#26

Det står en gryta på spisen, plattan är varm och grytan blänker. Man hör att vattnet kokar lugnt och man får det som bekräftat när man lyfter på locket. Där, i grytan, trängs morötter, potatisar, lökar och så det härliga varma vattnet. Det är små fettbubblor i spadet, av olja och buljongen. Sältan finns snart i grönsakerna och kan inte skiljas från dem när de blivit mjuka och varma. Potatisen faller sönder senare, den blir överkokt. Det gör inget, det är soppa som lagas.

Ja, potatisen faller senare sönder, men moroten förblir intakt. Det är därför han håller om moroten, där han ligger i det varma spadet, i sältan och fettet. Vattnet kokar upp i hans hår som är vått och ligger klistrat mot pannan. Huden glänser av fettet och hans händer är röda och varma. Han tittar upp när locket lyfts bort, ler en smula och kramar sedan hårdare om moroten. Lägger kinden mot det oranga och slickar i sig lite salt från läpparna. Det finns ingen anledning att störa honom när det står en gryta på spisen och plattan är varm. Grytan glänser, och det finns ingen anledning alls att störa.

#36

Två centerpartistiska riksdagsledamöter har lagt en motion med anledning av diskussionen om muslimska kvinnors rätt att bära burka eller niqab. I en debattartikel i SvD skriver de att "Religionsfrihet är en oerhört viktig grundlagsskyddad rättighet, men det finns gränser även för denna. Vi menar att en gräns rimligtvis går vid att dölja sitt ansikte i till exempel offentliga miljöer och på sitt arbete."

Anledningen? "Människans ansikte - ögon, näsa, mun - är hennes kontaktyta mot omvärlden och mot andra människor (...)"

Det är en intressant diskussion. Kanske är slutsatsen rätt, kanske är det rimligt att avkräva att medborgare visar sitt ansikte inför varandra. Men anledningen som centerpartisterna för fram är fel. För varför bär de muslimska kvinnorna kläder som täcker ansiktet? Det kan väl inte vara med anledning av att de vill dölja sin kontaktyta för omvärlden?

Nej, ett ansikte räcker inte långt om ambitionen är att visa vem man är och vad man står för. Om vi skulle få se en bild av 14 människor som sitter på en rad av stolar, helt nakna och med blicken riktad mot kamerans lins, skulle vi då anse att vi då till fullo har möjlighet att veta vilka de är, att till fullo utforska deras kontaktytors budskap?

Nej. Då skulle vi inte veta vilken religion de tillhörde (med undantag för omskurna män möjligtvis), vi skulle inte veta deras politiska hemvist, vi skulle möjligtvis kunna gissa, men inte säkert veta, huruvida de var föräldrar. Men inte hur många barn de har fött, än mindre om de har civilkurage nog att säga till när medresenären på bussen lägger skorna på sätet eller om de pratar störande högt i mobiltelefon.

Nej, vi vet mycket lite om våra medmänniskor om de bara sitter bredvid oss med ett välexponerat och ljussatt ansikte.

Har vi någon gång sagt till en annan: Ta av dig dina kläder, så jag kan se vem du är? Nej. Troligare är att vi har uppmuntrat en vän att bära kläder "som är du!"

Vår värld är full av symboler, ja, vissa hävdar att det är det enda den består av. Så fungerar den kommunikation som ger oss möjlighet att anpassa vårt beteende till andra. Nog är det väl ändå så att om det sitter en kvinna i niqab bredvid oss på bussen så vet vi förhållandevis mycket om henne. Vi kan tänka oss att hon är troende, vi kan, med hjälp av dräkten, tolka varifrån hon kommer och om vi vet mer om landet så kan vi också tänka oss vilket språk hon talar och varför hon sitter på den här bussen, i Sverige.

Om vi vill vara riktigt säkra så behöver vi nog, tänka sig, prata med henne. Och om vi vill öka våra chanser till en smärtfri kommunikation så behöver vi nog också ha förståelse för vilka språkliga skillnader som ger sig till känna i meningsbyggnad och ordval. Vokaler till exempel. Det svåra med det svenska språket, har jag förstått, är vokalernas längd och attack. Jag hörde en kille som berättade att det tog flera år innan han lärde sig uttala "Akalla" på helt rätt sätt.

