#85

Berget kallades för urberget av det folk som med sina bara händer skrapade bort mossan och växterna från dess yta. De sa att ingenting kan växa på det skrovliga, ogästvänliga berget. De höll ihop och avslöjade aldrig vad de hade gjort för någon annan. Men de tillät spekulationer, och gjorde ingenting för att hindra myterna från att spridas.

När berget sedan skulle nedtecknas i olika lexikon blev berättelsen därefter. I ett lexikon läser jag om det ofruktsamma berget som aldrig burit frukt. I ett annat läser jag om det en gång grönskande berget som inte längre har lust att försörja någon. I ett tredje skriver författaren om det giriga folk som genom sitt arv var så dumma att de med händerna skrapade bort vad de inte kunde förstå sig på.

Den tredje versionen faller folkets senare generationer i smaken. Inte på grund av att de beskrivs som giriga och dumma, utan för att ingenting är nedtecknat om berget självt.

#1

Där låg vanten. Den var som besökaren mindes den, med en vit rand över handleden. Och bordet som den låg på, han kunde alldeles känna hur strävt träet kändes under fingrarna om man drog handen över bordskivan. Allting var längesedan, ja, nästan som om det aldrig hade hänt honom. Men om det inte hade hänt honom hade han inte varit här igen, på återbesök. Och då hade han inte kokat en kanna kaffe, och inte känt hur brödsmulorna klibbade fast under fotsulorna och inte öppnat balkongdörren som gnisslade.

Så var det, när han återvände. Tavlorna såg likadana ut som förut, men de betydde andra saker nu. Det var svårt att säga vems felet var. Kanske var det onödigt att utkräva någon sorts skuld för det faktum att det gula fortfarande var lika gult, och att det röda inte längre visste varför det fanns med i bilden. Jo, det tjänade nog ingenting till att ringa och klaga. Han har väl nog med sitt, tänkte besökaren. Det hade han alltid, och det var därför besökaren var tillbaka. Det var därför besökaren kom, trots att han lovat att aldrig dyka upp igen. Och vanten hade han inte brytt sig om att hämta. Oftast blev inte vintrarna så kyliga, och vintern -23 köpte han helt enkelt ett nytt par. De hade inte haft någon vit rand vid handleden.

Det låg ett tunt lager damm över toalettgolvet, och badkaret hade behövt avkalkas. I fönstret låg ett kuvert med pengar, inte mycket. Bara en tiotusen, fördelat på tjugo femhundralappar. För henne hade det varit mycket pengar, men nu fanns knappast något behov av sedlarna. Inte för någon.

Medan han stod där och funderade på vad han skulle göra av pengarna drog han sig till minnes första gången de hade mött honom. Det var i affären. Han hade inte lagt märke till dem.
Han hade alltid varit klädd i kostym, men det hade aldrig känts som om han ville visa upp sig. Han sover nog i kostym, hade de skämtat när han hade gått. Hon borde ju ha vetat, tänkte besökaren.

#22

Han hade länge känt det som om han var lindraren. Det var han som skulle stryka andra över armen när de kände olust eller sorg, det var han som skulle laga gröten på morgonen, och han som skulle koka kaffet. Att hålla filtret över kopparna, noga se till att alla fick sin del av början och slutet på avrinnandet. Mjölken skulle var och en få hälla upp efter eget tycke, men det svarta, det skulle han fördela efter bästa förmåga. Om inte han, vem skulle då? Alltid var det någon som skulle ha mer än de andra och alltid var det någon som då till slut inte fick någonting alls. Som en påminnelse om vad som förut var, men som Den Lille var satt att åtgärda, lade han alltid upp en torr skorpa på tallrikarna. Nej, det var kanske sant att ingen egentligen åt den där skorpan med lust och nöje, men aldrig att någon lämnade den oäten eller osmakad. Det vackra med skorpans skrovliga yta och torra innanmäte var att alla fruktade att en gång vara den som bara fick just skorpan på tallriken. De sa till honom att de ibland drömde om denna tallrik som bara bestod av upplagda skorpor. Och marmeladen, den stod så långt ifrån dem, och de hade till slut inte krafter nog att sträcka sig över bordet för att ta tag i lillskeden och lägga för sig av det söta, klibbiga på skorpan. Det var denna längtan efter lindring som gjorde att Den Lille fick vara hjälpare, och det var detta förflutna som gjorde att han lade upp en skorpa på var tallrik. Så att de skulle komma ihåg. De skulle då inte vara oroliga längre. På var skorpa lade Den Lille för en lillsked marmelad som tröst, men aldrig så mycket att skorpans knaster inte hördes genom de pliktskyldiga tuggorna.

På bordet ställde Den Lille också alltid fram en stor skål med skivad limpa. Av den fick man ta för sig tills man var nästan mätt. Skorpan åt man till sist, så var reglerna och det var aldrig någon som trotsade dem. Att föräta sig framstod ännu som det värsta man kunde göra, och att föräta sig på den generöst upplagda limpan var den värsta sortens dåsighet och mättnad.

#07

• Va sa du?
• Jag sa att det är här mitt blod slutar att föröka sig.
  
• Du menar bara att du inte ska skaffa några ungar?
  
• Ja
  
• Men det behöver du väl inte dra in ditt blod för att säga. Du skulle ha klarat av att säga så, utan att för den sakens skull börja prata om blod och smuts.
• Jag pratade väl inte om smuts heller. Jag pratade om blod.
  
• Ja, och smuts.
  
• Nej?
  
• Jo.
  
• Jaha, du menar barnen?
  
• Ja?
  
• Jo, det är klart. Inga barn – inget smuts.
  
• Det borde fler tänka på. Framförallt på bussen. När folk sitter på bussen, då borde de tänka på det.
  
• Ja. Istället för att tänka på ingenting alls. De bara… pratar. Och ibland är de tysta.
  
• Vet du, jag hörde en så rolig sak igår.
  
• Jaha, låt höra på tankeutflykten, när vi nu inte kom iväg när vi skulle.
  
• Jo, de var ett sällskap med läkare som satt och drack öl. En av dom fyllde år, och han verkade så himla glad.
  
• Jaha?
  
• Ja, och sedan sa han: Såhär nöjd har jag inte varit sedan Frida blev till.
  
• Var det hans barn?
  
• Ja, det var det nog. Jag vet inte så noga, men det var någons barn i vilket fall. Men det roliga var att en annan man i sällskapet frågade: Sedan Frida blev till, eller sedan Frida föddes?
  
• Ja, det var ju ganska lustigt sagt. Framförallt som dom var läkare, dom kan ju så mycket.
  
• Ja, men det var inte det som var det konstiga
  
• Du sa ju att det var roligt, inte konstigt.
  
• Jo, men det lustiga har jag redan berättat. Det konstiga kommer nu.
  
• Jaha, låt höra på konsten, nu när vi själva inte blev så konstiga.
  
• Jo, jag tyckte det var så hemskt roligt, så jag råkade slå mig själv på låret. Det gjorde nästan lite ont. Men saken är att sällskapet hörde det, och alla tittade på mig. Det var bara han som drog skämtet som tyckte det var roligt, och han var röd i ansiktet när han tittade på mig. Resten bara tittade. Och du vet, jag var ju tvungen att förklara mig. Jag kunde ju inte bara sitta där och slå på mig själv, så jag sa som det var. ”Det där var hemskt roligt”. Så sa jag. Och en kvinna i sällskapet sa då till mig: ”Ni är fan helt jävla otroliga.”
  
• Vad var hennes problem då?
  
• Jag vet inte, men jag slog henne.
  
• Slog du ihjäl henne!?
  
• Ja, litegrann. Men inte så hon dog. Bara så att hon fattade grejen liksom.
  
• Jaha. Jaja.
  
• Ja, och då blev mannen som hade skämtat arg istället. Jag menar, vafan, det var ju han som började vara rolig. Då kan väl jag också vara lite rolig, om vi nu ska ha det på det viset.
• Men du var väl bara konstig?
  
• Nej, dom var konstiga. Jag var ju rolig.
  
• Varför ska du inte föra ditt blod vidare då?
  
• Jag vet inte. Du vet, jag var på väg hem innan. Klockan var halv tretton ungefär, och allt var bara sådär himla hopplöst liksom. Då tänkte jag det. Att det får räcka här. Man kan inte bara hålla på och sätta smuts till världen utan att tänka på vad det är man gör.
  
• Nej, det är sant. Jag hörde någonting om det där.
  
• Om smuts?
  
• Nej, om barn.
  
• Är inte det samma sak?
  
• Nej, inte nödvändigtvis. Du kan ju vara smutsig om händerna utan att du har rört ett barn, bara som ett exempel.
  
• Vilken ordmärkare du är. Så har du alltid varit. Det minns jag från dagis.
  
• Så säger du bara för att du började prata så sent.
  
• Sent och sent… Det var ju ganska tidigt på dagen.
  
• Ja, redan vid frukosten. Fan vad överraskade dom blev. Stumma killen börjar prata liksom. Det har du rätt i.
  
• Du får inte blanda sådär förresten.
  
• Vadå?
  
• Ja, du kan inte säga halv tretton. Det heter halv ett.
  
• Ja, förlåt. Egentligen är det så jävla jobbigt sånt. Du vet, när folk blandar uttryck och sådär, så att man till slut inte fattar någonting alls.
  
• Ja. Som hon där.
  
• Vem?
  
• Ja, tanten.
  
• Jaha?
  
• Ja, hon verkar helt blåst. Kan du inte slå lite på henne?
  
• Varför då?
  
• Du slåss aldrig nuförtiden. Varför slåss du inte längre?
  
• Ibland blir det liksom så. Jag vet inte riktigt.
  
• Det var ju minst en vecka sedan!
  
• Ja, jo. Jag vet.
  
• Olyckligt, det är vad det är.
  
• Sålde du din soffa förresten?
  
• Nej, det blev inte av. Han backade ur.
  
• Varför då? Slog du honom sen?
  
• Jag tyckte inte man ska slåss om en soffa. Framförallt när det tillhör en själv.
  
• Men du ville ju bli av med den?
  
• Ja, men om man äger något kan man inte bara göra så, men det förstår inte du som inte äger något.
  
• Nej, men det är därför jag frågar. Kan vi inte slåss lite?
  
• Nej! Vi kan inte slåss varenda gång du kommer på något du inte vill veta.
  
• Jag vill veta! Jag är sjukt vetgirig. Det sa dom alltid på dagis, innan jag började prata. De tyckte jag verkade så nyfiken. I ögonen, liksom.
  
• Sedan började du prata?
  
• Nej, sedan slutade jag lyssna. Jag bara tittade hela tiden. Blundade inte ens om nätterna. Jag var tvungen att släcka alla lampor och dra ner rullgardinen. Så mycket tittade jag.
  
• Kunde du inte bara blundat?
  
• Jo. Haha, det var det som var konstigt.
  
• Sa du inte att det var roligt?
  
• Nej, inte alls. Det var ganska hemskt.
  
• Ja. Fyfan.

