Berlin är vad man vill. På ett ungefär.
Först åker man till Potzdamer Platz, men inte för de höga husen eller de fina restaurangerna. Man åker dit för Philharmonie-byggnaderna. Inne i byggnaden står kostymklädda tyskar på heltäckningsmattor, med ett glas vin i handen. På toaletterna står det män och kvinnor i vita rockar som torkar av vaskarna efter att besökarna har tvättat händerna för vårdslöst. De belönas med några euro för varje besök och säger Danke Schön, Meine Herren. Det hela är högtidligt, men man kan inte låta bli att undra över när huset byggdes.
Väl inne i konsertsalen sitter Boka Zheng och spelar Chopins första och andra pianokonsert, tillsammans med en orkester som är dömd att leva i skuggan av Filharmonikerna. Filharmonikerna har för övrigt en utsåld konsert i den andra, större, konsertsalen. Barbara Bonney ska sjunga, och det vet alla om. Också vi som har fått biljetter till Chopinkonserten.
När allting är slut återfinns Zheng i foajen framför ett bord. Många trängs framför bordet, men man kan bege sig direkt. Den stora kinesiska publiken gör det inte.
I väntan på att Hamburger Banhof ska öppna upp för gratis inträde kan man gå förbi Humboldt-universitetet. Här studerade Marx och Engels. Hegel satt som rektor i flera år. Hans grav återfinner man ett kvarter bort. Han ligger bredvid Fichte och en rad ifrån Brecht. Annars är det mest den gamla judiska societeten som vilar här. Våren har kommit till Berlin. Det är varmt och träden är faktiskt gröna och man undrar när man sist såg gröna träd. Man minns inte, men får hjälp av de stora affischerna som är uppställda i Brechthuset bredvid.
När man går längs muren vid Ostbanhof tycker man, en aning cyniskt och missunsamt, att det förvisso är både spektakulära målningar och innerliga texter, men man vet inte vad det betyder. Visste de som skrev det? De utslagna varelserna i kängor vid Ostbanhof vet det inte. Frihet? Eller bara icke-tvång.
En man med en hund ställer sig i tunnelbanan, vars linjer inte är logiska eller praktiska och som garanterar flera tågbyten och en nypa frisk luft vart man än ska bege sig, och håller ett anförande. Han ber om mat eller pengar. Han säger att han vill bevara sitt oberoende och man vet inte alls om man ska börja argumentera, men de tyska orden räcker ändå inte till. Man förblir tyst och overksam och ser på när en man räcker över en banan till talaren.
På Gemäldemuseum vandrar man lakoniskt genom fyra århundraden. Mest går man genom Holland och Belgien, man går genom Frankrike till Tyskland och tillbaka igen. Europa är ett parkettgolv och tavlor och man ser vad andra ville se eller kände att de såg. En engelsk röst kommenterar de stora målningarna och en djävul häller flytande guld i en syndares strupe.
Vad man till slut minns är detta att 15 ledande nazister 1942 beslutade om den slutgiltiga lösningen vid Wannsees vatten, och att förhören är lika fulla av lögner som de är långa och att det mitt i den forna semesterortens trädgårdar och fasader ligger ett McDonald's och man vet att man sett det förut, men kanske inte såhär tydligt.
lördag 17 april 2010
#6
Han skulle fungera som ett prisma. Ett prisma för ljuset. Varenda stråle skulle stråla genom honom, och varenda stråle skulle mångfaldigas genom honom. Ändå, och han var mycket bestämd på den punkten, skulle han kunna ses i motljuset. Det skulle inte råda någon tveka om vem han var. Vart han var på väg skulle ingen veta, det skulle vara hans ensak.
Egentligen skulle det inte spela någon roll. Det viktigaste var att det skulle råda absolut klarhet om vad som var himmel och vad som var jord. Om alla visste, då skulle han kunna placera sig mitt emellan, som ett prisma också för det himmelska och jordiska.
Och luvan, som skulle fladdra i vinden, som inte skulle vara stark utan behaglig och svalkande. Det skulle vara hans signum, tecknet som fick allting att glöda bakom honom och stråla framför.
Han hade aldrig varit anspråkslös, men han menade att han hade sina skäl. Om nu bara någon kunde se honom. Se honom och ljuset och vad han mäktade göra med det.
Egentligen skulle det inte spela någon roll. Det viktigaste var att det skulle råda absolut klarhet om vad som var himmel och vad som var jord. Om alla visste, då skulle han kunna placera sig mitt emellan, som ett prisma också för det himmelska och jordiska.
Och luvan, som skulle fladdra i vinden, som inte skulle vara stark utan behaglig och svalkande. Det skulle vara hans signum, tecknet som fick allting att glöda bakom honom och stråla framför.
Han hade aldrig varit anspråkslös, men han menade att han hade sina skäl. Om nu bara någon kunde se honom. Se honom och ljuset och vad han mäktade göra med det.
fredag 5 mars 2010
#24 Om läsning
Här står tomt sedan någon månad. Det var inte meningen. Någonstans under den här tiden var det som om jag inte längre ansåg mig vara förtjänt av att skriva här. Det är lite märkligt, men så är det nu en gång och jag kan på ett skruvat sätt förstå det. Jag har skrivit andra texter istället, texter som har varit nödvändiga för att klara kurser, för att bättra på ett cv eller för att tjäna lite pengar. Ändå tycker jag inte att det är nog för att jag ska förtjäna att sitta uppe sent och skriva. Vilket istället har inneburit att jag har läst. Det är vad jag tänkte skriva om nu.
Jag har försökt att lära mig läsa in stora mängder text, och komma ihåg dess kärna - kärnfulla formuleringar och kärnan i slutsatserna. Det är svårt. Jag har aldrig lärt mig det. Jag har aldrig riktigt behövt det, men nu kände jag att jag skulle göra ett försök. För min egen skull.
Jag laborerade lite med snabbläsning. Normalt sett läser jag en sida på en minut - 60 sidor per timme (fast om jag sitter en timme blir det snarare 50 sidor). Jag försökte snitta kanske 40 sekunder per sida. Jag klarade inte det, för jag kände ett behov av att gå tillbaka och läsa om. Jag förstod helt enkelt inte vad jag läste.
Sedan läste jag som vanligt igen, men med samma problem - jag glömde för mycket av vad jag hade läst.
Nå, hur skulle jag göra? Det var egentligen inte svårt - jag försökte läsa långsamt. Och jag försökte läsa varje ord, för jag förstod var felet låg någonstans.
När jag läser texter, också facktexter eller filosofiska resonemang (i förekommande fall Foucault), läser jag dem som en deckare. Jag hoppar över meningar. Jag vet inte hur många spänningsfyllda upplösningar som har blivit förstörda av att jag inte har orkat vänta på upplösningen av en mening och istället gått på slutordet. Jag gör samma misstag med fackböcker. I en rad av negativa definitioner av ett begrepp kan jag helt sonika hoppa över alla förutom det första och landa i den positiva definitionen. Men de negativa definitionerna står ju där av ett skäl. Och ibland har jag därför trott att den positiva definitionen betyder något som en tidigare negativ definition uteslutit. Men den läste ju inte jag.
Så nu kontrollerar jag att mina ögon rör sig från vänster till höger, från vänster till höger, från vänster till höger osv. Inte diagonalt eller vertikalt. Och jag har tagit hjälp av en penna för att anteckna vad jag läser, jag stryker under det viktiga och förklarar det vid sidan av i ett skrivblock. Bara för att jag ska tvingas att läsa långsammare.
Det är nog vad alla andra har gjort ända sedan högstadiet. Jag lärde mig det 4 terminer in på journalistikprogrammet. Bättre sent än aldrig.