Vi tänker inte på sådant så ofta. Det är kanske där vi borde börja. Att vi borde öka våra chanser att göra oss förstådda genom att själva förstå, och låta andra få visa vem de är, låta dem få välja själva vilket intryck de vill ge vid ett första möte.

Alltså blir frågan: Vem vet vi mest om? En naken kvinna eller en kvinna med niqab? Vem har vi bäst förutsättningar att kommunicera med, om vi i kommunikationen inbegriper förståelse och antaganden?

Vem av dem vi helst skulle vilja tala med av dem, det är en helt annan sak. Men det är inte kvinnans sak, utan hennes samtalspartners.

#71

Jag höll en historia i handen, jag slöt handen om den och kunde känna hur den kurade ihop sig. Sedan lät jag den sova, jag höll handen i min ficka där det var varmt och lade alltid handen på en egen kudde när jag sov. Jag tog väl hand om min historia, och den var just alldeles min egen. Men när jag en dag beslöt att öppna handen för att se på min historia och fråga den om den nu var redo att berättas eller skrivas var den försvunnen. Helt borta, den hade bara lämnat ett rött märke i handflatan.

Så, i korthet, kom jag att bli den jag är.

Nu letar jag, jag är som en blind i ett mörkt rum med osynliga möbler. Jag ser nu inte några samband. Jag känner, det är sant, men kan aldrig få bekräftat att min inre karta stämmer.

Ibland när jag om sommaren badar är jag nästan säker på att min historia gick och gömde sig vid strandkanten, att den nu betraktar mig på håll från sanden. Då tar jag extra långa simtag för att bevisa mitt värde för historien, jag försöker helt enkelt så gott jag kan för att få historien att åter lägga sig i min hand.

När jag sover, då sover jag med öppen hand, men fortfarande ligger den på en egen kudde. Jag vill inte att min historia ska tro att den kommer att kvävas om den återvänder.

Ibland misströstar jag, och tänker att min historia säkert är långt härifrån. Det förefaller inte orimligt att min historia köpte en tågbiljett och numera färdas fram och tillbaka på transibiriska järnvägen. Inte heller är det omöjligt att min historia företog en lång resa till Indien. Kanske är min historia fredsmäklare i Kashmir.

Därför, och bara därför, åker jag ibland iväg.
Därför, och bara därför, vänder jag tids nog åter.
Du borde veta det vid det här laget.

#24

Men en hand. Så kunde det ha börjat. Eller kanske en vinge, eller en klo. Att detta något, detta som försöker så hårt, försökte slita ut, eller slita tag, eller bara omsluta. Men om det började med en hand, med vad slutade det då?

Vi kan säga: Vi är klotformade när vi är i vårt tillblivande, men ser oss sedan tvungna att räta ut oss själva. För vem har omsorg om den klotformade?

- Kunde han inte räta ut sig, säger dem.
- Är han förstelnad inför födelsens frihet, muttrade andra.

Nej, inte alls. Men när många förlöses, och rätas ut, så blir det alltid någon som förblir ihopkurad. Och vem ska han då hitta på andra sidan tillblivelsen, om de alla är upprätade och fria? Och vem ryggar inte tillbaka för en klo om man själv bara äger sin egen ihopkuradhet och den egna navelns trygghet?

Och ändå värre: Den som en gång rätade ut sig, den som en gång tillblev möts kanske flera år senare av en klo, en hand eller en vinge som pratar på ett helt annat sätt än vad som fanns att lära, också som upprättstående varelse. Möttes av röster som, med upprättståendet gemensamt, sade att här tillåts ingen, ja ingen alls faktiskt, kura ihop sig igen.

Vad ska vi upprättstående göra med en ihopkurad, säger de, och inser alls inte vilken trygghet som finns i återvändandet. Nej, det blir allt till att resa sig upp, att räta ut ryggraden! lyder ropen.