#72

Till slut var hela saken så infekterad att vi gick förbi varandra. Vi anmärkte inte längre på varandras ovanor, kanske för att vi trodde att det någon gång för länge sedan var de som var skulden till att det blev som det blev. Så var det nog inte, men ovanorna växte liksom i samma takt som det andra, det egentliga.

Du, till exempel, hade en ovana att alltid komma in om nätterna med smutsiga tassar och harar mellan tänderna. Det skrämde ju livet ur de andra, det borde du ha förstått. Och alltid när jag satt och läste tidningen på morgonen låg det ett öra här, en tass där och så vattnet som du sköljde ner allting med. Det låg över hela golvet. Du sa att det var oblodigt på det stora hela, att du visste hur man tog hand om en hel hare utan att låta något gå till spillo, och så kanske det var, men jag har aldrig varit rädd för blod, sa jag, utan oordning. Och grisen som nu bara låg i soffan, apatisk och livrädd, han är rädd för dig nu sa jag. Du har skrämt honom till oigenkännlighet när du kommer in om nätterna med ett byte.

Det måste vara varje varelses rätt att fälla sin egen föda, sa du. Den rätten kan du inte rimligtvis ta ifrån mig.

Det var alltså förut, senare pratade vi inte mycket alls, och jag sparkade bara undan resterna av dina byten när jag skulle koka kaffe.

Så en dag sa du något om han som dog. Ja, så sa du. "Han som dog".
Du vet, han hade ett namn, sa jag.
Ja, och nu är han död och finns ingenstans, svarade du.

Jag var tvungen att berätta, så jag berättade. Jag berättade om allt det hemska, om vad jag hade gjort och varför jag gjorde det och varför jag inte borde ha gjort det.
Och den lilla grisen lade jag i min handflata, han vred sig oroligt när vi pratade om vad vi hade för föreställningar om livet efteråt. Vi försonades då, i min skuld.

Du sa, om vi hamnar på en ö med andra människor, då är det dig jag äter sist av alla, och jag ska försöka att inte ens tänka på hur du smakar. Så att jag inte råkar njuta.

#26

Det står en gryta på spisen, plattan är varm och grytan blänker. Man hör att vattnet kokar lugnt och man får det som bekräftat när man lyfter på locket. Där, i grytan, trängs morötter, potatisar, lökar och så det härliga varma vattnet. Det är små fettbubblor i spadet, av olja och buljongen. Sältan finns snart i grönsakerna och kan inte skiljas från dem när de blivit mjuka och varma. Potatisen faller sönder senare, den blir överkokt. Det gör inget, det är soppa som lagas.

Ja, potatisen faller senare sönder, men moroten förblir intakt. Det är därför han håller om moroten, där han ligger i det varma spadet, i sältan och fettet. Vattnet kokar upp i hans hår som är vått och ligger klistrat mot pannan. Huden glänser av fettet och hans händer är röda och varma. Han tittar upp när locket lyfts bort, ler en smula och kramar sedan hårdare om moroten. Lägger kinden mot det oranga och slickar i sig lite salt från läpparna. Det finns ingen anledning att störa honom när det står en gryta på spisen och plattan är varm. Grytan glänser, och det finns ingen anledning alls att störa.

#36

Två centerpartistiska riksdagsledamöter har lagt en motion med anledning av diskussionen om muslimska kvinnors rätt att bära burka eller niqab. I en debattartikel i SvD skriver de att "Religionsfrihet är en oerhört viktig grundlagsskyddad rättighet, men det finns gränser även för denna. Vi menar att en gräns rimligtvis går vid att dölja sitt ansikte i till exempel offentliga miljöer och på sitt arbete."

Anledningen? "Människans ansikte - ögon, näsa, mun - är hennes kontaktyta mot omvärlden och mot andra människor (...)"

Det är en intressant diskussion. Kanske är slutsatsen rätt, kanske är det rimligt att avkräva att medborgare visar sitt ansikte inför varandra. Men anledningen som centerpartisterna för fram är fel. För varför bär de muslimska kvinnorna kläder som täcker ansiktet? Det kan väl inte vara med anledning av att de vill dölja sin kontaktyta för omvärlden?

Nej, ett ansikte räcker inte långt om ambitionen är att visa vem man är och vad man står för. Om vi skulle få se en bild av 14 människor som sitter på en rad av stolar, helt nakna och med blicken riktad mot kamerans lins, skulle vi då anse att vi då till fullo har möjlighet att veta vilka de är, att till fullo utforska deras kontaktytors budskap?

Nej. Då skulle vi inte veta vilken religion de tillhörde (med undantag för omskurna män möjligtvis), vi skulle inte veta deras politiska hemvist, vi skulle möjligtvis kunna gissa, men inte säkert veta, huruvida de var föräldrar. Men inte hur många barn de har fött, än mindre om de har civilkurage nog att säga till när medresenären på bussen lägger skorna på sätet eller om de pratar störande högt i mobiltelefon.

Nej, vi vet mycket lite om våra medmänniskor om de bara sitter bredvid oss med ett välexponerat och ljussatt ansikte.

Har vi någon gång sagt till en annan: Ta av dig dina kläder, så jag kan se vem du är? Nej. Troligare är att vi har uppmuntrat en vän att bära kläder "som är du!"

Vår värld är full av symboler, ja, vissa hävdar att det är det enda den består av. Så fungerar den kommunikation som ger oss möjlighet att anpassa vårt beteende till andra. Nog är det väl ändå så att om det sitter en kvinna i niqab bredvid oss på bussen så vet vi förhållandevis mycket om henne. Vi kan tänka oss att hon är troende, vi kan, med hjälp av dräkten, tolka varifrån hon kommer och om vi vet mer om landet så kan vi också tänka oss vilket språk hon talar och varför hon sitter på den här bussen, i Sverige.

Om vi vill vara riktigt säkra så behöver vi nog, tänka sig, prata med henne. Och om vi vill öka våra chanser till en smärtfri kommunikation så behöver vi nog också ha förståelse för vilka språkliga skillnader som ger sig till känna i meningsbyggnad och ordval. Vokaler till exempel. Det svåra med det svenska språket, har jag förstått, är vokalernas längd och attack. Jag hörde en kille som berättade att det tog flera år innan han lärde sig uttala "Akalla" på helt rätt sätt.

Vi tänker inte på sådant så ofta. Det är kanske där vi borde börja. Att vi borde öka våra chanser att göra oss förstådda genom att själva förstå, och låta andra få visa vem de är, låta dem få välja själva vilket intryck de vill ge vid ett första möte.

Alltså blir frågan: Vem vet vi mest om? En naken kvinna eller en kvinna med niqab? Vem har vi bäst förutsättningar att kommunicera med, om vi i kommunikationen inbegriper förståelse och antaganden?

Vem av dem vi helst skulle vilja tala med av dem, det är en helt annan sak. Men det är inte kvinnans sak, utan hennes samtalspartners.

#71

Jag höll en historia i handen, jag slöt handen om den och kunde känna hur den kurade ihop sig. Sedan lät jag den sova, jag höll handen i min ficka där det var varmt och lade alltid handen på en egen kudde när jag sov. Jag tog väl hand om min historia, och den var just alldeles min egen. Men när jag en dag beslöt att öppna handen för att se på min historia och fråga den om den nu var redo att berättas eller skrivas var den försvunnen. Helt borta, den hade bara lämnat ett rött märke i handflatan.

Så, i korthet, kom jag att bli den jag är.

Nu letar jag, jag är som en blind i ett mörkt rum med osynliga möbler. Jag ser nu inte några samband. Jag känner, det är sant, men kan aldrig få bekräftat att min inre karta stämmer.

Ibland när jag om sommaren badar är jag nästan säker på att min historia gick och gömde sig vid strandkanten, att den nu betraktar mig på håll från sanden. Då tar jag extra långa simtag för att bevisa mitt värde för historien, jag försöker helt enkelt så gott jag kan för att få historien att åter lägga sig i min hand.

När jag sover, då sover jag med öppen hand, men fortfarande ligger den på en egen kudde. Jag vill inte att min historia ska tro att den kommer att kvävas om den återvänder.

Ibland misströstar jag, och tänker att min historia säkert är långt härifrån. Det förefaller inte orimligt att min historia köpte en tågbiljett och numera färdas fram och tillbaka på transibiriska järnvägen. Inte heller är det omöjligt att min historia företog en lång resa till Indien. Kanske är min historia fredsmäklare i Kashmir.

Därför, och bara därför, åker jag ibland iväg.
Därför, och bara därför, vänder jag tids nog åter.
Du borde veta det vid det här laget.

#24

Men en hand. Så kunde det ha börjat. Eller kanske en vinge, eller en klo. Att detta något, detta som försöker så hårt, försökte slita ut, eller slita tag, eller bara omsluta. Men om det började med en hand, med vad slutade det då?

Vi kan säga: Vi är klotformade när vi är i vårt tillblivande, men ser oss sedan tvungna att räta ut oss själva. För vem har omsorg om den klotformade?

- Kunde han inte räta ut sig, säger dem.
- Är han förstelnad inför födelsens frihet, muttrade andra.

Nej, inte alls. Men när många förlöses, och rätas ut, så blir det alltid någon som förblir ihopkurad. Och vem ska han då hitta på andra sidan tillblivelsen, om de alla är upprätade och fria? Och vem ryggar inte tillbaka för en klo om man själv bara äger sin egen ihopkuradhet och den egna navelns trygghet?

Och ändå värre: Den som en gång rätade ut sig, den som en gång tillblev möts kanske flera år senare av en klo, en hand eller en vinge som pratar på ett helt annat sätt än vad som fanns att lära, också som upprättstående varelse. Möttes av röster som, med upprättståendet gemensamt, sade att här tillåts ingen, ja ingen alls faktiskt, kura ihop sig igen.

Vad ska vi upprättstående göra med en ihopkurad, säger de, och inser alls inte vilken trygghet som finns i återvändandet. Nej, det blir allt till att resa sig upp, att räta ut ryggraden! lyder ropen.

Den ihopkurade nås av lite näring, inte mycket, men han klarar sig. Värre är det med pappren som sträcks ut mot honom. Att läsa är inte att fundera på, men det står flera män, upprätta, och läser högt på just det främmande språket som får honom att återigen kura ihop sig. De säger, du får allt kura ihop dig i de ihopkurades land om du ska förbli ihopkurad. Här står vi upp för rätten att stå upp!

Och så sträcks denna klo, denna hand eller denna vinge fram mot den ihopkurade och vill såsom slita ut, omsluta eller slita tag i honom. Och då är naveln tryggheten, och att flyga är inte att tala om det heller. Ingen kan flyga som är ihopkrypen. De borde inte ställa sådana krav. Och vad som började med en klo, en hand eller en vinge slutar också där, i en klo, en hand eller en vinge. Som inte försvinner. Och att flyga är inte att tala om.

#64

Något kom ivägen. Som om han hamnade i affekt, som om hans omdöme gled ur hans händer så till den milda grad att han inte förmådde sträcka sig efter det igen. Var det så? Och vad hade hänt?