Jag har försökt att lära mig läsa in stora mängder text, och komma ihåg dess kärna - kärnfulla formuleringar och kärnan i slutsatserna. Det är svårt. Jag har aldrig lärt mig det. Jag har aldrig riktigt behövt det, men nu kände jag att jag skulle göra ett försök. För min egen skull.
Jag laborerade lite med snabbläsning. Normalt sett läser jag en sida på en minut - 60 sidor per timme (fast om jag sitter en timme blir det snarare 50 sidor). Jag försökte snitta kanske 40 sekunder per sida. Jag klarade inte det, för jag kände ett behov av att gå tillbaka och läsa om. Jag förstod helt enkelt inte vad jag läste.
Sedan läste jag som vanligt igen, men med samma problem - jag glömde för mycket av vad jag hade läst.
Nå, hur skulle jag göra? Det var egentligen inte svårt - jag försökte läsa långsamt. Och jag försökte läsa varje ord, för jag förstod var felet låg någonstans.
När jag läser texter, också facktexter eller filosofiska resonemang (i förekommande fall Foucault), läser jag dem som en deckare. Jag hoppar över meningar. Jag vet inte hur många spänningsfyllda upplösningar som har blivit förstörda av att jag inte har orkat vänta på upplösningen av en mening och istället gått på slutordet. Jag gör samma misstag med fackböcker. I en rad av negativa definitioner av ett begrepp kan jag helt sonika hoppa över alla förutom det första och landa i den positiva definitionen. Men de negativa definitionerna står ju där av ett skäl. Och ibland har jag därför trott att den positiva definitionen betyder något som en tidigare negativ definition uteslutit. Men den läste ju inte jag.
Så nu kontrollerar jag att mina ögon rör sig från vänster till höger, från vänster till höger, från vänster till höger osv. Inte diagonalt eller vertikalt. Och jag har tagit hjälp av en penna för att anteckna vad jag läser, jag stryker under det viktiga och förklarar det vid sidan av i ett skrivblock. Bara för att jag ska tvingas att läsa långsammare.
Det är nog vad alla andra har gjort ända sedan högstadiet. Jag lärde mig det 4 terminer in på journalistikprogrammet. Bättre sent än aldrig.
måndag 18 januari 2010
#13
När tågen inte kom som de skulle
och man väntade
då först insåg jag varthän
det bar eller brast.
Tidigare var det inte så
att man kom till samma slutsatser
som jag själv
men nu var det så.
Varenda argument
vändes till sin motsats
och skillnaderna var större
än vad jag vågade hoppas på.
och man väntade
då först insåg jag varthän
det bar eller brast.
Tidigare var det inte så
att man kom till samma slutsatser
som jag själv
men nu var det så.
Varenda argument
vändes till sin motsats
och skillnaderna var större
än vad jag vågade hoppas på.
#27 (på besök)
Jag såg inte skärmen, men visste att den var viktig.
Men där syntes ingenting.
Temperaturen, bara omärkligt över 24
och jag var inte
varm eller kall.
Jag var genomskinlig genom
substansen
men där syntes ingenting.
Bara fettvävnad
I livet och medicinen är ingenting säkert
Sa han, men pekade på sig själv
men jag är sextio år
och skulle inte vara lugn
som du
Men där syntes ingenting.
Temperaturen, bara omärkligt över 24
och jag var inte
varm eller kall.
Jag var genomskinlig genom
substansen
men där syntes ingenting.
Bara fettvävnad
I livet och medicinen är ingenting säkert
Sa han, men pekade på sig själv
men jag är sextio år
och skulle inte vara lugn
som du
lördag 2 januari 2010
#84
Det är ett nytt år nu, men det är som vanligt. Alltså är ingenting egentligen förändrat eller pånyttfött, mer än hoppet kanske. Och det är kanske hoppet som gör att så många borgerliga tidningar helt verkar ha glömt bort de mest grundläggande matematikkunskaperna när de analyserade dagens opinionsmätning.
Om det var någon som reagerade över förmuleringen "klar ledning" för vänsterblocket, trots att skillnaden var knappt 2 procentenheter, så är det ju självklart så att KD hamnar utanför riksdagen i mätningen. Man ska väl vara försiktig med opinionsmätningar och gärna täcka upp för alla eventualiteter, men det här var ett synnerligen dåligt val av metod.
Alltså: Det borgerliga riksdagsblocket får 42,9 procent enligt opinionsmätningarna. Det rödgröna blocket får 48,1 procent. Det är en "klar ledning". Och en verklighetsbaserat sätt att mäta opinionen på.
Om det var någon som reagerade över förmuleringen "klar ledning" för vänsterblocket, trots att skillnaden var knappt 2 procentenheter, så är det ju självklart så att KD hamnar utanför riksdagen i mätningen. Man ska väl vara försiktig med opinionsmätningar och gärna täcka upp för alla eventualiteter, men det här var ett synnerligen dåligt val av metod.
Alltså: Det borgerliga riksdagsblocket får 42,9 procent enligt opinionsmätningarna. Det rödgröna blocket får 48,1 procent. Det är en "klar ledning". Och en verklighetsbaserat sätt att mäta opinionen på.
fredag 25 december 2009
#85
Berget kallades för urberget av det folk som med sina bara händer skrapade bort mossan och växterna från dess yta. De sa att ingenting kan växa på det skrovliga, ogästvänliga berget. De höll ihop och avslöjade aldrig vad de hade gjort för någon annan. Men de tillät spekulationer, och gjorde ingenting för att hindra myterna från att spridas.
När berget sedan skulle nedtecknas i olika lexikon blev berättelsen därefter. I ett lexikon läser jag om det ofruktsamma berget som aldrig burit frukt. I ett annat läser jag om det en gång grönskande berget som inte längre har lust att försörja någon. I ett tredje skriver författaren om det giriga folk som genom sitt arv var så dumma att de med händerna skrapade bort vad de inte kunde förstå sig på.
Den tredje versionen faller folkets senare generationer i smaken. Inte på grund av att de beskrivs som giriga och dumma, utan för att ingenting är nedtecknat om berget självt.
När berget sedan skulle nedtecknas i olika lexikon blev berättelsen därefter. I ett lexikon läser jag om det ofruktsamma berget som aldrig burit frukt. I ett annat läser jag om det en gång grönskande berget som inte längre har lust att försörja någon. I ett tredje skriver författaren om det giriga folk som genom sitt arv var så dumma att de med händerna skrapade bort vad de inte kunde förstå sig på.
Den tredje versionen faller folkets senare generationer i smaken. Inte på grund av att de beskrivs som giriga och dumma, utan för att ingenting är nedtecknat om berget självt.
torsdag 24 december 2009
#1
Där låg vanten. Den var som besökaren mindes den, med en vit rand över handleden. Och bordet som den låg på, han kunde alldeles känna hur strävt träet kändes under fingrarna om man drog handen över bordskivan. Allting var längesedan, ja, nästan som om det aldrig hade hänt honom. Men om det inte hade hänt honom hade han inte varit här igen, på återbesök. Och då hade han inte kokat en kanna kaffe, och inte känt hur brödsmulorna klibbade fast under fotsulorna och inte öppnat balkongdörren som gnisslade.