Den ihopkurade nås av lite näring, inte mycket, men han klarar sig. Värre är det med pappren som sträcks ut mot honom. Att läsa är inte att fundera på, men det står flera män, upprätta, och läser högt på just det främmande språket som får honom att återigen kura ihop sig. De säger, du får allt kura ihop dig i de ihopkurades land om du ska förbli ihopkurad. Här står vi upp för rätten att stå upp!

Och så sträcks denna klo, denna hand eller denna vinge fram mot den ihopkurade och vill såsom slita ut, omsluta eller slita tag i honom. Och då är naveln tryggheten, och att flyga är inte att tala om det heller. Ingen kan flyga som är ihopkrypen. De borde inte ställa sådana krav. Och vad som började med en klo, en hand eller en vinge slutar också där, i en klo, en hand eller en vinge. Som inte försvinner. Och att flyga är inte att tala om.

#64

Något kom ivägen. Som om han hamnade i affekt, som om hans omdöme gled ur hans händer så till den milda grad att han inte förmådde sträcka sig efter det igen. Var det så? Och vad hade hänt?

Helga
Hildegard
Helmut
Hedwig
Holdine
Heidrun

Han försörjde dem. Det är tydligt att han dedikerade sina barn till sin arbetsgivare och chef. Det är tre taktfasta Heil Hitler i barnaskaran.

Men i slutet, självmordet och förgiftningen. Det är det som är svårast att förstå. Att förlora en strid så, på ett egentligen förnedrande sätt. Det vet alla att stänger man in sig, nästan som om man väntar på sin bödel, så finns det i slutet ingen annan utväg. Men barnen. Med sådana namn borde de fått utkämpa en strid på egen hand. Hade han då inga förhoppningar längre? Kanske är frågan rätt, men ställd vid fel tillfälle. Vad var det han skrev 1942, på våren?

"Över judarna fälls en straffdom som visserligen är barbarisk, men som de i fulla mått har förtjänat. Profetian, som Führern har gett dem för att de hjälpt till att sätta igång ett nytt världskrig, börjar förverkligas på det mest fruktansvärda sätt."

Tvivlar han då, så sent in på kriget? Eller tvivlar han bara på själva metoden, inte på kriget och dess effekter? Eller på utrensningen, men inte alls på kriget? Tvivlar han alls?

Han var beläst, hade tagit en doktorsexamen. Låt vara att han blev refuserad, låt vara att han inte lyckades försörja sig som skribent. Låt vara att den ekonomiska depressionen sköljde över också honom. Men till slut, vad var det som fällde avgörandet?

Kvinnokarl. Så sades det. Den halte vältrar kvinnor över ända. Det är såklart märkligt, som en revansch nästan. Men propagandan då? Kärnfamiljen. Den Ariska Kärnfamiljen. Det var inget alls, bara en bild, en kuliss. Detta äktenskap som barnen offrades för, som i slutet hölls samman av förlusten bara.

Han höll tal, blev utsedd till propagandaminister. Protesterade mot titeln, det var att skriva folket på näsan. Men kanske också en protest mot denna kommunistiska vink. Propaganda som något ärbart, något nödvändigt. Tvingades acceptera titeln, och fick stor nytta av sina grekiska studier.

Var det skräckblandad förtjusning då, 1942 på våren? Den yttersta makten, opinionsbildaren och vältalaren. Han, som tidigare blivit refuserad men som senare blev ledarskribent i partiorganets tidningen. Att få en röst, om än aldrig så radikal och förvirrad. Eller var den förvirrad? Var den då ännu tjänande? Det är lätt att tänka sig det. Det var på den radikala rösten han försörjde sig, och den krävde då också ett radikalt samhälle.

Men till slut, barnen och deras namn. Och död. Fanns det då till slut inget hopp alls kvar, ingen förtröstan? Kanske var de så intimt förknippat med förloraren att någon vinst inte var möjlig, varken då eller senare? Och vad fick honom att satsa på den hästen, av alla de som fanns till hands? Var det, till slut, för barnens skull som han fortsatte ända in i slutet?

Om inte för barnen, vad kunde det då rimligtvis vara?