Helga
Hildegard
Helmut
Hedwig
Holdine
Heidrun

Han försörjde dem. Det är tydligt att han dedikerade sina barn till sin arbetsgivare och chef. Det är tre taktfasta Heil Hitler i barnaskaran.

Men i slutet, självmordet och förgiftningen. Det är det som är svårast att förstå. Att förlora en strid så, på ett egentligen förnedrande sätt. Det vet alla att stänger man in sig, nästan som om man väntar på sin bödel, så finns det i slutet ingen annan utväg. Men barnen. Med sådana namn borde de fått utkämpa en strid på egen hand. Hade han då inga förhoppningar längre? Kanske är frågan rätt, men ställd vid fel tillfälle. Vad var det han skrev 1942, på våren?

"Över judarna fälls en straffdom som visserligen är barbarisk, men som de i fulla mått har förtjänat. Profetian, som Führern har gett dem för att de hjälpt till att sätta igång ett nytt världskrig, börjar förverkligas på det mest fruktansvärda sätt."

Tvivlar han då, så sent in på kriget? Eller tvivlar han bara på själva metoden, inte på kriget och dess effekter? Eller på utrensningen, men inte alls på kriget? Tvivlar han alls?

Han var beläst, hade tagit en doktorsexamen. Låt vara att han blev refuserad, låt vara att han inte lyckades försörja sig som skribent. Låt vara att den ekonomiska depressionen sköljde över också honom. Men till slut, vad var det som fällde avgörandet?

Kvinnokarl. Så sades det. Den halte vältrar kvinnor över ända. Det är såklart märkligt, som en revansch nästan. Men propagandan då? Kärnfamiljen. Den Ariska Kärnfamiljen. Det var inget alls, bara en bild, en kuliss. Detta äktenskap som barnen offrades för, som i slutet hölls samman av förlusten bara.

Han höll tal, blev utsedd till propagandaminister. Protesterade mot titeln, det var att skriva folket på näsan. Men kanske också en protest mot denna kommunistiska vink. Propaganda som något ärbart, något nödvändigt. Tvingades acceptera titeln, och fick stor nytta av sina grekiska studier.

Var det skräckblandad förtjusning då, 1942 på våren? Den yttersta makten, opinionsbildaren och vältalaren. Han, som tidigare blivit refuserad men som senare blev ledarskribent i partiorganets tidningen. Att få en röst, om än aldrig så radikal och förvirrad. Eller var den förvirrad? Var den då ännu tjänande? Det är lätt att tänka sig det. Det var på den radikala rösten han försörjde sig, och den krävde då också ett radikalt samhälle.

Men till slut, barnen och deras namn. Och död. Fanns det då till slut inget hopp alls kvar, ingen förtröstan? Kanske var de så intimt förknippat med förloraren att någon vinst inte var möjlig, varken då eller senare? Och vad fick honom att satsa på den hästen, av alla de som fanns till hands? Var det, till slut, för barnens skull som han fortsatte ända in i slutet?

Om inte för barnen, vad kunde det då rimligtvis vara?

#52

Det var en jordbävning, det fanns tv-bilder och kaos syntes. Människor sprang, som bestod de bara av oro och skräck. Den oron kan inte återskapas, den ligger nära huden och lever där, svårt att säga av vad. Vad föder oron? Hur mättar man den som är omättlig?

Det cirkulerade helikoptrar ovanför skådeplatsen, som stora svarta fåglar. De kom i strid ström och sjöng nog för ingen, och hur tystar man den som inte bryr sig om vem han sjunger för? Som en kör, i luften. Inte fyrstämmigt, inte noterat på papper. De syns inte på utskriften av tv-inslaget, men finns där.

Det var en nationell tv-sändning, det gick inte alls att tyda vad den upprörda rösten sa, och det var lätt att tvivla på att han sa något alls. Det var kanske bara ljud, och hur svarar man den som inte talar utan bara låter?

Det är inte svårt alls att stänga av, inte svårt att värja sig. Och hur når man den som inte vill lyssna, och som har så lätt för att göra just inte det?

Det är kanske inte medel som fattas oss. Problemet, kunde man ana, var kanske att vi hade dem.

#97

Det var någonting om att koka soppa på en spik, och att alla önskade ändra dess smak. Det verkade så självklart då, att jag kunde sammanfatta mig själv i den enkla meningen. Under tiden brann en bil, ägarna stod på avstånd och såg hur isoleringen i vagnen tog fyr, flammade upp. Röken såg inte alls ut som elden, den ägde en helt annorlunda färg och syntes högt över träden vid vägkanten.

Vad ska vi ha historien till? När västerlandet låg i träda, i väntan på en ny tid, formulerade Ibn Khaldoun tankar som ännu långt senare var främmande för västerlandets intellektuella. Historien kunde, tänkte han, användas till att förstå vår egen tid. Eller hans egen tid, 1300-talet. Kanske är meningarna han yttrade tidsdokument, kanske försvann deras värde efter hand. Ändå upprepas meningen åter och åter igen. Det kanske bara är ett svagt eko av en förlorad tanke, men om så är fallet gör vi kanske ändå rätt när vi håller om hans tankar som man håller om kaniner när de är utanför sina burar på gården.

Så har jag tänkt, att de som hade kaniner aldrig var så vänliga mot dem som när de tilläts vara utanför buren. Det är svårt att säga om det var av rädsla eller saknad som de höll så ömt om kaninkroppen, men om det var av saknad så borde de väl aldrig stoppas tillbaka däri?

Varför stoppade de tillbaka kaninerna? Kunde de inte tyda sin egen historia, kunde de inte lära av lusten att alltid öppna buren igen och känna hur nära det alltid var att kaninerna sprang sin väg?

Kanske inte. Jag såg röken ovan träden, men när vi väl kom fram och förblev stående stilla i väntan på brandkåren blev jag överraskad. För vi kokar alltid samma soppa på samma spik, och vi önskar förgäves att vi kunde ändra dess smak.

#42

Jag tänkte, att när de kommer gående nerför den där stora backen, då skulle jag stå där och vänta. De skulle inte alls ha bråttom, det skulle inte finnas någon stress alls, bara en förväntan. De skulle inte se mig först, de skulle vara för upptagna med att vandra nerför backen, kanske skulle de nosa på varandra. Så tänkte jag. Och så skulle det vara alldeles klart, kanske förmiddag och det skulle finnas iskristaller i träden, men jag skulle inte alls frysa. Sedan skulle de se mig, och någon skulle gläfsa lite och snabba på stegen som såg så förunderligt lätta ut i snön. Alla skulle sedan närma sig mig, komma från alla håll och nosa på min jacka och jag skulle stryka dem över huvudet med en vante. Sedan skulle jag ansluta mig, och vi skulle röra oss vidare mot något som de redan visste vad det var, men inte ville säga till mig. Inte ännu.

Det var så jag tänkte. Att de skulle veta vart vi skulle, men inte säga det till mig. Men det skulle inte göra något alls. Ingenting alls.

#34

Klockan tre på morgonen, när det ännu var mörkt, vaknade han en stund och vred på sig. Det frasade när han rörde på sig, och jag tänker att löven säkert saknade hans närhet. Bad honom att komma tillbaka. Det var stjärnklart på himlen, alltså inga moln, och luften var kylig men inte ogästvänlig. Han visste ännu inte att han var upptäckt.

Det finns olika företeelser som vi inte tror berör oss. Nästan som om de inte fanns till alls, förrän vi ser dem. Att då ändå inte vara säker på att de berör oss.

På andra sidan jorden fanns vid samma tidpunkt som vår björn ruskade sig vaken en stark koncentration av saltsyra i en tank vars hölje långsamt smälte ner medan åkeriets chaufför åt en ostmacka på ett närbeläget, nattöppet, fik.

I precis samma stund räknade en man av mexikanskt ursprung dagarna tills hans sedan länge föreställda resa till Barcelona skulle bli av. Det var ännu inte dags, och det framstod klart för honom i just det här ögonblicket att han skulle stanna på den kontinent han sedan länge lämnat i exil under återstoden av sitt liv.

När ett skott sedan brinner av i en kylig skog under en stjärnklar himmel, så berör det ingen annan än just vår björn. Hur skulle det kunna det göra det.

#74

Det var soligt. Det tycker jag nog ändå att vi kan vara överrens om, tycker du inte det? Att det var varmt och ljust och att det inte fanns några moln på himlen? Och sedan, att liksom barnvagnen såg nästan som ny ut trots att vi hade återanvänt den en massa gånger. Nej, du har rätt. Så kan jag ju inte säga. Inte en massa gånger. Kanske tre. Okej, fyra. Fast jag tyckte inte att han den där i mitten... alltså att han inte slet ut den nämnvärt. Nej, jo, det är klart. Han räknas ju. Men att barnvagnen såg ny ut, det gjorde den ju. För det var soligt och sådär. Du vet ju själv hur det var. Och så var Nicanor sådär glad hela tiden, och vi trodde nästan inte att han kunde det för han hade haft kolik. Ja, jag vet. Förlåt för det. Jag ville aldrig tappa honom, men jag kunde liksom inte låta bli att tänka tanken. Tror du inte att jag skämdes, jag med?

Men nu var han ju frisk till slut. Det var skönt, och det blåste nästan inte alls. Vart var vi på väg då? Är du säker? Okej då. Österlen. Nej, det är inte som jag låtsas, det är bara det att det framstår som så klassiskt liksom. Vi kunde ju ha varit på väg vart som helst, egentligen. Men jag minns alldeles säkert att det nästan inte blåste alls och det verkar underligt om vi var på Österlen då. Det brukar ju alltid blåsa där. Nej, det är inte som jag är negativ hela tiden, men det är ju sånt man tänker på. Jaja, men jag tänker så i vilket fall.

Sedan blev du ju så arg, och jag förstod inte alls varför du behövde bli det. Jo, jag tycker att det var dumt att du blev så arg. Jag lovade ju att fixa det direkt. Ja, men ursäkta då, att jag inte är civilingenjör. Det är faktiskt inte helt lätt att sätta fast ett barnvagnshjul. Jag kan inte minnas att du erbjöd dig att hjälpa till, heller.

Och så var det grusvägarna och uppförsbackarna och det knähöga gräset. Men sedan var vi framme, till slut. Fast du hade tappat något på vägen, så jag fick gå tillbaka och leta efter det. Och sedan när jag kom tillbaka med det du hade tappat så var ju alla där, och de verkade så glada att se oss. Du, jag och Nicanor. Men samtidigt så kunde jag liksom inte låta bli att tänka att när jag gick tillbaka för att hämta det du hade tappat... att jag liksom borde ha letat efter något annat också. Nej, jag vet inte alls vad det skulle ha varit. Men det gick ju som det gick sedan och ibland tänkte jag att det var just då, när jag var trött och skulle leta. Att jag inte riktigt hittade allting som jag borde ha hittat. Att det hade varit skönt att ha det i famnen när jag återvände. Nästan nödvändigt att ha det i famnen när jag vände åter.