Så var det, när han återvände. Tavlorna såg likadana ut som förut, men de betydde andra saker nu. Det var svårt att säga vems felet var. Kanske var det onödigt att utkräva någon sorts skuld för det faktum att det gula fortfarande var lika gult, och att det röda inte längre visste varför det fanns med i bilden. Jo, det tjänade nog ingenting till att ringa och klaga. Han har väl nog med sitt, tänkte besökaren. Det hade han alltid, och det var därför besökaren var tillbaka. Det var därför besökaren kom, trots att han lovat att aldrig dyka upp igen. Och vanten hade han inte brytt sig om att hämta. Oftast blev inte vintrarna så kyliga, och vintern -23 köpte han helt enkelt ett nytt par. De hade inte haft någon vit rand vid handleden.
Det låg ett tunt lager damm över toalettgolvet, och badkaret hade behövt avkalkas. I fönstret låg ett kuvert med pengar, inte mycket. Bara en tiotusen, fördelat på tjugo femhundralappar. För henne hade det varit mycket pengar, men nu fanns knappast något behov av sedlarna. Inte för någon.
Medan han stod där och funderade på vad han skulle göra av pengarna drog han sig till minnes första gången de hade mött honom. Det var i affären. Han hade inte lagt märke till dem.
Han hade alltid varit klädd i kostym, men det hade aldrig känts som om han ville visa upp sig. Han sover nog i kostym, hade de skämtat när han hade gått. Hon borde ju ha vetat, tänkte besökaren.
Så var det, när han återvände. Tavlorna såg likadana ut som förut, men de betydde andra saker nu. Det var svårt att säga vems felet var. Kanske var det onödigt att utkräva någon sorts skuld för det faktum att det gula fortfarande var lika gult, och att det röda inte längre visste varför det fanns med i bilden. Jo, det tjänade nog ingenting till att ringa och klaga. Han har väl nog med sitt, tänkte besökaren. Det hade han alltid, och det var därför besökaren var tillbaka. Det var därför besökaren kom, trots att han lovat att aldrig dyka upp igen. Och vanten hade han inte brytt sig om att hämta. Oftast blev inte vintrarna så kyliga, och vintern -23 köpte han helt enkelt ett nytt par. De hade inte haft någon vit rand vid handleden.
Det låg ett tunt lager damm över toalettgolvet, och badkaret hade behövt avkalkas. I fönstret låg ett kuvert med pengar, inte mycket. Bara en tiotusen, fördelat på tjugo femhundralappar. För henne hade det varit mycket pengar, men nu fanns knappast något behov av sedlarna. Inte för någon.
Medan han stod där och funderade på vad han skulle göra av pengarna drog han sig till minnes första gången de hade mött honom. Det var i affären. Han hade inte lagt märke till dem.
Han hade alltid varit klädd i kostym, men det hade aldrig känts som om han ville visa upp sig. Han sover nog i kostym, hade de skämtat när han hade gått. Hon borde ju ha vetat, tänkte besökaren.
söndag 29 november 2009
#22
Han hade länge känt det som om han var lindraren. Det var han som skulle stryka andra över armen när de kände olust eller sorg, det var han som skulle laga gröten på morgonen, och han som skulle koka kaffet. Att hålla filtret över kopparna, noga se till att alla fick sin del av början och slutet på avrinnandet. Mjölken skulle var och en få hälla upp efter eget tycke, men det svarta, det skulle han fördela efter bästa förmåga. Om inte han, vem skulle då? Alltid var det någon som skulle ha mer än de andra och alltid var det någon som då till slut inte fick någonting alls. Som en påminnelse om vad som förut var, men som Den Lille var satt att åtgärda, lade han alltid upp en torr skorpa på tallrikarna. Nej, det var kanske sant att ingen egentligen åt den där skorpan med lust och nöje, men aldrig att någon lämnade den oäten eller osmakad. Det vackra med skorpans skrovliga yta och torra innanmäte var att alla fruktade att en gång vara den som bara fick just skorpan på tallriken. De sa till honom att de ibland drömde om denna tallrik som bara bestod av upplagda skorpor. Och marmeladen, den stod så långt ifrån dem, och de hade till slut inte krafter nog att sträcka sig över bordet för att ta tag i lillskeden och lägga för sig av det söta, klibbiga på skorpan. Det var denna längtan efter lindring som gjorde att Den Lille fick vara hjälpare, och det var detta förflutna som gjorde att han lade upp en skorpa på var tallrik. Så att de skulle komma ihåg. De skulle då inte vara oroliga längre. På var skorpa lade Den Lille för en lillsked marmelad som tröst, men aldrig så mycket att skorpans knaster inte hördes genom de pliktskyldiga tuggorna.
På bordet ställde Den Lille också alltid fram en stor skål med skivad limpa. Av den fick man ta för sig tills man var nästan mätt. Skorpan åt man till sist, så var reglerna och det var aldrig någon som trotsade dem. Att föräta sig framstod ännu som det värsta man kunde göra, och att föräta sig på den generöst upplagda limpan var den värsta sortens dåsighet och mättnad.
På bordet ställde Den Lille också alltid fram en stor skål med skivad limpa. Av den fick man ta för sig tills man var nästan mätt. Skorpan åt man till sist, så var reglerna och det var aldrig någon som trotsade dem. Att föräta sig framstod ännu som det värsta man kunde göra, och att föräta sig på den generöst upplagda limpan var den värsta sortens dåsighet och mättnad.
torsdag 26 november 2009
#07
- Va sa du?
- Jag sa att det är här mitt blod slutar att föröka sig.
- Du menar bara att du inte ska skaffa några ungar?
- Ja
- Men det behöver du väl inte dra in ditt blod för att säga. Du skulle ha klarat av att säga så, utan att för den sakens skull börja prata om blod och smuts.
- Jag pratade väl inte om smuts heller. Jag pratade om blod.
- Ja, och smuts.
- Nej?
- Jo.
- Jaha, du menar barnen?
- Ja?
- Jo, det är klart. Inga barn – inget smuts.
- Det borde fler tänka på. Framförallt på bussen. När folk sitter på bussen, då borde de tänka på det.
- Ja. Istället för att tänka på ingenting alls. De bara… pratar. Och ibland är de tysta.
- Vet du, jag hörde en så rolig sak igår.
- Jaha, låt höra på tankeutflykten, när vi nu inte kom iväg när vi skulle.
- Jo, de var ett sällskap med läkare som satt och drack öl. En av dom fyllde år, och han verkade så himla glad.
- Jaha?
- Ja, och sedan sa han: Såhär nöjd har jag inte varit sedan Frida blev till.
- Var det hans barn?
- Ja, det var det nog. Jag vet inte så noga, men det var någons barn i vilket fall. Men det roliga var att en annan man i sällskapet frågade: Sedan Frida blev till, eller sedan Frida föddes?
- Ja, det var ju ganska lustigt sagt. Framförallt som dom var läkare, dom kan ju så mycket.
- Ja, men det var inte det som var det konstiga
- Du sa ju att det var roligt, inte konstigt.
- Jo, men det lustiga har jag redan berättat. Det konstiga kommer nu.
- Jaha, låt höra på konsten, nu när vi själva inte blev så konstiga.
- Jo, jag tyckte det var så hemskt roligt, så jag råkade slå mig själv på låret. Det gjorde nästan lite ont. Men saken är att sällskapet hörde det, och alla tittade på mig. Det var bara han som drog skämtet som tyckte det var roligt, och han var röd i ansiktet när han tittade på mig. Resten bara tittade. Och du vet, jag var ju tvungen att förklara mig. Jag kunde ju inte bara sitta där och slå på mig själv, så jag sa som det var. ”Det där var hemskt roligt”. Så sa jag. Och en kvinna i sällskapet sa då till mig: ”Ni är fan helt jävla otroliga.”
- Vad var hennes problem då?
- Jag vet inte, men jag slog henne.
- Slog du ihjäl henne!?
- Ja, litegrann. Men inte så hon dog. Bara så att hon fattade grejen liksom.
