#97

Det kunde se ut som en slump, som oregelbundna, från varandra fristående händelser. Det sista kanske var sant, men det utesluter inte att det fanns ett sammanhang. Vad var det då som hände? Människor hade börjat sjunga. Kvinnor i lustiga mössor på tunnelbanan, flintskalliga män i långa rockar på torget och i parkerna stod blandade körer och sjöng skevt, en antydan till fyrstämmigt, men ständigt gled de in i melodistämman, den kända.

Det kanske inte handlade om sången. Det handlade kanske om annat.

#13

Det är vår och ja... naglarna har liksom blivit mjuka. Det är svårt att säga vad det beror på. Men det är ingen fara egentligen, det är bara det att man kanske ibland skulle behöva ha hårda naglar. Om någon kanske behövde hjälp med att avlägsna en nyckel från en ring och då skulle naglarna fylla en viktig funktion, för annars skulle det sluta med att den som försökte avlägsna nyckeln från ringen blev väldigt arg, börjar kanske mumla som om det var fel på hela den här dagen. För här skulle personen bara ta av nyckeln från var den förut befunnit sig i lugn och ro, men det fick personen väl fan inte göra. Inte ens det, nej det skulle bli skrik och osämja och dålig stämning, och det har väl personen helvete för mycket av i den här lägenheten som det är, utan att det här enkla ingreppet på nyckelringen skulle spä på det olustiga, det i grunden olustiga i hela situationen. Och om det nu gick så förtvivlat dåligt att avlägsna nyckeln så kunde kanske det där arga vända sig utåt, mot den som har svaga naglar och som egentligen inte borde känna skuld, för det är vår och då blir naglarna svaga och mjuka och naglarna är ju rakt ingenting som man tänker på när man stiger upp om morgonen och ska duscha av sig. Då kan man inte anklagas för att avsiktligt vilja förstöra någons dag och duscha varmt för att naglarna ska vara mjuka och obrukbara när det handlar om att ta av en nyckel från den ring där den förut befunnit sig, kanske i flera månader som ett löfte eller en tröst. Men nu är ju naglarna mjuka, för det är vår, och vad ska man då ta sig till? Det är inte väl att ställa sig i ett hörn och hoppas på det bästa. Då får man kanske fly, kanske mjukt stänga dörren, men det kanske inte går och då får man kanske slänga igen den, utan att vilja göra det.

Och när naglarna är så mjuka så kanske det är bra att inte komma tillbaka på många timmar. Och kanske bemannar man sig inte förrän man står på en stor äng, med snödrivor i skogsbrynet och tjäle i marken. Och en lapp, i gräset vid fötterna.

Är strax tillbaka

Och då kan man inte veta om lappen är nyskriven eller om den glömdes bort innan snön föll, innan det nya året trädde i kraft och alla nycklar i hela världen fortfarande hörde hemma på de ringar som de borde höra hemma på, innan någon ville ta av den men inte lyckades.

Och då kanske man inte kan göra så mycket annat än att vänta på att den som förut var här, men som för en okänd tid sedan lämnade platsen, kommer tillbaka.

#6

Vad skulle jag säga? Man kan inte förklara allting, men ingenting är utan förklaring. Kranen droppade. Det lät ingenting, det var inte det. Det lät varken klong-klong-klong eller klink-klink-klink eller tip-tip-tip. Men att det inte lät betydde inte att den inte droppade. Så fort jag inte såg dropparna kunde jag känna dem. Jag vet att det inte är så, men det kändes som om porslinsfatet liksom nöttes ner. Som om varje droppe gjorde skada. Jag drömde ont om det. Hur dropparna träffade kinden, och kinden blev ett stort sår som blev infekterat. Och vad hade jag då kvar att försvara? Och min hand, som långsamt skulle förlora den omgivande, trösterika huden. Hur skulle jag då kunna stryka med handen över andras kinder, och hur skulle min kind kunna bli struken av andras händer om någon kind inte fanns att stryka? Vad skulle jag då ha kvar att försvara?

Det slog över, jag medger det. Jag kan inte förklara det, men ingenting är utan förklaring. Och om du någon gång kunde förstå mig, så skulle du försvara mig, så som jag då försvarade mig själv.

#41

En dag kom du in i rummet där vi stod och frågade om inte alla kunde krama varandra innan vi började med våra arbetsuppgifter. Det var inte det att vi inte ville, fick vi då förklara, det var helt enkelt så att vi inte visste hur man gjorde. "Det var konstigt", sa du, "somliga påstår att det är en medfödd förmåga". Vi var alla lite generade och mumlade att det nog inte var så.

Vi fick ställa oss i en ring omkring dig. Och du gick med raka steg fram till var och en av oss och gav oss en kram. Du fick instruera oss, visa vart armarna skulle landa. På väg fram mot mig tänkte jag bjuda till och sträckte ut armarna, men blev lite rädd, och drog hastigt tillbaka dem. Du tog tag om mina armar och jag var glad att du inte började skratta. När du hade visat alla hur de skulle kramas sa du att det var bra, "men värmen, den får ni jobba lite med".

Nästa gång vi sågs tror jag att någonting brast hos dig. Det såg ut så, och du kom inte tillbaka igen. Jag kunde förstå dig. Vi stod utspridda på golvet med målarfärg i burkar och grova penslar i händerna och målade ett nytt lager över det som du hade förstört. När du hade gått iväg för att inte komma tillbaka igen sa någon "jag vet inte hur det gick för er, men jag kände att jag kunde hålla färgen riktigt bra".