#46

Det pågår en föreställning utanför fönstret. En öppen repetition, säger de. Jag tänker mest att jag verkligen hoppas att de aldrig kommer att ta betalt av oss som inte kan undgå att se på. Se där! Vilken vändning manusförfattaren lyckats skriva in i scenen. Den har bara inte fäst sig riktigt, ännu inte inkarnerad i skådespelarna.

Men hur skulle den, replikerar du från köket. Det är ju ännu bara repetitioner, ännu är inte föreställningen uppförd. Nej, vi gör nog bäst i att göra varsin omelett, tror du inte det? Försök nu för Guds skull att inte tjuvkika om du nu blir så besviken över deras agerande. Den som väntar på något gott...

Jag blir väl inte besviken heller, säger jag. Besviken blir man bara om man blir sviken, eller inte trodd. Men du tror ju på mig, när jag säger att de repeterar. Du som är blind sedan födseln kan ju heller inte säga emot. Du litar på mig. Om jag skulle säga att det du försöker knäcka där vid diskbänken inte är ägg utan squashen jag köpte för extrapris igår så skulle du sluta. Nej, nej, det är äggen, ingen fara, det känner du väl förresten själv?

Åh, jo. Nu när du så tydligt säger det så känner jag ju att de är ovala och kalla. Men den här pjäsen, är det ingen pjäs alls där ute? Var det bara som du sa, eller som du drömde förut när du väckte mig och snyftade?

Nej, det är helt sant att de repeterar här ute, men det betyder ju inte att jag inte hade anledning att snyfta.

De repeterade väl inte inatt heller? Så sent! Som människor beter sig ibland. Jag blir överraskad hela tiden, men behöver å andra sidan inte betrakta spektaklet.

Nej, där sa du något. Och vi som inte är berövade ett sinne kan inte låta bli att använda det. Det är nästan som ett straff, nästan som en föraning.

#76

"Nej, här finns ingen väg. Den är stängd sedan länge och kunde vi ännu tro så skulle vi i alla händelser inte tro på det."

"Vad jag förädlar finns blott för mina ögon. Det är jag som ser vad som ännu inte syns, det är jag som med mina händer bearbetar det som ännu inte finns."

"Det är i blint raseri du går upp och det är i stum sorg du går och lägger dig. Men vi behöver nu inte mer av varken blindhet eller stumhet. Och hörseln, vad har du hört som ingen annan hört, du som är döv bortom förståelsens gräns?"

"Kanske är det så, men också det att sova i förväntan och att vila i försynen. Det fattas er, ni som ser och talar. Vad gäller dövheten så tilltar den nog med åldern ändå, oavsett om man mönstrar på hoppet eller nihilismen. Och ska jag då bli döv så hör jag då hellre ingenting av hoppet än ingenting av hopplösheten."

"Men med känseln, hur är det med den? Kan du ännu känna något av hud eller hår, eller har du bränt dina fingrar så illa på hoppet att hjälpen mot hopplöshet nu inte förmår ge sig tillkänna?"

"Jag känner ingen gräns mellan mig själv och andra. Vad som är jag, och mina fingrar, har nu så sakta och omärkligt sjunkit in i den hud och det hår som ännu framstår som en gräns, omöjlig att utradera för er. Och skulle jag tala om hur hår och hud känns för mig skulle jag förråda den sammansmältning jag är en del av, omöjlig att skilja från något eller någon annan. För så lyssnar, viskar och känner den som sedan länge slutat att höra, tala eller röra."

#8

Det är en motorväg och ett liv försvinner ut genom rutan, tappas av en liten hand med en stor uppgift. Någon borde skrika "Stanna! Ett liv har försvunnit, men är ännu inte omöjligt att åter hämta tillbaka!". Men ingen skriker, inte ännu. Ännu kan handen känna spåren av den tyngd kroppen lämnade i handflatan. Ännu är förlusten inte greppbar, ännu finns ingen möjlighet att förutse sorgen och saknaden som nu växer i handflatan. Den strider mot minnet av tyngden om herraväldet över nerverna. Så länge minnet av den förlorade tyngden leder kapplöpningen kommer inte ett ord att yttras. Så lever minnet och förlusten, sida vid sida på väg mot varseblivningen.

Men så till slut. Det växer ett något, ännu omöjligt att forma med läpparna. Det antar groteska proportioner, men så ter sig livet i den yttersta nöden. När skammen inträder får huden en rodnad, nästan omöjlig att gnugga bort. Om ett liv kan tappas så lätt från en bilruta, vad kan då inte försummas inom dess rågångar? Vad ska inte tappas om hela livet självt är så halt och svårt att greppa om?

Så får då rösten kraft, efter skammens inträde men före synden. Bilen måste stannas, ett liv kan återkallas till handen och fingrarna. Bilen saktar in, tätt bredvid vägräcket och tätt intill förlustens gränser. Ett liv återförs till handen, bilen startar igen och lämnar vägräcket. Det ska skrivas, senare, att på just den här platsen återfördes ett liv till den hand som tillräckligt mycket fruktade döden för att kunna kalla livet åter.

#56

Minns du han som hade så långa ben? Ibland var han på golfbanan och plockade golfbollar, ibland var han i köket och vaktade oss. Ibland syntes han inte alls till förrän man inte ville se honom.

Det var hemskt på golfbanan, det tyckte jag alltid och gör fortfarande. Han plockade upp boll efter boll på driving range, och han var väldigt snabb. Eller, först var han ganska långsam, men noggrann. Sedan blev han snabbare och snabbare, men fortfarande lika noggrann och det fanns inget sätt att förklara det på annat än att han egentligen alltid höll det tempot. Att när han var långsam så spelade han bara. Och det var alltid samma rörelse, bara uppskruvad och onaturlig, som en maskin som hela tiden böjer sig ner med rak rygg och långa ben och snabbt plockar åt sig boll efter boll. Fyfan.

Värst var det egentligen när han vaktade från köket. Han satt kanske vid köksbordet om man skulle gå ut ur sovrummet, men man fick aldrig det. När man steg ur sängen började han långsamt gå från köket, men om man snabbade på sina steg för att hinna över tröskeln så gjorde han detsamma, och det fanns inget sätt att lura honom. Och korridoren utanför tröskeln svängde så mycket att man inte kunde se honom förrän han stod där, i dörröppningen och bara var hotfull. Det var så lätt att ge upp och inte sätta sina fötter på golvet. Det fanns liksom inget att göra åt det.

Du vaknade ibland, oftast när du hade feber, och berättade om en ring med ormar som ringlade sig fram därinne, men inget skrämde mig så mycket som mannen med benen.

Ett tag tänkte jag så himla mycket på honom. Sedan tänkte jag inte alls nästan, förutom när det var så uppenbart att han inte hade rört sig bort från mig, att han fortfarande satt där i köket och väntade. Nu tänker jag ibland igen, och det är konstigt för oavsett om jag tänker eller inte så sitter han ju vid bordet. Men om min rädsla för honom beror på mig själv nästan helt, så är det ju nästan mitt fel att han skrämmer mig.

#5

Vid den tiden var jag fortfarande rädd. Jag tyckte själv inte om att jag var det, men jag kunde inte alls hjälpa det. Det var tur att du stövlade omkring på åkern då.

De sa att du var en bekymrad typ som oftast inte pratat om så mycket annat än dina sockerbetor. Många tycker att sockerbetor är fula, och jag tänker att det säkert hade med det att göra. De som odlar raps vet att de får klara, gula fält att blicka ut över om morgnarna, efter morgonäpplet och kaffet, men den som odlar sockerbetor, den får just ingenting alls.

Du odlade sockerbetor och stövlade omkring på dina ägor, och det var kanske inte så konstigt att folk undrade. Du hade en hund som strax måste avlivas, du skulle samma vecka känna en kula, stor som en pingisboll, under pälsen. Veckor skulle följa av oroligt vaknande på köksgolvet och små gläfsningar och kvidanden från din hund. Filen skulle få stå kvar oäten om kvällarna, trots att du försökte och lade äppelmos i den. Det oätliga beror oftast på den oätande. Hunden åt heller ingenting.

Det var till dig jag sökte mig när jag var så förtvivlat rädd. Det var din hund jag lade min lilla kropp på när jag var trött. Dina betor var det vackraste jag hade sett, och jag tog väl hand om dem när din hund bara låg där i köket och flämtade. Du var så upptagen med hunden, och sockerbetor kräver omvårdnad, så jag vårdade dem. Du sa aldrig tack, men det gjorde ingenting. När jag skulle sova middag lade jag mig oftast i dina skjortärmar, och jag tänkte då att det var tur att du hade så långa armar så att jag fick plats.

Jag kunde förstå att de tyckte att du var märklig. Så himla långa armar och så att du aldrig sa tack, men jag förstod dig.

Jag var där när din hund somnade in. Den föregick sprutan, och när man tänker på det är det märkligt att tävla mot sin egen död på det där sättet. Så tänkte nog inte hunden, men jag tänkte så.

Jag visste ingenting då, när jag kom. Jag var så rädd, och när jag omsorgsfullt hängde upp mina små kläder på små krokar som jag fäste på insidan av dina rockärmar, ja då visste jag inte vem du var. Jag visste inte vem jag var heller, jag visste inte att jag skulle ägna resten av mitt liv åt att hjälpa och jag visste inte att sockerbetor krävde sådan omsorg och skötsel.

Det var synd det där med hunden, men det var som om vi kom närmre varandra efter hundens död. Jag kunde sova längre om morgnarna, men var noga med att alltid hinna kika på dig när du tog det sista bettet på morgonäpplet. Ibland somnade jag om, men oftast klev jag ut och strök med fingertoppen över kaffekoppens kant.
Även om ditt behov av mig minskade tror jag att du ibland, långt efter att jag var tvungen att tassa vidare över andra åkermarker, kunde känna en svag men tydlig längtan. Under helt vindstilla dagar så tror jag att du under lunchpausen kunde stå och blicka ut över plantorna och undra varför de anonyma, själlösa bladen inte rörde på sig, till synes utan orsak, som förut. Jag tror att du någonstans visste att en sådan liten hjälpare som mig, en sådan kunde du aldrig någonsin återfinna.

#27

Det var det längsta året i mitt liv, ännu inte slut eller i avstanning, och ingen hade ännu gett mig ord att beskriva det med. Men sedan, en bild. Marmeladkoket. Koncentratet. Utanför fönstret då, när skaren hade intagit gräsmattan och björkarna stod där längst bort vid fältet, märkligt frusna. Då kom han. Hans svans piskade efter honom och iklädd den vita färgen var han som nersläppt från himlen, som en spindel i ett vattenglas som förgäves börjat sprattla när han sjunker. Och trots att det var skare, att det var nästan det enda som fanns på ängen, låg där ett tunt lager pudersnö ovanpå det förfrysta. Hans svans slog mot snön och små moln av upprörd pudersnö lyfte från den tunna skorpan. Inga spår lämnade han efter sig. Så var det. Marmeladkoket, det sista. För vem skulle sedan veta att vinterräven varit här, att han lyckades springa över det föfrysta?
Ingen, om ingen alls var där.