- Jaha. Jaja.
- Ja, och då blev mannen som hade skämtat arg istället. Jag menar, vafan, det var ju han som började vara rolig. Då kan väl jag också vara lite rolig, om vi nu ska ha det på det viset.
- Men du var väl bara konstig?
- Nej, dom var konstiga. Jag var ju rolig.
- Varför ska du inte föra ditt blod vidare då?
- Jag vet inte. Du vet, jag var på väg hem innan. Klockan var halv tretton ungefär, och allt var bara sådär himla hopplöst liksom. Då tänkte jag det. Att det får räcka här. Man kan inte bara hålla på och sätta smuts till världen utan att tänka på vad det är man gör.
- Nej, det är sant. Jag hörde någonting om det där.
- Om smuts?
- Nej, om barn.
- Är inte det samma sak?
- Nej, inte nödvändigtvis. Du kan ju vara smutsig om händerna utan att du har rört ett barn, bara som ett exempel.
- Vilken ordmärkare du är. Så har du alltid varit. Det minns jag från dagis.
- Så säger du bara för att du började prata så sent.
- Sent och sent… Det var ju ganska tidigt på dagen.
- Ja, redan vid frukosten. Fan vad överraskade dom blev. Stumma killen börjar prata liksom. Det har du rätt i.
- Du får inte blanda sådär förresten.
- Vadå?
- Ja, du kan inte säga halv tretton. Det heter halv ett.
- Ja, förlåt. Egentligen är det så jävla jobbigt sånt. Du vet, när folk blandar uttryck och sådär, så att man till slut inte fattar någonting alls.
- Ja. Som hon där.
- Vem?
- Ja, tanten.
- Jaha?
- Ja, hon verkar helt blåst. Kan du inte slå lite på henne?
- Varför då?
- Du slåss aldrig nuförtiden. Varför slåss du inte längre?
- Ibland blir det liksom så. Jag vet inte riktigt.
- Det var ju minst en vecka sedan!
- Ja, jo. Jag vet.
- Olyckligt, det är vad det är.
- Sålde du din soffa förresten?
- Nej, det blev inte av. Han backade ur.
- Varför då? Slog du honom sen?
- Jag tyckte inte man ska slåss om en soffa. Framförallt när det tillhör en själv.
- Men du ville ju bli av med den?
- Ja, men om man äger något kan man inte bara göra så, men det förstår inte du som inte äger något.
- Nej, men det är därför jag frågar. Kan vi inte slåss lite?
- Nej! Vi kan inte slåss varenda gång du kommer på något du inte vill veta.
- Jag vill veta! Jag är sjukt vetgirig. Det sa dom alltid på dagis, innan jag började prata. De tyckte jag verkade så nyfiken. I ögonen, liksom.
- Sedan började du prata?
- Nej, sedan slutade jag lyssna. Jag bara tittade hela tiden. Blundade inte ens om nätterna. Jag var tvungen att släcka alla lampor och dra ner rullgardinen. Så mycket tittade jag.
- Kunde du inte bara blundat?
- Jo. Haha, det var det som var konstigt.
- Sa du inte att det var roligt?
- Nej, inte alls. Det var ganska hemskt.
- Ja. Fyfan.
söndag 8 november 2009
#72
Till slut var hela saken så infekterad att vi gick förbi varandra. Vi anmärkte inte längre på varandras ovanor, kanske för att vi trodde att det någon gång för länge sedan var de som var skulden till att det blev som det blev. Så var det nog inte, men ovanorna växte liksom i samma takt som det andra, det egentliga.
Du, till exempel, hade en ovana att alltid komma in om nätterna med smutsiga tassar och harar mellan tänderna. Det skrämde ju livet ur de andra, det borde du ha förstått. Och alltid när jag satt och läste tidningen på morgonen låg det ett öra här, en tass där och så vattnet som du sköljde ner allting med. Det låg över hela golvet. Du sa att det var oblodigt på det stora hela, att du visste hur man tog hand om en hel hare utan att låta något gå till spillo, och så kanske det var, men jag har aldrig varit rädd för blod, sa jag, utan oordning. Och grisen som nu bara låg i soffan, apatisk och livrädd, han är rädd för dig nu sa jag. Du har skrämt honom till oigenkännlighet när du kommer in om nätterna med ett byte.
Det måste vara varje varelses rätt att fälla sin egen föda, sa du. Den rätten kan du inte rimligtvis ta ifrån mig.
Det var alltså förut, senare pratade vi inte mycket alls, och jag sparkade bara undan resterna av dina byten när jag skulle koka kaffe.
Så en dag sa du något om han som dog. Ja, så sa du. "Han som dog".
Du vet, han hade ett namn, sa jag.
Ja, och nu är han död och finns ingenstans, svarade du.
Jag var tvungen att berätta, så jag berättade. Jag berättade om allt det hemska, om vad jag hade gjort och varför jag gjorde det och varför jag inte borde ha gjort det.
Och den lilla grisen lade jag i min handflata, han vred sig oroligt när vi pratade om vad vi hade för föreställningar om livet efteråt. Vi försonades då, i min skuld.
Du sa, om vi hamnar på en ö med andra människor, då är det dig jag äter sist av alla, och jag ska försöka att inte ens tänka på hur du smakar. Så att jag inte råkar njuta.
Du, till exempel, hade en ovana att alltid komma in om nätterna med smutsiga tassar och harar mellan tänderna. Det skrämde ju livet ur de andra, det borde du ha förstått. Och alltid när jag satt och läste tidningen på morgonen låg det ett öra här, en tass där och så vattnet som du sköljde ner allting med. Det låg över hela golvet. Du sa att det var oblodigt på det stora hela, att du visste hur man tog hand om en hel hare utan att låta något gå till spillo, och så kanske det var, men jag har aldrig varit rädd för blod, sa jag, utan oordning. Och grisen som nu bara låg i soffan, apatisk och livrädd, han är rädd för dig nu sa jag. Du har skrämt honom till oigenkännlighet när du kommer in om nätterna med ett byte.
Det måste vara varje varelses rätt att fälla sin egen föda, sa du. Den rätten kan du inte rimligtvis ta ifrån mig.
Det var alltså förut, senare pratade vi inte mycket alls, och jag sparkade bara undan resterna av dina byten när jag skulle koka kaffe.
Så en dag sa du något om han som dog. Ja, så sa du. "Han som dog".
Du vet, han hade ett namn, sa jag.
Ja, och nu är han död och finns ingenstans, svarade du.
Jag var tvungen att berätta, så jag berättade. Jag berättade om allt det hemska, om vad jag hade gjort och varför jag gjorde det och varför jag inte borde ha gjort det.
Och den lilla grisen lade jag i min handflata, han vred sig oroligt när vi pratade om vad vi hade för föreställningar om livet efteråt. Vi försonades då, i min skuld.
Du sa, om vi hamnar på en ö med andra människor, då är det dig jag äter sist av alla, och jag ska försöka att inte ens tänka på hur du smakar. Så att jag inte råkar njuta.
tisdag 20 oktober 2009
#26
Det står en gryta på spisen, plattan är varm och grytan blänker. Man hör att vattnet kokar lugnt och man får det som bekräftat när man lyfter på locket. Där, i grytan, trängs morötter, potatisar, lökar och så det härliga varma vattnet. Det är små fettbubblor i spadet, av olja och buljongen. Sältan finns snart i grönsakerna och kan inte skiljas från dem när de blivit mjuka och varma. Potatisen faller sönder senare, den blir överkokt. Det gör inget, det är soppa som lagas.
