.

#34

Trötta händer som fingrar på servetter. Bordskivan är blank, ser nystädad ut. Det gör golvet också, rutmönstrat. Och så de trötta händerna. De vet inte vad de gör, de vet inte vart de ska, och oftast vet de heller inte var de har varit.
Det finns sällan något behov av att känna en annan människas liv och umbäranden på djupet. Den meningen borde få en förklaring, men för tillfället kan vi nöja oss med att säga att när förvirrade händer plockar med servetter på ett rent bord i ett rent kollektivkök - då hade det hjälpt att kunna förklara för dem var de kom ifrån. När det inte är möjligt, ja... då får man kanske låta händerna vara, i glömskan och oriktningen.

#95

#67

Man ifrågasatte mina lojaliteter. Vems sida stod jag egentligen på? Hur skulle jag kunna svara på det! Frågan var felställd. Det finns politik, och politiska handlingar - men det är något som i efterhand tillskrivs själva aktionen. Jag sköt en människa och blev avkrävd svar, men sådana svar finns inte! Jag bär en pistol under armen, men den äger inget namn, ingen dekal, den är inte ett plakat med slagord. Det finns andra föremål som tjänar det syftet - plakat med slagord, för att nämna ett.

Och åt vem gick mina omsorger när pistolen avfyrades? Vem såg jag för mina slutna ögon när rekylen fortplantade sig genom högerarmen, genom axeln? Som om man skulle se något, något alls! Så frågar dårar! Det finns ingen politik i ett pekfinger, det är bara något man inbillar sig. Det finns politik hos de som ser på, inte hos den som handlar. Den som handlar är ensam, publiken är det inte.

#41

Jag kan inte förstå dem. Det är en bild av en grupp människor på en glaciär, mot en sol som kanske går upp. Det är motljus, men det finns en störande detalj hos gruppen som ändå syns. De har stora krabbklor istället för händer. Jag kan inte förstå det. Krabbklor. Man undrar ju vad de sysslar med som gör att de har blivit födda med krabbklor. Man kan ju inte veta om de verkligen är födda med dem, men man får väl anta.

De kanske steg upp ur det kalla havet. De kanske kände som man gör när man har badat om sommaren och det inte är kallt förrän luften träffar den våta huden. Och ändå fortsätter de.

Jag försöker förstå, och jag hör kanske hur det blåser en stark vind över glaciären, som bara är vit. Och vinden för med sig en klapper. Krabbklor som slår mot varandra, och nu känner jag igen ljudet! Vi åkte bil, i baksätet, med en stor hink mellan oss. Det är samma ljud, klor som slår mot varandra. De kunde inte veta att de skulle kokas levande, där de stretade runt i den gula hinken.

Ibland säger man att varelser går ur tiden, men jag tror inte på det. Snarare så att man etsas fast. Vem skulle ha vetat om det om man hade legat i en hink? Att man skulle kokas levande och stanna mitt i en rörelse?

Det är inte förståndet som fattas den som inget anar. Alla är aningslösa när man ligger i en plasthink, och vi som såg på borde ha berättat. När vi lyfte upp dem ur burarna och deras våta kroppar mötte den kyliga luften, när de kravlade över varandra i en trång plasthink, då borde vi ha fått dem att förstå. Men gjorde det inte.

#86

Jag kunde vakna tidigt om morgonen, jag kunde se mig själv drömma och jag kunde minnas drömmen. Jag förstod drömmen, jag förstod varför bilarna ännu inte hade hunnit bilda långa, nästan orörliga, köer på vägen utanför, men jag visste att de var på väg. Snabbt drack jag ett glas vatten och lade mig till rätta innan de hade hunnit fram. Drömmen är inte verklighet, inte ännu. Ännu är verkligheten främmande drömmen och ännu måste jag välja.