#8

Om honom ska det sägas att han alltid förblev underbetald av livet för sina förtjänster, utan att för den sakens skull gå fattig genom detsamma.

#5

Spectators, av Christer Karlstad

#2

Jag åkte närmre dina minnen.
Jag strök med pekfingret över deras yta,
det fanns inget damm på dem.
Jag undrade vem du hade hyrt in
för att ta hand om dem så väl.
Och insåg att det kanske inte var
någon annan än just jag.
Jag kunde inte låta bli att stryka över dem.

#28

En svävare svävade långt borta.
Jag trodde de var förbjudna
sedan år tillbaka
Men de var kanske bara ovanliga.
Du sa att du hade sett en svävare
men det var längesedan.
Nu såg vi ju en till slut, men den lärde oss ingenting.
Till slut tror man att det är förbjudet,
men det kanske bara är ovanligt.

När jag var i en lövskog visste jag inte att de
håller på att dö bort. Nytt liv
kommer att växa, men inga löv.
Alla Sveriges skogar håller på att bli granskogar.
Vi borde kanske förlika oss med tanken
men det kan vara svårt att förstå
hur skogen känner över det där.
Den kommer kanske tro att det är förbjudet med löv,
när det egentligen bara är ovanligt.

#25

Jag ville bara ro ifred, när du drog i mig.
Vi hade åkt ut till de där stenarna och vände inte om,
men insåg att vi åkt ut av olika anledningar.
Det var nytt för mig då, men blev aldrig riktigt lika nytt igen.
Jag hade fått ett sår på handryggen som började vara. Du hade nytt bandage nedstoppat i vänstra stöveln, och jag lade om såret.
Det är en märklig känsla
att linda handen i ett helt torrt bandage när resten av kroppen är genomblöt.
Ännu mer så när såret är fyllt av var.
Jag tyckte mycket om dina gummistövlar för de innehöll alltid så oväntade saker.
Jag såg aldrig dina fötter, men jag tänkte att de måste vara starka.
Inte alls så beniga som mina.
Men så tog jag aldrig så stora steg som du tog.
Dina stövlar vände aldrig om, och det visste jag ju, men det var ju bara de här stenarna. Sedan ingenting.

#43

Det var annat också. Spår från djur som inte fanns där då.
Du tyckte att det var otrevligt
att ingen bad om hjälp.
Jag sa att det kanske är därför djuren har försvunnit härifrån.
För att de hade lämnat spår efter sig. På en sådan plats
är det kanske svårt att stanna.
Om bara någon kunde fråga efter vägen, sa du.
Vi hittar ju inte här, sa jag.
Vi hittar ju inte ens djuren.

#45

Ändå fanns det ungefär tre horn på en kobbe.
Vi drar oss ofta för att spekulera, och du drog dig undan.
Jag sa till dig att de inte var levande längre,
men det kunde du inte förstå att jag sa.
Det var svårt då, att förstå. Ofta rör sig inte älgar i de trakterna.
Vid ett pensionat berättade en man en legend. Men han visste ingenting
om älgar.
Det kunde vi se direkt.
Det kunde vi iallafall se direkt.

#20

När du gick på gummi knarrade dina stövlar.
3 steg räckte långt och täckte ett område stort som Åland.
Man vänder inte tillbaka när det finns en sten 500 meter ut i havet.
Jag vet att du inte gick på vatten, men det såg så ut.
När människor inte längre tror på vad de ser tror jag.
Jag såg dig, du tog så stora steg, och fastän
du hade stövlar så knarrade det när du gick på gummi.
Jag såg bilder därifrån, från Åland. Det var inte alls då, men det såg likadant ut.
Det såg inte ut som om ett dugg hade förändrats.
När människor inte längre tror på vad de ser tror jag.
Det var bruna klippor och ibland var bilden kluven, på mitten.
Det såg ut som om en man med yxa inte tyckte om bilden.
Jag vet att jag brukar tro när människor inte tror på vad de ser, men det
kan jag bara inte tro.

#3

Vid öppnandet av mötet hade han talat med en högt stämd röst, en kvartston över det rösläge han normalt begagnade sig av, och sagt att den här världen är en värld där människor och djur inför varandra påpekar att någon har bytt plats på bokstäverna i palindromen. Men vi kan resa oss, hade han fortsatt, ur den aska där dylika spörsmål tillåts vara den enda anledningen till att glöden består. Vår förmåga är oss given, och således också våra möjligheter.

En syn hade inträtt i hans drömmar. Han, talaren, hade funnit sig innesluten i en kokong som långsamt, i det närmaste ceremoniellt, hade rört sig genom atmosfären och sjunkit in i en omloppsbana runt solen på precis det avstånd som höll kokongen och den därinne slumrande kroppen varm utan att den brände sig.

Det ankom på åhörarna att ställa sig till missionens förfogande, vilket många gjorde. Vi får inte glömma bort det, att många villigt ställde upp. Att många byggde den farkost som aldrig någonsin hade förutsättningarna för att lyfta från jordens yta.

#56

Är på inget sätt fri.

Det stod så, på bergväggen i klippskrevet. Man är ju böjd att hålla med. Han hade hängt i linan i flera dagar innan ingen alls såg den brista.

Historien är bra, men för den som tvingas att konfronteras med sina oändliga begrepp finns ändå en räddning. Det är säkert sant, kunde man säga, att han ännu inte var fri när han hängde helt visst fritt i luften, men ändå med linfästet ordentligt nerklubbat i berget. Men vad skulle han ha skrivit några meter längre ner, om tid hade funnits, på väg ner?

Jag borde inte förbli tyst. Jag hörde en handläggare på försäkringskassan ringa ett samtal och meddela att ansökan om sjukersättning måste avslås. Jag tror att det som mötte henne på andra sidan av telefonlinjen var av samma karaktär som det som inte hann skrivas på bergväggen.

#1

#1989

Min läsning under sommarens första månad har nu sammanstrålat. Först - "Fallet Heidegger" av Hugo Ott, som handlar om den tyske filosofen Martin Heideggers roll i nationalsocialismens genomförande inom högskolepolitiken, och den skuld som Heidegger aldrig erkände. Teorierna om varför är fortfarande för många, och Heidegger gav aldrig då eller senare en förklaring som gick att begripa. Ändå fanns en skillnad i hans förhållningssätt som knappast är oväsentlig. Under nazismen talade han, som stämningen påbjöd, högtravande om nationalsocialismens förtjänster som han menade var den frigörelse som människan väntat på från massans konventioner. Senare, under upprensningstiden, var tonen en annan. Det var ingalunda ett vildsint försvar. Snarare undflyende förklaringar (aldrig ursäkter), tillika lögner som inte hade någon som helst grund i verkligheten. Förlåt sa han aldrig.

Heideggers position gentemot nazismen var kanske inte annorlunda än den roll han intog gentemot de finansiärer som både tidigare och senare garanterade honom hans försörjning, till vilka hörde katolska kyrkan (han studerade teologi, samt tolkade Thomas av Aquino) och det av fransmännen ledda upprensningsutskottet (franska filosofer och diktare).

Frågan blir således om det handlar om självständighet eller den yttersta sortens beroende. Kan de sammanfogas? Tydligt är ändå att Heidegger bakom den av finansiärerna målade fernissan formulerade egensinniga, omfångsrika tankar.

"Om natten i Chile" av Roberto Bolano handlar också om skulden. Platsen är Chile och tidpunkten militärjuntans (med stöd av väst) statskupp mot den folkvalda, socialistiske presidenten Allende. Huvudpersonen börjar undervisa Pinochet och hans generaler i kommunism och marxism, till hjälp för juntan när de ska kartlägga de politiska motståndarna. Senare börjar huvudpersonen deltaga vid fester hos en kvinnlig författare och poet, vars man är från USA. Inte förrän efteråt framkommer vittnesmål om att denna författarinnas man höll förhör med regimkritiker i källaren.
Historien är tillbakablickar, från huvudpersonens sista natt i livet, fylld av ångest över hans skuld. Skulden tar gestalten av "åldrad yngling" som hemsöker huvudpersonen denna sista natt.

"Den åldrade ynglingen har varit tyst länge nu. han spyr inte längre galla över mig eller författarna. Finns det någon lösning? Så blir litteraturen till i Chile, så blir den stora västerländska litteraturen till. Försök få in det i skallen, sägen jag. Den åldrade ynglingen, det som finns kvar av honom, formar läpparna till ett ohörbart 'nej'. Det är min mentala styrka som fått stopp på honom. Eller kanske är det historien. En ensam människa förmår inte mycket mot historien. Den åldrade ynglingen har alltid varit ensam och jag har alltid stått på historiens sida."

Och till sist, ett bidrag av P-O Enquist till en antologi av Lotta Gröning med svenska EU-kritiker inför Sveriges medlemskap i Unionen. P-O Enquist skriver ett fiktivt protokoll från ett möte där en kommun i Västerbotten ska rösta för medlemskap i Sovjetunionen. Beröringspunkterna är flera till debatten inför folkomröstningen om EU (och debatten som fortgått under Sveriges medlemskap), men framstår som absurda när det är ett inträde i Sovjetunionen det ska röstas om. Endast genom ett medlemskap i Sovjetunionen kan freden bli varaktig, men ändå behövs en fredsarme. En av de närvarande på mötet räcker upp handen och frågar vad vi ska med en arme till om det är fred, varefter han kastas ut och utesluts ur mötet. Till slut återstår endast två stycken röstberättigade. Kommunen röstar enhälligt för ett medlemskap i Sovjetunionen.

Hur sammanstrålar då de här texterna? Gemensamt för Ott och Bolano är att de utreder skulden. Dess natur är sådan att den endast kan utdömas i efterhand, och inte sällan har den föregåtts av en tidsanda, som senare förkastas som vedervärdig. Men inte förr. Förr var det som senare är skuld något eftersträvansvärt - Heidegger blev rektor vid Freibergs Universitet, Bolanos huvudperson är en uppburen poet och får därtill träffa landets mäktigaste män, ja, till och med undervisa dem!

Det kunde stavas Hegel, och historiens egen logik, där människan endast spelar skådespelarens roll och världsanden är regissören, men den här texten skulle bli för lång om vi gav oss på den analysen. Istället kanske det räcker att hävda att häri finns en kritik mot EU och liknande projekt, vars grundsatser redan är fastslagna i förväg och inte får ändras. Det borgar för en hård dom av historien, när grundsatserna raseras, till förmån för andra.

#34

Trötta händer som fingrar på servetter. Bordskivan är blank, ser nystädad ut. Det gör golvet också, rutmönstrat. Och så de trötta händerna. De vet inte vad de gör, de vet inte vart de ska, och oftast vet de heller inte var de har varit.
Det finns sällan något behov av att känna en annan människas liv och umbäranden på djupet. Den meningen borde få en förklaring, men för tillfället kan vi nöja oss med att säga att när förvirrade händer plockar med servetter på ett rent bord i ett rent kollektivkök - då hade det hjälpt att kunna förklara för dem var de kom ifrån. När det inte är möjligt, ja... då får man kanske låta händerna vara, i glömskan och oriktningen.