Ja, potatisen faller senare sönder, men moroten förblir intakt. Det är därför han håller om moroten, där han ligger i det varma spadet, i sältan och fettet. Vattnet kokar upp i hans hår som är vått och ligger klistrat mot pannan. Huden glänser av fettet och hans händer är röda och varma. Han tittar upp när locket lyfts bort, ler en smula och kramar sedan hårdare om moroten. Lägger kinden mot det oranga och slickar i sig lite salt från läpparna. Det finns ingen anledning att störa honom när det står en gryta på spisen och plattan är varm. Grytan glänser, och det finns ingen anledning alls att störa.
Ja, potatisen faller senare sönder, men moroten förblir intakt. Det är därför han håller om moroten, där han ligger i det varma spadet, i sältan och fettet. Vattnet kokar upp i hans hår som är vått och ligger klistrat mot pannan. Huden glänser av fettet och hans händer är röda och varma. Han tittar upp när locket lyfts bort, ler en smula och kramar sedan hårdare om moroten. Lägger kinden mot det oranga och slickar i sig lite salt från läpparna. Det finns ingen anledning att störa honom när det står en gryta på spisen och plattan är varm. Grytan glänser, och det finns ingen anledning alls att störa.
fredag 16 oktober 2009
#36
Två centerpartistiska riksdagsledamöter har lagt en motion med anledning av diskussionen om muslimska kvinnors rätt att bära burka eller niqab. I en debattartikel i SvD skriver de att "Religionsfrihet är en oerhört viktig grundlagsskyddad rättighet, men det finns gränser även för denna. Vi menar att en gräns rimligtvis går vid att dölja sitt ansikte i till exempel offentliga miljöer och på sitt arbete."
Anledningen? "Människans ansikte - ögon, näsa, mun - är hennes kontaktyta mot omvärlden och mot andra människor (...)"
Det är en intressant diskussion. Kanske är slutsatsen rätt, kanske är det rimligt att avkräva att medborgare visar sitt ansikte inför varandra. Men anledningen som centerpartisterna för fram är fel. För varför bär de muslimska kvinnorna kläder som täcker ansiktet? Det kan väl inte vara med anledning av att de vill dölja sin kontaktyta för omvärlden?
Nej, ett ansikte räcker inte långt om ambitionen är att visa vem man är och vad man står för. Om vi skulle få se en bild av 14 människor som sitter på en rad av stolar, helt nakna och med blicken riktad mot kamerans lins, skulle vi då anse att vi då till fullo har möjlighet att veta vilka de är, att till fullo utforska deras kontaktytors budskap?
Nej. Då skulle vi inte veta vilken religion de tillhörde (med undantag för omskurna män möjligtvis), vi skulle inte veta deras politiska hemvist, vi skulle möjligtvis kunna gissa, men inte säkert veta, huruvida de var föräldrar. Men inte hur många barn de har fött, än mindre om de har civilkurage nog att säga till när medresenären på bussen lägger skorna på sätet eller om de pratar störande högt i mobiltelefon.
Nej, vi vet mycket lite om våra medmänniskor om de bara sitter bredvid oss med ett välexponerat och ljussatt ansikte.
Har vi någon gång sagt till en annan: Ta av dig dina kläder, så jag kan se vem du är? Nej. Troligare är att vi har uppmuntrat en vän att bära kläder "som är du!"
Vår värld är full av symboler, ja, vissa hävdar att det är det enda den består av. Så fungerar den kommunikation som ger oss möjlighet att anpassa vårt beteende till andra. Nog är det väl ändå så att om det sitter en kvinna i niqab bredvid oss på bussen så vet vi förhållandevis mycket om henne. Vi kan tänka oss att hon är troende, vi kan, med hjälp av dräkten, tolka varifrån hon kommer och om vi vet mer om landet så kan vi också tänka oss vilket språk hon talar och varför hon sitter på den här bussen, i Sverige.
Om vi vill vara riktigt säkra så behöver vi nog, tänka sig, prata med henne. Och om vi vill öka våra chanser till en smärtfri kommunikation så behöver vi nog också ha förståelse för vilka språkliga skillnader som ger sig till känna i meningsbyggnad och ordval. Vokaler till exempel. Det svåra med det svenska språket, har jag förstått, är vokalernas längd och attack. Jag hörde en kille som berättade att det tog flera år innan han lärde sig uttala "Akalla" på helt rätt sätt.
Vi tänker inte på sådant så ofta. Det är kanske där vi borde börja. Att vi borde öka våra chanser att göra oss förstådda genom att själva förstå, och låta andra få visa vem de är, låta dem få välja själva vilket intryck de vill ge vid ett första möte.
Alltså blir frågan: Vem vet vi mest om? En naken kvinna eller en kvinna med niqab? Vem har vi bäst förutsättningar att kommunicera med, om vi i kommunikationen inbegriper förståelse och antaganden?
Vem av dem vi helst skulle vilja tala med av dem, det är en helt annan sak. Men det är inte kvinnans sak, utan hennes samtalspartners.
Anledningen? "Människans ansikte - ögon, näsa, mun - är hennes kontaktyta mot omvärlden och mot andra människor (...)"
Det är en intressant diskussion. Kanske är slutsatsen rätt, kanske är det rimligt att avkräva att medborgare visar sitt ansikte inför varandra. Men anledningen som centerpartisterna för fram är fel. För varför bär de muslimska kvinnorna kläder som täcker ansiktet? Det kan väl inte vara med anledning av att de vill dölja sin kontaktyta för omvärlden?
Nej, ett ansikte räcker inte långt om ambitionen är att visa vem man är och vad man står för. Om vi skulle få se en bild av 14 människor som sitter på en rad av stolar, helt nakna och med blicken riktad mot kamerans lins, skulle vi då anse att vi då till fullo har möjlighet att veta vilka de är, att till fullo utforska deras kontaktytors budskap?
Nej. Då skulle vi inte veta vilken religion de tillhörde (med undantag för omskurna män möjligtvis), vi skulle inte veta deras politiska hemvist, vi skulle möjligtvis kunna gissa, men inte säkert veta, huruvida de var föräldrar. Men inte hur många barn de har fött, än mindre om de har civilkurage nog att säga till när medresenären på bussen lägger skorna på sätet eller om de pratar störande högt i mobiltelefon.
Nej, vi vet mycket lite om våra medmänniskor om de bara sitter bredvid oss med ett välexponerat och ljussatt ansikte.
Har vi någon gång sagt till en annan: Ta av dig dina kläder, så jag kan se vem du är? Nej. Troligare är att vi har uppmuntrat en vän att bära kläder "som är du!"
Vår värld är full av symboler, ja, vissa hävdar att det är det enda den består av. Så fungerar den kommunikation som ger oss möjlighet att anpassa vårt beteende till andra. Nog är det väl ändå så att om det sitter en kvinna i niqab bredvid oss på bussen så vet vi förhållandevis mycket om henne. Vi kan tänka oss att hon är troende, vi kan, med hjälp av dräkten, tolka varifrån hon kommer och om vi vet mer om landet så kan vi också tänka oss vilket språk hon talar och varför hon sitter på den här bussen, i Sverige.
Om vi vill vara riktigt säkra så behöver vi nog, tänka sig, prata med henne. Och om vi vill öka våra chanser till en smärtfri kommunikation så behöver vi nog också ha förståelse för vilka språkliga skillnader som ger sig till känna i meningsbyggnad och ordval. Vokaler till exempel. Det svåra med det svenska språket, har jag förstått, är vokalernas längd och attack. Jag hörde en kille som berättade att det tog flera år innan han lärde sig uttala "Akalla" på helt rätt sätt.
