#3

Berlin är vad man vill. På ett ungefär.
Först åker man till Potzdamer Platz, men inte för de höga husen eller de fina restaurangerna. Man åker dit för Philharmonie-byggnaderna. Inne i byggnaden står kostymklädda tyskar på heltäckningsmattor, med ett glas vin i handen. På toaletterna står det män och kvinnor i vita rockar som torkar av vaskarna efter att besökarna har tvättat händerna för vårdslöst. De belönas med några euro för varje besök och säger Danke Schön, Meine Herren. Det hela är högtidligt, men man kan inte låta bli att undra över när huset byggdes.

Väl inne i konsertsalen sitter Boka Zheng och spelar Chopins första och andra pianokonsert, tillsammans med en orkester som är dömd att leva i skuggan av Filharmonikerna. Filharmonikerna har för övrigt en utsåld konsert i den andra, större, konsertsalen. Barbara Bonney ska sjunga, och det vet alla om. Också vi som har fått biljetter till Chopinkonserten.

När allting är slut återfinns Zheng i foajen framför ett bord. Många trängs framför bordet, men man kan bege sig direkt. Den stora kinesiska publiken gör det inte.

I väntan på att Hamburger Banhof ska öppna upp för gratis inträde kan man gå förbi Humboldt-universitetet. Här studerade Marx och Engels. Hegel satt som rektor i flera år. Hans grav återfinner man ett kvarter bort. Han ligger bredvid Fichte och en rad ifrån Brecht. Annars är det mest den gamla judiska societeten som vilar här. Våren har kommit till Berlin. Det är varmt och träden är faktiskt gröna och man undrar när man sist såg gröna träd. Man minns inte, men får hjälp av de stora affischerna som är uppställda i Brechthuset bredvid.

När man går längs muren vid Ostbanhof tycker man, en aning cyniskt och missunsamt, att det förvisso är både spektakulära målningar och innerliga texter, men man vet inte vad det betyder. Visste de som skrev det? De utslagna varelserna i kängor vid Ostbanhof vet det inte. Frihet? Eller bara icke-tvång.

En man med en hund ställer sig i tunnelbanan, vars linjer inte är logiska eller praktiska och som garanterar flera tågbyten och en nypa frisk luft vart man än ska bege sig, och håller ett anförande. Han ber om mat eller pengar. Han säger att han vill bevara sitt oberoende och man vet inte alls om man ska börja argumentera, men de tyska orden räcker ändå inte till. Man förblir tyst och overksam och ser på när en man räcker över en banan till talaren.

På Gemäldemuseum vandrar man lakoniskt genom fyra århundraden. Mest går man genom Holland och Belgien, man går genom Frankrike till Tyskland och tillbaka igen. Europa är ett parkettgolv och tavlor och man ser vad andra ville se eller kände att de såg. En engelsk röst kommenterar de stora målningarna och en djävul häller flytande guld i en syndares strupe.

Vad man till slut minns är detta att 15 ledande nazister 1942 beslutade om den slutgiltiga lösningen vid Wannsees vatten, och att förhören är lika fulla av lögner som de är långa och att det mitt i den forna semesterortens trädgårdar och fasader ligger ett McDonald's och man vet att man sett det förut, men kanske inte såhär tydligt.

#6

Han skulle fungera som ett prisma. Ett prisma för ljuset. Varenda stråle skulle stråla genom honom, och varenda stråle skulle mångfaldigas genom honom. Ändå, och han var mycket bestämd på den punkten, skulle han kunna ses i motljuset. Det skulle inte råda någon tveka om vem han var. Vart han var på väg skulle ingen veta, det skulle vara hans ensak.

Egentligen skulle det inte spela någon roll. Det viktigaste var att det skulle råda absolut klarhet om vad som var himmel och vad som var jord. Om alla visste, då skulle han kunna placera sig mitt emellan, som ett prisma också för det himmelska och jordiska.

Och luvan, som skulle fladdra i vinden, som inte skulle vara stark utan behaglig och svalkande. Det skulle vara hans signum, tecknet som fick allting att glöda bakom honom och stråla framför.

Han hade aldrig varit anspråkslös, men han menade att han hade sina skäl. Om nu bara någon kunde se honom. Se honom och ljuset och vad han mäktade göra med det.