#95

#67

Man ifrågasatte mina lojaliteter. Vems sida stod jag egentligen på? Hur skulle jag kunna svara på det! Frågan var felställd. Det finns politik, och politiska handlingar - men det är något som i efterhand tillskrivs själva aktionen. Jag sköt en människa och blev avkrävd svar, men sådana svar finns inte! Jag bär en pistol under armen, men den äger inget namn, ingen dekal, den är inte ett plakat med slagord. Det finns andra föremål som tjänar det syftet - plakat med slagord, för att nämna ett.

Och åt vem gick mina omsorger när pistolen avfyrades? Vem såg jag för mina slutna ögon när rekylen fortplantade sig genom högerarmen, genom axeln? Som om man skulle se något, något alls! Så frågar dårar! Det finns ingen politik i ett pekfinger, det är bara något man inbillar sig. Det finns politik hos de som ser på, inte hos den som handlar. Den som handlar är ensam, publiken är det inte.

#41

Jag kan inte förstå dem. Det är en bild av en grupp människor på en glaciär, mot en sol som kanske går upp. Det är motljus, men det finns en störande detalj hos gruppen som ändå syns. De har stora krabbklor istället för händer. Jag kan inte förstå det. Krabbklor. Man undrar ju vad de sysslar med som gör att de har blivit födda med krabbklor. Man kan ju inte veta om de verkligen är födda med dem, men man får väl anta.

De kanske steg upp ur det kalla havet. De kanske kände som man gör när man har badat om sommaren och det inte är kallt förrän luften träffar den våta huden. Och ändå fortsätter de.

Jag försöker förstå, och jag hör kanske hur det blåser en stark vind över glaciären, som bara är vit. Och vinden för med sig en klapper. Krabbklor som slår mot varandra, och nu känner jag igen ljudet! Vi åkte bil, i baksätet, med en stor hink mellan oss. Det är samma ljud, klor som slår mot varandra. De kunde inte veta att de skulle kokas levande, där de stretade runt i den gula hinken.

Ibland säger man att varelser går ur tiden, men jag tror inte på det. Snarare så att man etsas fast. Vem skulle ha vetat om det om man hade legat i en hink? Att man skulle kokas levande och stanna mitt i en rörelse?

Det är inte förståndet som fattas den som inget anar. Alla är aningslösa när man ligger i en plasthink, och vi som såg på borde ha berättat. När vi lyfte upp dem ur burarna och deras våta kroppar mötte den kyliga luften, när de kravlade över varandra i en trång plasthink, då borde vi ha fått dem att förstå. Men gjorde det inte.

#86

Jag kunde vakna tidigt om morgonen, jag kunde se mig själv drömma och jag kunde minnas drömmen. Jag förstod drömmen, jag förstod varför bilarna ännu inte hade hunnit bilda långa, nästan orörliga, köer på vägen utanför, men jag visste att de var på väg. Snabbt drack jag ett glas vatten och lade mig till rätta innan de hade hunnit fram. Drömmen är inte verklighet, inte ännu. Ännu är verkligheten främmande drömmen och ännu måste jag välja.

#97

Det kunde se ut som en slump, som oregelbundna, från varandra fristående händelser. Det sista kanske var sant, men det utesluter inte att det fanns ett sammanhang. Vad var det då som hände? Människor hade börjat sjunga. Kvinnor i lustiga mössor på tunnelbanan, flintskalliga män i långa rockar på torget och i parkerna stod blandade körer och sjöng skevt, en antydan till fyrstämmigt, men ständigt gled de in i melodistämman, den kända.

Det kanske inte handlade om sången. Det handlade kanske om annat.

#13

Det är vår och ja... naglarna har liksom blivit mjuka. Det är svårt att säga vad det beror på. Men det är ingen fara egentligen, det är bara det att man kanske ibland skulle behöva ha hårda naglar. Om någon kanske behövde hjälp med att avlägsna en nyckel från en ring och då skulle naglarna fylla en viktig funktion, för annars skulle det sluta med att den som försökte avlägsna nyckeln från ringen blev väldigt arg, börjar kanske mumla som om det var fel på hela den här dagen. För här skulle personen bara ta av nyckeln från var den förut befunnit sig i lugn och ro, men det fick personen väl fan inte göra. Inte ens det, nej det skulle bli skrik och osämja och dålig stämning, och det har väl personen helvete för mycket av i den här lägenheten som det är, utan att det här enkla ingreppet på nyckelringen skulle spä på det olustiga, det i grunden olustiga i hela situationen. Och om det nu gick så förtvivlat dåligt att avlägsna nyckeln så kunde kanske det där arga vända sig utåt, mot den som har svaga naglar och som egentligen inte borde känna skuld, för det är vår och då blir naglarna svaga och mjuka och naglarna är ju rakt ingenting som man tänker på när man stiger upp om morgonen och ska duscha av sig. Då kan man inte anklagas för att avsiktligt vilja förstöra någons dag och duscha varmt för att naglarna ska vara mjuka och obrukbara när det handlar om att ta av en nyckel från den ring där den förut befunnit sig, kanske i flera månader som ett löfte eller en tröst. Men nu är ju naglarna mjuka, för det är vår, och vad ska man då ta sig till? Det är inte väl att ställa sig i ett hörn och hoppas på det bästa. Då får man kanske fly, kanske mjukt stänga dörren, men det kanske inte går och då får man kanske slänga igen den, utan att vilja göra det.

Och när naglarna är så mjuka så kanske det är bra att inte komma tillbaka på många timmar. Och kanske bemannar man sig inte förrän man står på en stor äng, med snödrivor i skogsbrynet och tjäle i marken. Och en lapp, i gräset vid fötterna.

Är strax tillbaka

Och då kan man inte veta om lappen är nyskriven eller om den glömdes bort innan snön föll, innan det nya året trädde i kraft och alla nycklar i hela världen fortfarande hörde hemma på de ringar som de borde höra hemma på, innan någon ville ta av den men inte lyckades.

Och då kanske man inte kan göra så mycket annat än att vänta på att den som förut var här, men som för en okänd tid sedan lämnade platsen, kommer tillbaka.

#6

Vad skulle jag säga? Man kan inte förklara allting, men ingenting är utan förklaring. Kranen droppade. Det lät ingenting, det var inte det. Det lät varken klong-klong-klong eller klink-klink-klink eller tip-tip-tip. Men att det inte lät betydde inte att den inte droppade. Så fort jag inte såg dropparna kunde jag känna dem. Jag vet att det inte är så, men det kändes som om porslinsfatet liksom nöttes ner. Som om varje droppe gjorde skada. Jag drömde ont om det. Hur dropparna träffade kinden, och kinden blev ett stort sår som blev infekterat. Och vad hade jag då kvar att försvara? Och min hand, som långsamt skulle förlora den omgivande, trösterika huden. Hur skulle jag då kunna stryka med handen över andras kinder, och hur skulle min kind kunna bli struken av andras händer om någon kind inte fanns att stryka? Vad skulle jag då ha kvar att försvara?

Det slog över, jag medger det. Jag kan inte förklara det, men ingenting är utan förklaring. Och om du någon gång kunde förstå mig, så skulle du försvara mig, så som jag då försvarade mig själv.

#41

En dag kom du in i rummet där vi stod och frågade om inte alla kunde krama varandra innan vi började med våra arbetsuppgifter. Det var inte det att vi inte ville, fick vi då förklara, det var helt enkelt så att vi inte visste hur man gjorde. "Det var konstigt", sa du, "somliga påstår att det är en medfödd förmåga". Vi var alla lite generade och mumlade att det nog inte var så.

Vi fick ställa oss i en ring omkring dig. Och du gick med raka steg fram till var och en av oss och gav oss en kram. Du fick instruera oss, visa vart armarna skulle landa. På väg fram mot mig tänkte jag bjuda till och sträckte ut armarna, men blev lite rädd, och drog hastigt tillbaka dem. Du tog tag om mina armar och jag var glad att du inte började skratta. När du hade visat alla hur de skulle kramas sa du att det var bra, "men värmen, den får ni jobba lite med".

Nästa gång vi sågs tror jag att någonting brast hos dig. Det såg ut så, och du kom inte tillbaka igen. Jag kunde förstå dig. Vi stod utspridda på golvet med målarfärg i burkar och grova penslar i händerna och målade ett nytt lager över det som du hade förstört. När du hade gått iväg för att inte komma tillbaka igen sa någon "jag vet inte hur det gick för er, men jag kände att jag kunde hålla färgen riktigt bra".

#3

- Efteråt? Vad gjorde du då?
- Jag gjorde inte så mycket. Jag gick ofta upp tidigt och såg ut genom fönstret när de asfalterade grusvägen. Jag drack kaffe, det gjorde jag inte förut. Du hade tyckt om mig när jag drack kaffe, jag tror det. Jag läste mer, oftast skönlitteratur. Jag brände ingenting. Jag förstod inte varför jag skulle göra det. Jag frågade inte någon, så som du gjorde. Jag städade mer, och läste "Svinalängorna", men det kändes inte som om jag flydde. Jag ville ha det rent runt omkring mig, helt enkelt. Jag läste dikter ibland, oftast Ekelöf. Allra mest tyckte jag om "Den gamla vanliga skalligheten, det gamla skamliga vanligheten...". Men den kunde jag nog ha uppskattat förut också. Ibland såg jag saker jag inte sett förut, men oftast visste jag vad det var. Jag köpte en ny matta. Sa jag att de har asfalterat grusvägen?
- Ja, du sa det. Att du ofta tittade ut genom fönstret när de gjorde det.
- Ja, just det. Jag tittade ofta ut.

#1918

På väg hem på tvärbanan, omgiven av ett mörkt ytterstadsområde. På avstånd syns neonljus vars enda uppgift är att synas, precis utanför vagnen syns gatljus, vars enda uppgift är att göra vägen synlig. Det är vår tids trygghet som manifesterar sig genom ett sken. Företagets, garantin för att hålla utanförskapet ute och gatljusets, garantin för att behålla tryggheten i dig. Inte kommer någon och tar den ifrån dig, om du syns.

Plötsligt är jag inte där längre. Jag befinner mig i en skog, utan skor. Aprilkvällen har blivit sen november. Bredvid mig går en äldre man som nyss hämtat mig från hemmet där jag förut bodde. Vi är på väg mot mitt nya hem - vårt hem. Jag snavar på en rot, jag blir jordig om foten, och smärtan är oerhörd. Det är kombinationen av novemberkyla, på väg mot frost, och barfotafötter och jord. Det gör ont, och det är svårt att inte gråta. Allt för svårt för att kunna låta bli. Då säger mannen, att om jag håller honom i handen, så går det nog bättre att undvika rötterna. Det är ett klart minne. Ett varmt, tydligt minne.