Vi tänker inte på sådant så ofta. Det är kanske där vi borde börja. Att vi borde öka våra chanser att göra oss förstådda genom att själva förstå, och låta andra få visa vem de är, låta dem få välja själva vilket intryck de vill ge vid ett första möte.
Alltså blir frågan: Vem vet vi mest om? En naken kvinna eller en kvinna med niqab? Vem har vi bäst förutsättningar att kommunicera med, om vi i kommunikationen inbegriper förståelse och antaganden?
Vem av dem vi helst skulle vilja tala med av dem, det är en helt annan sak. Men det är inte kvinnans sak, utan hennes samtalspartners.
onsdag 14 oktober 2009
#71
Jag höll en historia i handen, jag slöt handen om den och kunde känna hur den kurade ihop sig. Sedan lät jag den sova, jag höll handen i min ficka där det var varmt och lade alltid handen på en egen kudde när jag sov. Jag tog väl hand om min historia, och den var just alldeles min egen. Men när jag en dag beslöt att öppna handen för att se på min historia och fråga den om den nu var redo att berättas eller skrivas var den försvunnen. Helt borta, den hade bara lämnat ett rött märke i handflatan.
Så, i korthet, kom jag att bli den jag är.
Nu letar jag, jag är som en blind i ett mörkt rum med osynliga möbler. Jag ser nu inte några samband. Jag känner, det är sant, men kan aldrig få bekräftat att min inre karta stämmer.
Ibland när jag om sommaren badar är jag nästan säker på att min historia gick och gömde sig vid strandkanten, att den nu betraktar mig på håll från sanden. Då tar jag extra långa simtag för att bevisa mitt värde för historien, jag försöker helt enkelt så gott jag kan för att få historien att åter lägga sig i min hand.
När jag sover, då sover jag med öppen hand, men fortfarande ligger den på en egen kudde. Jag vill inte att min historia ska tro att den kommer att kvävas om den återvänder.
Ibland misströstar jag, och tänker att min historia säkert är långt härifrån. Det förefaller inte orimligt att min historia köpte en tågbiljett och numera färdas fram och tillbaka på transibiriska järnvägen. Inte heller är det omöjligt att min historia företog en lång resa till Indien. Kanske är min historia fredsmäklare i Kashmir.
Därför, och bara därför, åker jag ibland iväg.
Därför, och bara därför, vänder jag tids nog åter.
Du borde veta det vid det här laget.
Så, i korthet, kom jag att bli den jag är.
Nu letar jag, jag är som en blind i ett mörkt rum med osynliga möbler. Jag ser nu inte några samband. Jag känner, det är sant, men kan aldrig få bekräftat att min inre karta stämmer.
Ibland när jag om sommaren badar är jag nästan säker på att min historia gick och gömde sig vid strandkanten, att den nu betraktar mig på håll från sanden. Då tar jag extra långa simtag för att bevisa mitt värde för historien, jag försöker helt enkelt så gott jag kan för att få historien att åter lägga sig i min hand.
När jag sover, då sover jag med öppen hand, men fortfarande ligger den på en egen kudde. Jag vill inte att min historia ska tro att den kommer att kvävas om den återvänder.
Ibland misströstar jag, och tänker att min historia säkert är långt härifrån. Det förefaller inte orimligt att min historia köpte en tågbiljett och numera färdas fram och tillbaka på transibiriska järnvägen. Inte heller är det omöjligt att min historia företog en lång resa till Indien. Kanske är min historia fredsmäklare i Kashmir.
Därför, och bara därför, åker jag ibland iväg.
Därför, och bara därför, vänder jag tids nog åter.
Du borde veta det vid det här laget.
onsdag 7 oktober 2009
#24
Men en hand. Så kunde det ha börjat. Eller kanske en vinge, eller en klo. Att detta något, detta som försöker så hårt, försökte slita ut, eller slita tag, eller bara omsluta. Men om det började med en hand, med vad slutade det då?
Vi kan säga: Vi är klotformade när vi är i vårt tillblivande, men ser oss sedan tvungna att räta ut oss själva. För vem har omsorg om den klotformade?
- Kunde han inte räta ut sig, säger dem.
- Är han förstelnad inför födelsens frihet, muttrade andra.
Nej, inte alls. Men när många förlöses, och rätas ut, så blir det alltid någon som förblir ihopkurad. Och vem ska han då hitta på andra sidan tillblivelsen, om de alla är upprätade och fria? Och vem ryggar inte tillbaka för en klo om man själv bara äger sin egen ihopkuradhet och den egna navelns trygghet?
Och ändå värre: Den som en gång rätade ut sig, den som en gång tillblev möts kanske flera år senare av en klo, en hand eller en vinge som pratar på ett helt annat sätt än vad som fanns att lära, också som upprättstående varelse. Möttes av röster som, med upprättståendet gemensamt, sade att här tillåts ingen, ja ingen alls faktiskt, kura ihop sig igen.
Vad ska vi upprättstående göra med en ihopkurad, säger de, och inser alls inte vilken trygghet som finns i återvändandet. Nej, det blir allt till att resa sig upp, att räta ut ryggraden! lyder ropen.
Den ihopkurade nås av lite näring, inte mycket, men han klarar sig. Värre är det med pappren som sträcks ut mot honom. Att läsa är inte att fundera på, men det står flera män, upprätta, och läser högt på just det främmande språket som får honom att återigen kura ihop sig. De säger, du får allt kura ihop dig i de ihopkurades land om du ska förbli ihopkurad. Här står vi upp för rätten att stå upp!
Och så sträcks denna klo, denna hand eller denna vinge fram mot den ihopkurade och vill såsom slita ut, omsluta eller slita tag i honom. Och då är naveln tryggheten, och att flyga är inte att tala om det heller. Ingen kan flyga som är ihopkrypen. De borde inte ställa sådana krav. Och vad som började med en klo, en hand eller en vinge slutar också där, i en klo, en hand eller en vinge. Som inte försvinner. Och att flyga är inte att tala om.
Vi kan säga: Vi är klotformade när vi är i vårt tillblivande, men ser oss sedan tvungna att räta ut oss själva. För vem har omsorg om den klotformade?
- Kunde han inte räta ut sig, säger dem.
- Är han förstelnad inför födelsens frihet, muttrade andra.
Nej, inte alls. Men när många förlöses, och rätas ut, så blir det alltid någon som förblir ihopkurad. Och vem ska han då hitta på andra sidan tillblivelsen, om de alla är upprätade och fria? Och vem ryggar inte tillbaka för en klo om man själv bara äger sin egen ihopkuradhet och den egna navelns trygghet?
Och ändå värre: Den som en gång rätade ut sig, den som en gång tillblev möts kanske flera år senare av en klo, en hand eller en vinge som pratar på ett helt annat sätt än vad som fanns att lära, också som upprättstående varelse. Möttes av röster som, med upprättståendet gemensamt, sade att här tillåts ingen, ja ingen alls faktiskt, kura ihop sig igen.
Vad ska vi upprättstående göra med en ihopkurad, säger de, och inser alls inte vilken trygghet som finns i återvändandet. Nej, det blir allt till att resa sig upp, att räta ut ryggraden! lyder ropen.
Den ihopkurade nås av lite näring, inte mycket, men han klarar sig. Värre är det med pappren som sträcks ut mot honom. Att läsa är inte att fundera på, men det står flera män, upprätta, och läser högt på just det främmande språket som får honom att återigen kura ihop sig. De säger, du får allt kura ihop dig i de ihopkurades land om du ska förbli ihopkurad. Här står vi upp för rätten att stå upp!
