#3

Vid öppnandet av mötet hade han talat med en högt stämd röst, en kvartston över det rösläge han normalt begagnade sig av, och sagt att den här världen är en värld där människor och djur inför varandra påpekar att någon har bytt plats på bokstäverna i palindromen. Men vi kan resa oss, hade han fortsatt, ur den aska där dylika spörsmål tillåts vara den enda anledningen till att glöden består. Vår förmåga är oss given, och således också våra möjligheter.

En syn hade inträtt i hans drömmar. Han, talaren, hade funnit sig innesluten i en kokong som långsamt, i det närmaste ceremoniellt, hade rört sig genom atmosfären och sjunkit in i en omloppsbana runt solen på precis det avstånd som höll kokongen och den därinne slumrande kroppen varm utan att den brände sig.

Det ankom på åhörarna att ställa sig till missionens förfogande, vilket många gjorde. Vi får inte glömma bort det, att många villigt ställde upp. Att många byggde den farkost som aldrig någonsin hade förutsättningarna för att lyfta från jordens yta.

#56

Är på inget sätt fri.

Det stod så, på bergväggen i klippskrevet. Man är ju böjd att hålla med. Han hade hängt i linan i flera dagar innan ingen alls såg den brista.

Historien är bra, men för den som tvingas att konfronteras med sina oändliga begrepp finns ändå en räddning. Det är säkert sant, kunde man säga, att han ännu inte var fri när han hängde helt visst fritt i luften, men ändå med linfästet ordentligt nerklubbat i berget. Men vad skulle han ha skrivit några meter längre ner, om tid hade funnits, på väg ner?

Jag borde inte förbli tyst. Jag hörde en handläggare på försäkringskassan ringa ett samtal och meddela att ansökan om sjukersättning måste avslås. Jag tror att det som mötte henne på andra sidan av telefonlinjen var av samma karaktär som det som inte hann skrivas på bergväggen.