Det är inte jag som snavar, men det känns så. På riktigt. Det är en inspelad intervju som sänds i Tendens i P1. Berättaren är en av de som hade tur. De familjer som han bodde hos tog hand om honom av medkänsla. För andra gick det inte lika väl. Under 1800-talet såldes fattighjonens barn bort till lägstbjudande. Den som krävde minst pengar för att ta hand om de fattigas barn vann de auktioner som förekom över hela landet. Barn blev till kreatur, de äldre männen kunde klämma runt handleder och axlar i jakt på den bästa arbetskraften. Vid nio års ålder var det dags att göra skäl för sin föda. Så fungerade den svenska socialpolitiken. Att det var de lägstbjudande som vann auktionerna berodde på att socknen kom billigt undan.

Sedan återvänder jag. Utanför vagnen syns fortfarande neonljusen, nu på längre avstånd, men de olika företagens logotyper är klart urskiljbara. Gatljusen har blivit fler här, det är ett rikare område. Till och med affärens skyltfönster får fylla trygghetens funktion genom sitt skarpa sken. Här ska ingen bli berövad sin trygghet. Rädslan och insikten om att vi alla är potentiella brottsoffer ska hållas på avstånd.

Hur ser vår tids socialpolitik ut? Det skulle dröja till 1918 innan en lagstiftning förbjöd barnauktioner. Knappt hundra år sedan. Första världskrigets slut. Vi kan läsa i tidningarna om jämförelser mellan 1930-talets depression och vår tids ekonomiska kris, för vår tid minns depressionen. Den lär oss något om vad vi fick uppleva då, hur den grundtrygghet som skakade då kan skyddas idag.

Idag sköts en stor del av äldreomsorgen i privat regi. Liksom barnomsorgen. Samhället ska lita till privata intressen. Där finns kunskapen, där finns motivationen och ambitionen. Och när kommunerna säljer ut den sociala verksamheten genom upphandling, så säljs den till det företag som bjuder lägst. Det blir billigare för kommunen då.

#40

Det är en tydlig spegel, som reflekterar det hårda ljuset. Ofta får du höra att vissa speglar är elaka. Det är praktiskt att säga så, för då behöver du bara byta ut spegeln - inte kakla om badrummet och byta ut glödlampan.

Det rör sig i badkaret. Det är vattensnokar. När du var mindre tyckte du inte om dem, du var till och med rädd. Men nu framstår det som i grunden förståeligt att de har valt att komma in i värmen. Det är minus elva grader utanför huset, och du kan inte förebrå någon för att de vill värma sig. Var det inte till och med så att du, när oktober började bli kylig, bar in dem i famnen? Att du viskade till deras tungor - som inte är ormens hörselorgan, men som verkade vilja lyssna - att om ni stannar hos mig behöver ni inte somna den här vintern. Att du när de fått värma sig lite i hallen lade dem i badkaret med fingervarmt vatten?

Du ville att din omtanke skulle låta hör om sig. De skulle tala tyst när du gick förbi om huset där vattensnokarna fick värme under vintern. Ändå blev du överraskad när grodan knackade på. Han såg frusen ut, och armarna var taniga, nästan som om han hade svultit i flera veckor. Du tog fram brödrösten och en stor kopp. Han var märkbart tyst för att vara en ny bekantskap, men han verkade gilla det röstade brödet och örtteet. Du brukar bjuda besökare på det, nästan ingen har klagat.

Grodan hade ställt sin koffert, vars innehåll du senare tänkte på som blandat, i hallen. När man bär med sig alla sina ägodelar i en koffert finns ingen möjlighet att kategorisera sina saker. Fotografier var blandade med kläderna. Och så några stjälkar, fortfarande fuktiga. Personligt, tänkte du, och lade dem i en speciell kartong i bokhyllan.

Du visade vägen till badkaret och såg grodan sjunka ner bland snokarna. Vissa varelser är i större behov av vila än andra, och vem kan då neka dem?

Nu, när du betraktar dig själv i spegeln, märker du att grodan har stigit ur badkaret. Han sitter på det nedfällda toalettlocket med en badrock knuten runt midjan. Han har betraktat dig ett tag. Han har sett dina försök i spegeln. Du vill försvara dig, och börjar förklara hur ljuset i badrummet är missvisande, att du måste göra något åt det. Att du ska skaffa en svagare glödlampa, en som fäller skuggor.

Det blir våta fläckar på golvet under hans fötter. Han tar ett djupt andetag och knyter åt badrocken. "Skammen ligger alltid hos den som känner sig tvungen att repetera inför en improviserad scen", säger han från toalettlocket.

#86

Domen har fallit i Pirate Bay-rättegången, och de 4 åtalade döms till ett års fängelse och 30 miljoner kronor i skadestånd. Särskild vikt lades vid att de visste om att tjänsten utnyttjades för kriminell verksamhet, samt att de tjänade pengar på tjänsten. Domen kommer att överklagas, men om den skulle stå sig väntar jag ivrigt på att vapentillverkare ställs inför rätta för att de tillverkar en produkt som används för kriminella syften, och som de dessutom tjänar pengar på.

Domen kan således vara ett steg på vägen mot en bättre värld. Dessvärre tror jag inte att det var det som skivbolagsindustrin ville uppnå.

#10/3

Jag har börjat förlora delar av närminnet. Det sägs att man förlorar förmågan att ta in intryck om det är för mycket som händer runt omkring en. Eller, sorteringsprocessen är mer krävande, och därför blir den energi som krävs att sortera bort intrycken större, och förmågan att minnas de som inte sorterades bort mindre. Vid pass 16.00 brukar det vara svårt att minnas vad som hände vid lunch.

Svårast har jag att erinra mig om vad jag själv sagt. Jag minns omgivningens reaktioner på mina ord, jag minns min reaktion på reaktionerna. Men inte vad som borde vara upphovet till reaktionerna. Minnet börjar i ett leende, eller någon annan respons, och slutar i den känsla som leendet framkallar. Sedan utåt - till väggarna eller himlen.

En sommar sökte jag finna det i mig som var oberoende av omgivningen. Jag fann då att det enda som fanns kvar var en längtan efter bekräftelsen av min egen existens. Och jag behövde hjälp med det. Jag kunde inte vara säker. Jag vet inte om jag blir säker.

Som att sitta och vänta på att treorna efter kommatecknet vid tio dividerat med tre ska sakta ner och till slut prestera en nolla, och på vägen till denna nolla så är det nödvändigt att glömma bort varje trea.

Ett möjlig bekräftelse, eller åtminstone en förhoppning, i varje mening om att en del av mig är oberoende av min omgivning. Och en ständig besvikelse över att inte heller det uttalandet kunde stå för sig själv. Därav glömskan. Glömskan är kanske något bra. Glömskan kanske är en lärdom, som jag glömt.

Det kanske är så att man måste bli galen om man väntar och är medveten om att man gör det. Att man, sekunden innan man inträder i galenskapen, minns.

#1960

#12

Det finns en bild som vi gärna vill bekänna oss till. Den som handlar om höst, fuktig luft, regnstövlar och en stickad tröja. En korg av näver, inte dyr, men ordentlig.
Den handlar om ett rådjur på avstånd mellan trädstammarna, en nos som vibrerar och en ångande djurhud. Och vi kommer att stå helt stilla, för att inte skrämma iväg rådjuret, som ser stort ut jämfört med dem som vi sett på tv, men som vi kommer beskriva för våra vänner som litet. Några sekunder kommer vi att ha stannat upp, säger vi, och tiden följde oss. Också tiden stannade upp, som om den väntade på att världen skulle röra sig. Och någon svamp kommer vi inte att ha hittat, trots att vi tog med oss en svampbok som tydligt visade vilka svampar vi inte skulle plocka, förutom de som var vitprickiga mot röd bakgrund. De är giftiga, precis som liljekonvaljer, och det kommer vi att ha vetat på förhand. Men det är alltid bra att ta med sig en bok, om man skulle tveka. Så kommer vi att säga till våra vänner, när de frågar. Sedan kommer vi att skratta och säga att eftersom vi inte hittade en enda svamp, så körde vi inom konsum, som ju faktiskt har bäst svamp av de stora affärerna, och köpte lite kantareller på vägen hem. Det är ju så himla gott att steka dem i smör, med det har ni väl redan testat, kommer vi att säga.

Och de kommer att tro oss.

#100

Under påskhelgen läser jag den utmärkta "Min ekonomiska historia" av Jon Kenneth Gailbraith. Flera gånger under dagen (som förövrigt spenderades i solen vid vattnet på långholmen) skrockade jag till, så som man gör när man vill ha vatten på sin kran och får det i oanade mängder.

Några citat, som alla behandlar depressionen under 30-talet:

"En stor del av den ekonomiska diskussionen handlade om nödvändigheten av att upprätthålla och uppmuntra näringslivets tro på framtiden. Därför borde statens roll begränsas. Ett undantag från den regeln som man var beredd att godta var inrättandet av Reconstruction Finance Corporation i December 1931. Dess uppgift var att ställa borgen för farligt sårbara banker och andra finansiella institutioner. Då som nu var ingripanden för att stödja institutioner av det slaget en godtagbar form av statlig politik. Till skillnad från socialbidrag till de fattiga ansågs det inte vara skadligt."

"Men när en ekonomisk recession inträffar sker till slut en stabilisering på en ny jämviktsnivå, en nivå med låg produktion och betydande arbetslöshet. De som inte påverkas eller som påverkas mindre av raset eller de som har reserver att köpa och konsumera för fortsätter att spendera. Det håller igång ekonomin på en lägre nivå. Och det finns inget avgörande skäl för att detta nya jämviktsläge inte kommer att bestå. Tron på att det måste ske en automatisk återgång till ett högt eller fullt utnyttjande av realkapital och arbetskraft är ett utslag av politiska förhoppningar och övertygelser, inte av den ekonomiska verkligheten."

"En av de minst omtalade och mest obehagliga ekonomiska sanningarna för de riktigt förmögna är att en rimligt jämn inkomstfördelning i samhället är ytterst funktionell"

#34

Solen föll in på trasmattan i hallen. Du stod utanför ytterdörren när jag öppnade. Det var längesedan sist, och du såg trött ut. Jag frågade ingenting, men märkte att det droppade från din knutna hand. Det var sjögräs.

Så återvände du. Tyst, med vått sjögräs i handen. Det var inte så jag mindes dig, men jag har aldrig förstått mig på tiden och vad den gör med människor. Du somnade ganska fort. Solen lyste inte längre på trasmattan när jag tyst gick ut genom dörren.

Du sov fortfarande när jag kom tillbaka. Försiktigt bytte jag ut det sjögräs som du kom med mot det som jag hade hämtat från stranden, och jag hjälpte dina fingrar att sluta sig igen.

#63

Viktigast av allt: Är världen fylld, eller finns det ännu tomrum att fylla?