Och så sträcks denna klo, denna hand eller denna vinge fram mot den ihopkurade och vill såsom slita ut, omsluta eller slita tag i honom. Och då är naveln tryggheten, och att flyga är inte att tala om det heller. Ingen kan flyga som är ihopkrypen. De borde inte ställa sådana krav. Och vad som började med en klo, en hand eller en vinge slutar också där, i en klo, en hand eller en vinge. Som inte försvinner. Och att flyga är inte att tala om.
fredag 2 oktober 2009
#64
Något kom ivägen. Som om han hamnade i affekt, som om hans omdöme gled ur hans händer så till den milda grad att han inte förmådde sträcka sig efter det igen. Var det så? Och vad hade hänt?
Helga
Hildegard
Helmut
Hedwig
Holdine
Heidrun
Han försörjde dem. Det är tydligt att han dedikerade sina barn till sin arbetsgivare och chef. Det är tre taktfasta Heil Hitler i barnaskaran.
Men i slutet, självmordet och förgiftningen. Det är det som är svårast att förstå. Att förlora en strid så, på ett egentligen förnedrande sätt. Det vet alla att stänger man in sig, nästan som om man väntar på sin bödel, så finns det i slutet ingen annan utväg. Men barnen. Med sådana namn borde de fått utkämpa en strid på egen hand. Hade han då inga förhoppningar längre? Kanske är frågan rätt, men ställd vid fel tillfälle. Vad var det han skrev 1942, på våren?
"Över judarna fälls en straffdom som visserligen är barbarisk, men som de i fulla mått har förtjänat. Profetian, som Führern har gett dem för att de hjälpt till att sätta igång ett nytt världskrig, börjar förverkligas på det mest fruktansvärda sätt."
Tvivlar han då, så sent in på kriget? Eller tvivlar han bara på själva metoden, inte på kriget och dess effekter? Eller på utrensningen, men inte alls på kriget? Tvivlar han alls?
Han var beläst, hade tagit en doktorsexamen. Låt vara att han blev refuserad, låt vara att han inte lyckades försörja sig som skribent. Låt vara att den ekonomiska depressionen sköljde över också honom. Men till slut, vad var det som fällde avgörandet?
Kvinnokarl. Så sades det. Den halte vältrar kvinnor över ända. Det är såklart märkligt, som en revansch nästan. Men propagandan då? Kärnfamiljen. Den Ariska Kärnfamiljen. Det var inget alls, bara en bild, en kuliss. Detta äktenskap som barnen offrades för, som i slutet hölls samman av förlusten bara.
Han höll tal, blev utsedd till propagandaminister. Protesterade mot titeln, det var att skriva folket på näsan. Men kanske också en protest mot denna kommunistiska vink. Propaganda som något ärbart, något nödvändigt. Tvingades acceptera titeln, och fick stor nytta av sina grekiska studier.
Var det skräckblandad förtjusning då, 1942 på våren? Den yttersta makten, opinionsbildaren och vältalaren. Han, som tidigare blivit refuserad men som senare blev ledarskribent i partiorganets tidningen. Att få en röst, om än aldrig så radikal och förvirrad. Eller var den förvirrad? Var den då ännu tjänande? Det är lätt att tänka sig det. Det var på den radikala rösten han försörjde sig, och den krävde då också ett radikalt samhälle.
Men till slut, barnen och deras namn. Och död. Fanns det då till slut inget hopp alls kvar, ingen förtröstan? Kanske var de så intimt förknippat med förloraren att någon vinst inte var möjlig, varken då eller senare? Och vad fick honom att satsa på den hästen, av alla de som fanns till hands? Var det, till slut, för barnens skull som han fortsatte ända in i slutet?
Om inte för barnen, vad kunde det då rimligtvis vara?
Helga
Hildegard
Helmut
Hedwig
Holdine
Heidrun
Han försörjde dem. Det är tydligt att han dedikerade sina barn till sin arbetsgivare och chef. Det är tre taktfasta Heil Hitler i barnaskaran.
Men i slutet, självmordet och förgiftningen. Det är det som är svårast att förstå. Att förlora en strid så, på ett egentligen förnedrande sätt. Det vet alla att stänger man in sig, nästan som om man väntar på sin bödel, så finns det i slutet ingen annan utväg. Men barnen. Med sådana namn borde de fått utkämpa en strid på egen hand. Hade han då inga förhoppningar längre? Kanske är frågan rätt, men ställd vid fel tillfälle. Vad var det han skrev 1942, på våren?
"Över judarna fälls en straffdom som visserligen är barbarisk, men som de i fulla mått har förtjänat. Profetian, som Führern har gett dem för att de hjälpt till att sätta igång ett nytt världskrig, börjar förverkligas på det mest fruktansvärda sätt."
Tvivlar han då, så sent in på kriget? Eller tvivlar han bara på själva metoden, inte på kriget och dess effekter? Eller på utrensningen, men inte alls på kriget? Tvivlar han alls?
Han var beläst, hade tagit en doktorsexamen. Låt vara att han blev refuserad, låt vara att han inte lyckades försörja sig som skribent. Låt vara att den ekonomiska depressionen sköljde över också honom. Men till slut, vad var det som fällde avgörandet?
Kvinnokarl. Så sades det. Den halte vältrar kvinnor över ända. Det är såklart märkligt, som en revansch nästan. Men propagandan då? Kärnfamiljen. Den Ariska Kärnfamiljen. Det var inget alls, bara en bild, en kuliss. Detta äktenskap som barnen offrades för, som i slutet hölls samman av förlusten bara.
Han höll tal, blev utsedd till propagandaminister. Protesterade mot titeln, det var att skriva folket på näsan. Men kanske också en protest mot denna kommunistiska vink. Propaganda som något ärbart, något nödvändigt. Tvingades acceptera titeln, och fick stor nytta av sina grekiska studier.
Var det skräckblandad förtjusning då, 1942 på våren? Den yttersta makten, opinionsbildaren och vältalaren. Han, som tidigare blivit refuserad men som senare blev ledarskribent i partiorganets tidningen. Att få en röst, om än aldrig så radikal och förvirrad. Eller var den förvirrad? Var den då ännu tjänande? Det är lätt att tänka sig det. Det var på den radikala rösten han försörjde sig, och den krävde då också ett radikalt samhälle.
Men till slut, barnen och deras namn. Och död. Fanns det då till slut inget hopp alls kvar, ingen förtröstan? Kanske var de så intimt förknippat med förloraren att någon vinst inte var möjlig, varken då eller senare? Och vad fick honom att satsa på den hästen, av alla de som fanns till hands? Var det, till slut, för barnens skull som han fortsatte ända in i slutet?
Om inte för barnen, vad kunde det då rimligtvis vara?
onsdag 30 september 2009
#52
Det var en jordbävning, det fanns tv-bilder och kaos syntes. Människor sprang, som bestod de bara av oro och skräck. Den oron kan inte återskapas, den ligger nära huden och lever där, svårt att säga av vad. Vad föder oron? Hur mättar man den som är omättlig?
Det cirkulerade helikoptrar ovanför skådeplatsen, som stora svarta fåglar. De kom i strid ström och sjöng nog för ingen, och hur tystar man den som inte bryr sig om vem han sjunger för? Som en kör, i luften. Inte fyrstämmigt, inte noterat på papper. De syns inte på utskriften av tv-inslaget, men finns där.
Det var en nationell tv-sändning, det gick inte alls att tyda vad den upprörda rösten sa, och det var lätt att tvivla på att han sa något alls. Det var kanske bara ljud, och hur svarar man den som inte talar utan bara låter?
Det är inte svårt alls att stänga av, inte svårt att värja sig. Och hur når man den som inte vill lyssna, och som har så lätt för att göra just inte det?
