#6

Han skulle fungera som ett prisma. Ett prisma för ljuset. Varenda stråle skulle stråla genom honom, och varenda stråle skulle mångfaldigas genom honom. Ändå, och han var mycket bestämd på den punkten, skulle han kunna ses i motljuset. Det skulle inte råda någon tveka om vem han var. Vart han var på väg skulle ingen veta, det skulle vara hans ensak.

Egentligen skulle det inte spela någon roll. Det viktigaste var att det skulle råda absolut klarhet om vad som var himmel och vad som var jord. Om alla visste, då skulle han kunna placera sig mitt emellan, som ett prisma också för det himmelska och jordiska.

Och luvan, som skulle fladdra i vinden, som inte skulle vara stark utan behaglig och svalkande. Det skulle vara hans signum, tecknet som fick allting att glöda bakom honom och stråla framför.

Han hade aldrig varit anspråkslös, men han menade att han hade sina skäl. Om nu bara någon kunde se honom. Se honom och ljuset och vad han mäktade göra med det.