Kanske finns det plats hos oss för tennsoldater på rad i riktning söderut vid vägkanten. Eller tre älgar som slår följe när passagerarna i flock går mot ersättningsbussen. En tygnalle som fyller i mellanrummen mellan de vita strecken på asfalten.

Och kanske, men bara kanske, finns det plats hos oss för en mörk gestalt som bygger det nya företagskomplexet om natten, när de kontraktsskrivna arbetarna har gått hem.

Låt dem vittna om tennsoldaterna, älgarna och tygnallen. Innan dess vågar jag inte svära på att den mörka gestalten görs synlig av dem som hävdar att de ser.

#71

Vi var på semester. Vi hade valt en stugby i Värmland. En dålig tv med svt och tv4. Sändningen brusade lite när vi såg på ettan, men det var inte mer än man kunde vänta sig. Dessutom var det ju inte för att se på tv vi hade åkt iväg.
Myggnät i dörröppningen. Så enkel kan segern vara över irritationen.

Värdinnan hade en dövstum son. Han var glad för det mesta, även om jag ställde mig tveksam till glädjens äkthet. Jag ville säga att du kan ju inte höra någonting. Och inte tala. Värdinnan var vacker ändå. Jag hade aldrig kunnat se på henne att hon hade en son som hade brutit kontakten med världen från början. Vi betalade extra för frukosten. Vi hade pratat om det innan - att betala extra för en fralla vi lika gärna kan göra själva. Det är poänglöst. Sedan ändrade vi oss. Hon ändrade sig för att hon tyckte synd om den dövstumme. Jag kan inte känna sympati med någon jag inte kan tala med. Jag ändrade mig för att jag tyckte om värdinnan. Vi sa att det var ju ändå en himla trevlig familj. Genuina.

Det var mjukt gräs runt stugan. Vi läste tidningen där, i gräset. Så annorlunda gräset var, jämfört med hemma. En solig sommar också där, men inget regn. Gult gräs, ogästvänligt. Det är skönt att komma hemifrån, sa vi.

Kanske kom det blod i gräset. Jag vet inte, det är väl sådant man ser först dagen efter. Men du skadade dig. Så var det väl? Du sa att det var så. Eller kanske snubblade du. Det var ingen fara. Plåster på såren.

Om kvällarna såg vi på tv. Inte på ettan, det var så brusigt. Ibland såg vi på tv - alla fyra. Du, jag, värdinnan och den dövstumme. En brittisk deckare, det går ju bara sådana på sommaren suckade vi, men tyckte egentligen att det var lika bra. Inget fel. Jag vet inte varför den dövstumme satt med. Han kunde ju inte höra. Och inte läsa. Och så skakade han till ibland. Som teater. Jag förstod att han inte kunde höra att vi inte lyssnade. Att han inte sa att vi inte pratade. Men att han kunde känna marken skaka, just därför.

#87

Jag sitter och lyssnar på "Filosofiska rummet" i P1 från i eftermiddags. Temat är mat - etiskt och estetiskt.

Mat alltså. En av gästerna menar att maten var vad som gjorde oss civiliserade, att det var tecknet. En annan vill skilja mat och matlagning och måltid åt, eftersom de fyller olika behov hos oss. Ganska snabbt kommer de in på ond mat. Vad är ond mat? De går tillbaka i kedjan, från tallrik till maträttens tillkomst. Nästan. För det verkar som om de förutsätter att en individ får offras för en annan.

I de flesta fall skulle det beskrivas som djungelns lag (bara det uttrycket säger väl egentligen det mesta om vår syn på sådant som existerar under andra förhållanden än vi själva), men inte här. Jag blir sur, som alltid. Om vår civilisation förutsätter att vi dödar andra varelser, så blir innebörden av civilisation ganska urvattnad. För det är ju så - de gränser vi sätter för oss själva kan ju så lätt vändas mot oss. Om vi själva gör en godtycklig värdering av andra liv än våra egna, kan vi då kritisera andra för att de gör detsamma - mot oss?

Lite senare kommer de diskuterande fram till kärnan i min vrede. Eremiterna förknippas med veganer och vegeterianer. De vill tydligen ställa sig utanför - ett tydligt bevis för matens roll i civilisationen. De som säger nej till kött vill inte tillhöra civilisationen.

Så är det ju inte. Anledningen till att jag inte äter kött är att jag vill leva i ett samhälle där ingens liv godtyckligt värderas högre än någon annans. Säger vi ja till att slakta grisar (oavsett vilket argument vi anför som skäl), så säger vi också ja till att döda andra varelser på godtyckliga grunder. Och det är, i min mening, ingen civilisation.

Jag ställer mig således på den klippa i havet som är civilisationens kärna, för civilisationen drunknar om den inte har någonstans att stå. Och säg mig, vilken mänsklig egenskap är det som djuren saknar, som gör att de kan dödas till förmån för människan?

#7

Nu i dagarna har Aftonbladets nya fattigblogg blivit ett hett diskussionsämne. DN:s Johan Croneman menar att det är usel journalistik, medan Aftonbladets chefredaktör Jan Helin pratar om att gå i fronten för en ny sorts journalistik.

Låt oss först fastslå att det inte är ett nytt grepp som Aftonbladet tar. Att simulera situationer med personer som vet hur man skildrar dem har funnits sedan mediernas uppkomst. Det behöver heller inte vara ett dumt sätt att ge uppmärksamhet åt något som man tycker är viktigt att diskutera. Jag har läst flera böcker som på ett seriöst sätt är skrivna ur en arrangerad situation.

Det finns ändå ett problem med Aftonbladets projekt. Det är inte den arrangerade situationen som sticker i ögonen på läsarna och journalistkollegorna. Det är utgångspunkten.
Jessica Ritzén skriver:
"Har jackan på när en kollega ringer.
– Jag har inte tid just nu. Måste hämta matlådan jag glömde hemma. Har inte råd att betala 65 spänn i matsalen"

Det är inte en realistisk skildring av hur det är att leva fattig. Det är en orealistisk skildring av en medelklasstillvaro.

Nej, Jessica Ritzén, att betala 65 kronor för en lunch är inte en vardag som dina läsare delar. Och vi behöver inte gå på socialbidrag för att förstå att det är en ekonomisk omöjlighet att ha det som vana. Som du.

#5

Det är dag fyra av mediedrevets skoningslösa slakt av Wanja Lundby-Wedin, och solen har äntligen dykt upp också i Stockholm. Jag tänker på en text av Johan Ehrenberg som jag kom över för några år sedan. Det handlade om hur man ska bete sig i en bastu när de andra killarna börjar skämta grovt om kvinnor eller homosexuella. För hur ska man göra? Idealisten säger till, men riskerar att göra sig omöjlig i gruppen. Tiger man still så riskerar man att drabbas av en något illamående känsla över sig själv, och gör gruppen omöjlig inför sig själv.

Vår ekonomi handlar om konkurrens. Konkurrens är ett finare ord för tävling, och de negativa sidorna av att tävla finns inte i konkurrens, för konkurrensen försvarar andra värden än tävlingen - samhällets bästa. Rika män ska tävla sinsemellan och oavsett vem som utgår med segern så har samhället vunnit genom blotta närvaron av tävlingsmomentet.

Det är lätt att kräva att LO:s ledare ska vara en idealist, men att sitta i 25 styrelser kräver takt och ton. LO tjänar inte på att inte ha någon representant i styrelser som är stora aktörer på arbetsmarknaden. LO:s trovärdighet är tydligen skadad. Jag kan hålla med om det, men det är de sociala koderna inom styrelserna som är våldsverkaren - inte LO, som måste följa de reglerna för att få inflytande.

#67

Ibland tog vi bilen och körde. Du körde, jag hade ingen lust. Jag tänkte att ibland är rörelse inte oro. Att det inte är därför man hela tiden förflyttar sig.
Dina knogar blev vita när du höll om ratten, och jag såg saker som inte nödvändigtvis var ämnade för mina ögon.

#4

De ligger i den stora fiskens mage. Inneslutna. Omgivna, men också delar av, den klibbiga värmen. Den ena av dem slukad, den andre minneslös. Måste lära sig - de befinner sig i fiskmagen. Måhända är de på väg någonstans, men det är oviktigt. De ligger i fiskens buk. Var fisken befinner sig spelar egentligen ingen roll, så länge de är kvar i hettan.

Har varandra. Vilket löjligt påstående. Fisken har dem. Värmen har dem. Sedan, kanske, har de varandra.

#35

Ofta pratar han om kriget, det stora slaget. Det låter nästan prosaiskt, men är det inte. Det är ingen utnött metafor för att beskriva ett skeende. Tvärtom - det är fakta. Ett brittiskt sjöslag.

Ingen har hört talas om det.

Det är inte en person jag skulle beskriva som excentrisk. Han bär likadana kläder som oss andra, han har ett vårdat och korrekt sätt. Han står mycket sällan i vägen för någon annan. Gör han det så ber han genast om ursäkt. Hans värld är vår värld i det avseendet att den innehåller oss. Hans omgivning är en del av honom. Ändå detta sjöslag. Det hade inte varit en stor del av vår uppfattning om honom om det inte vore för att han så ofta pratar om det. När han gör det pratar han i lugn, saklig och resonerande ton.

Han är ingen bra historieberättare - det finns inga detaljer eller målande beskrivningar av händelseförloppet. Fakta är nog, de talar för sig själv. Men de är fel. Felaktig fakta är inte ens fakta - det är lögn.

Jag säger det till honom. Kriteriet för fakta är att det är sant, annars är det lögn.
Han ruskar på sig.
Han, sjöslagets uppfinnare, hatar lögner.

#44

Att bringa ordning bland oordningen. Att ställa till oordning hos ordningen. Det är den högre stående ordningen. Min egen roll skiftar från dag till dag, ibland är jag ordningen, ibland dess motsats. Ibland ett tredje, en deltagande betraktare.

På samma sätt är det med vår natur. Ibland betyder det något att omtanke i sin egen konstruktion säger att omtanke kräver att vi tänker om, som om vårt ursprung är ont. Andra dagar betyder det än mer att vi har lyckats göra omtanke till ett eget ord, utan en tanke på att tänka om. Att vi befinner oss i ordet, inte i försöket att skapa det ur dess motsats.

#1004

Ibland säger man att det aldrig är för sent. Att det är för tidigt att säga att det är för sent. Så mycket bättre så, än att veta att det är för sent att säga att det är för tidigt.

Ibland när du spelade fel började du gråta. Jag förstod dig. Du sa ibland att det mest handlade om stycket. Att om någon skriver ett stycke, så är det din plikt att spela det på rätt sätt. Jag vet att det inte var därför du grät. Istället så, att du ville säga någonting, kanske bevisa någonting. Att det var därför du grät, för att du inte kunde bevisa någonting. För din egen skull.

Jag skulle trösta då, och jag förstod att det var för min egen skull. Sedan ville jag inte längre, och det var för min egen skull, det också. Men sa att det var för vår skull.

När man använder pluralformen så, så är det fyra väggar och fågelklor i nacken. Och det är för länge sedan för sent att säga att det är för tidigt.