Det är kanske inte medel som fattas oss. Problemet, kunde man ana, var kanske att vi hade dem.
Det cirkulerade helikoptrar ovanför skådeplatsen, som stora svarta fåglar. De kom i strid ström och sjöng nog för ingen, och hur tystar man den som inte bryr sig om vem han sjunger för? Som en kör, i luften. Inte fyrstämmigt, inte noterat på papper. De syns inte på utskriften av tv-inslaget, men finns där.
Det var en nationell tv-sändning, det gick inte alls att tyda vad den upprörda rösten sa, och det var lätt att tvivla på att han sa något alls. Det var kanske bara ljud, och hur svarar man den som inte talar utan bara låter?
Det är inte svårt alls att stänga av, inte svårt att värja sig. Och hur når man den som inte vill lyssna, och som har så lätt för att göra just inte det?
Det är kanske inte medel som fattas oss. Problemet, kunde man ana, var kanske att vi hade dem.
lördag 26 september 2009
#97
Det var någonting om att koka soppa på en spik, och att alla önskade ändra dess smak. Det verkade så självklart då, att jag kunde sammanfatta mig själv i den enkla meningen. Under tiden brann en bil, ägarna stod på avstånd och såg hur isoleringen i vagnen tog fyr, flammade upp. Röken såg inte alls ut som elden, den ägde en helt annorlunda färg och syntes högt över träden vid vägkanten.
Vad ska vi ha historien till? När västerlandet låg i träda, i väntan på en ny tid, formulerade Ibn Khaldoun tankar som ännu långt senare var främmande för västerlandets intellektuella. Historien kunde, tänkte han, användas till att förstå vår egen tid. Eller hans egen tid, 1300-talet. Kanske är meningarna han yttrade tidsdokument, kanske försvann deras värde efter hand. Ändå upprepas meningen åter och åter igen. Det kanske bara är ett svagt eko av en förlorad tanke, men om så är fallet gör vi kanske ändå rätt när vi håller om hans tankar som man håller om kaniner när de är utanför sina burar på gården.
Så har jag tänkt, att de som hade kaniner aldrig var så vänliga mot dem som när de tilläts vara utanför buren. Det är svårt att säga om det var av rädsla eller saknad som de höll så ömt om kaninkroppen, men om det var av saknad så borde de väl aldrig stoppas tillbaka däri?
Varför stoppade de tillbaka kaninerna? Kunde de inte tyda sin egen historia, kunde de inte lära av lusten att alltid öppna buren igen och känna hur nära det alltid var att kaninerna sprang sin väg?
Kanske inte. Jag såg röken ovan träden, men när vi väl kom fram och förblev stående stilla i väntan på brandkåren blev jag överraskad. För vi kokar alltid samma soppa på samma spik, och vi önskar förgäves att vi kunde ändra dess smak.
Vad ska vi ha historien till? När västerlandet låg i träda, i väntan på en ny tid, formulerade Ibn Khaldoun tankar som ännu långt senare var främmande för västerlandets intellektuella. Historien kunde, tänkte han, användas till att förstå vår egen tid. Eller hans egen tid, 1300-talet. Kanske är meningarna han yttrade tidsdokument, kanske försvann deras värde efter hand. Ändå upprepas meningen åter och åter igen. Det kanske bara är ett svagt eko av en förlorad tanke, men om så är fallet gör vi kanske ändå rätt när vi håller om hans tankar som man håller om kaniner när de är utanför sina burar på gården.
Så har jag tänkt, att de som hade kaniner aldrig var så vänliga mot dem som när de tilläts vara utanför buren. Det är svårt att säga om det var av rädsla eller saknad som de höll så ömt om kaninkroppen, men om det var av saknad så borde de väl aldrig stoppas tillbaka däri?
Varför stoppade de tillbaka kaninerna? Kunde de inte tyda sin egen historia, kunde de inte lära av lusten att alltid öppna buren igen och känna hur nära det alltid var att kaninerna sprang sin väg?
Kanske inte. Jag såg röken ovan träden, men när vi väl kom fram och förblev stående stilla i väntan på brandkåren blev jag överraskad. För vi kokar alltid samma soppa på samma spik, och vi önskar förgäves att vi kunde ändra dess smak.
måndag 21 september 2009
#42
Jag tänkte, att när de kommer gående nerför den där stora backen, då skulle jag stå där och vänta. De skulle inte alls ha bråttom, det skulle inte finnas någon stress alls, bara en förväntan. De skulle inte se mig först, de skulle vara för upptagna med att vandra nerför backen, kanske skulle de nosa på varandra. Så tänkte jag. Och så skulle det vara alldeles klart, kanske förmiddag och det skulle finnas iskristaller i träden, men jag skulle inte alls frysa. Sedan skulle de se mig, och någon skulle gläfsa lite och snabba på stegen som såg så förunderligt lätta ut i snön. Alla skulle sedan närma sig mig, komma från alla håll och nosa på min jacka och jag skulle stryka dem över huvudet med en vante. Sedan skulle jag ansluta mig, och vi skulle röra oss vidare mot något som de redan visste vad det var, men inte ville säga till mig. Inte ännu.
Det var så jag tänkte. Att de skulle veta vart vi skulle, men inte säga det till mig. Men det skulle inte göra något alls. Ingenting alls.
Det var så jag tänkte. Att de skulle veta vart vi skulle, men inte säga det till mig. Men det skulle inte göra något alls. Ingenting alls.
onsdag 16 september 2009
#34
Klockan tre på morgonen, när det ännu var mörkt, vaknade han en stund och vred på sig. Det frasade när han rörde på sig, och jag tänker att löven säkert saknade hans närhet. Bad honom att komma tillbaka. Det var stjärnklart på himlen, alltså inga moln, och luften var kylig men inte ogästvänlig. Han visste ännu inte att han var upptäckt.
Det finns olika företeelser som vi inte tror berör oss. Nästan som om de inte fanns till alls, förrän vi ser dem. Att då ändå inte vara säker på att de berör oss.
På andra sidan jorden fanns vid samma tidpunkt som vår björn ruskade sig vaken en stark koncentration av saltsyra i en tank vars hölje långsamt smälte ner medan åkeriets chaufför åt en ostmacka på ett närbeläget, nattöppet, fik.
I precis samma stund räknade en man av mexikanskt ursprung dagarna tills hans sedan länge föreställda resa till Barcelona skulle bli av. Det var ännu inte dags, och det framstod klart för honom i just det här ögonblicket att han skulle stanna på den kontinent han sedan länge lämnat i exil under återstoden av sitt liv.
När ett skott sedan brinner av i en kylig skog under en stjärnklar himmel, så berör det ingen annan än just vår björn. Hur skulle det kunna det göra det.
Det finns olika företeelser som vi inte tror berör oss. Nästan som om de inte fanns till alls, förrän vi ser dem. Att då ändå inte vara säker på att de berör oss.
På andra sidan jorden fanns vid samma tidpunkt som vår björn ruskade sig vaken en stark koncentration av saltsyra i en tank vars hölje långsamt smälte ner medan åkeriets chaufför åt en ostmacka på ett närbeläget, nattöppet, fik.
I precis samma stund räknade en man av mexikanskt ursprung dagarna tills hans sedan länge föreställda resa till Barcelona skulle bli av. Det var ännu inte dags, och det framstod klart för honom i just det här ögonblicket att han skulle stanna på den kontinent han sedan länge lämnat i exil under återstoden av sitt liv.
När ett skott sedan brinner av i en kylig skog under en stjärnklar himmel, så berör det ingen annan än just vår björn. Hur skulle det kunna det göra det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)