måndag 14 september 2009

#46

Det pågår en föreställning utanför fönstret. En öppen repetition, säger de. Jag tänker mest att jag verkligen hoppas att de aldrig kommer att ta betalt av oss som inte kan undgå att se på. Se där! Vilken vändning manusförfattaren lyckats skriva in i scenen. Den har bara inte fäst sig riktigt, ännu inte inkarnerad i skådespelarna.

Men hur skulle den, replikerar du från köket. Det är ju ännu bara repetitioner, ännu är inte föreställningen uppförd. Nej, vi gör nog bäst i att göra varsin omelett, tror du inte det? Försök nu för Guds skull att inte tjuvkika om du nu blir så besviken över deras agerande. Den som väntar på något gott...

Jag blir väl inte besviken heller, säger jag. Besviken blir man bara om man blir sviken, eller inte trodd. Men du tror ju på mig, när jag säger att de repeterar. Du som är blind sedan födseln kan ju heller inte säga emot. Du litar på mig. Om jag skulle säga att det du försöker knäcka där vid diskbänken inte är ägg utan squashen jag köpte för extrapris igår så skulle du sluta. Nej, nej, det är äggen, ingen fara, det känner du väl förresten själv?

Åh, jo. Nu när du så tydligt säger det så känner jag ju att de är ovala och kalla. Men den här pjäsen, är det ingen pjäs alls där ute? Var det bara som du sa, eller som du drömde förut när du väckte mig och snyftade?

Nej, det är helt sant att de repeterar här ute, men det betyder ju inte att jag inte hade anledning att snyfta.

De repeterade väl inte inatt heller? Så sent! Som människor beter sig ibland. Jag blir överraskad hela tiden, men behöver å andra sidan inte betrakta spektaklet.

Nej, där sa du något. Och vi som inte är berövade ett sinne kan inte låta bli att använda det. Det är nästan som ett straff, nästan som en föraning.

#76

"Nej, här finns ingen väg. Den är stängd sedan länge och kunde vi ännu tro så skulle vi i alla händelser inte tro på det."

"Vad jag förädlar finns blott för mina ögon. Det är jag som ser vad som ännu inte syns, det är jag som med mina händer bearbetar det som ännu inte finns."

"Det är i blint raseri du går upp och det är i stum sorg du går och lägger dig. Men vi behöver nu inte mer av varken blindhet eller stumhet. Och hörseln, vad har du hört som ingen annan hört, du som är döv bortom förståelsens gräns?"

"Kanske är det så, men också det att sova i förväntan och att vila i försynen. Det fattas er, ni som ser och talar. Vad gäller dövheten så tilltar den nog med åldern ändå, oavsett om man mönstrar på hoppet eller nihilismen. Och ska jag då bli döv så hör jag då hellre ingenting av hoppet än ingenting av hopplösheten."

"Men med känseln, hur är det med den? Kan du ännu känna något av hud eller hår, eller har du bränt dina fingrar så illa på hoppet att hjälpen mot hopplöshet nu inte förmår ge sig tillkänna?"

"Jag känner ingen gräns mellan mig själv och andra. Vad som är jag, och mina fingrar, har nu så sakta och omärkligt sjunkit in i den hud och det hår som ännu framstår som en gräns, omöjlig att utradera för er. Och skulle jag tala om hur hår och hud känns för mig skulle jag förråda den sammansmältning jag är en del av, omöjlig att skilja från något eller någon annan. För så lyssnar, viskar och känner den som sedan länge slutat att höra, tala eller röra."

lördag 12 september 2009

#8

Det är en motorväg och ett liv försvinner ut genom rutan, tappas av en liten hand med en stor uppgift. Någon borde skrika "Stanna! Ett liv har försvunnit, men är ännu inte omöjligt att åter hämta tillbaka!". Men ingen skriker, inte ännu. Ännu kan handen känna spåren av den tyngd kroppen lämnade i handflatan. Ännu är förlusten inte greppbar, ännu finns ingen möjlighet att förutse sorgen och saknaden som nu växer i handflatan. Den strider mot minnet av tyngden om herraväldet över nerverna. Så länge minnet av den förlorade tyngden leder kapplöpningen kommer inte ett ord att yttras. Så lever minnet och förlusten, sida vid sida på väg mot varseblivningen.

Men så till slut. Det växer ett något, ännu omöjligt att forma med läpparna. Det antar groteska proportioner, men så ter sig livet i den yttersta nöden. När skammen inträder får huden en rodnad, nästan omöjlig att gnugga bort. Om ett liv kan tappas så lätt från en bilruta, vad kan då inte försummas inom dess rågångar? Vad ska inte tappas om hela livet självt är så halt och svårt att greppa om?

Så får då rösten kraft, efter skammens inträde men före synden. Bilen måste stannas, ett liv kan återkallas till handen och fingrarna. Bilen saktar in, tätt bredvid vägräcket och tätt intill förlustens gränser. Ett liv återförs till handen, bilen startar igen och lämnar vägräcket. Det ska skrivas, senare, att på just den här platsen återfördes ett liv till den hand som tillräckligt mycket fruktade döden för att kunna kalla livet åter.

söndag 6 september 2009

#56

Minns du han som hade så långa ben? Ibland var han på golfbanan och plockade golfbollar, ibland var han i köket och vaktade oss. Ibland syntes han inte alls till förrän man inte ville se honom.

Det var hemskt på golfbanan, det tyckte jag alltid och gör fortfarande. Han plockade upp boll efter boll på driving range, och han var väldigt snabb. Eller, först var han ganska långsam, men noggrann. Sedan blev han snabbare och snabbare, men fortfarande lika noggrann och det fanns inget sätt att förklara det på annat än att han egentligen alltid höll det tempot. Att när han var långsam så spelade han bara. Och det var alltid samma rörelse, bara uppskruvad och onaturlig, som en maskin som hela tiden böjer sig ner med rak rygg och långa ben och snabbt plockar åt sig boll efter boll. Fyfan.

Värst var det egentligen när han vaktade från köket. Han satt kanske vid köksbordet om man skulle gå ut ur sovrummet, men man fick aldrig det. När man steg ur sängen började han långsamt gå från köket, men om man snabbade på sina steg för att hinna över tröskeln så gjorde han detsamma, och det fanns inget sätt att lura honom. Och korridoren utanför tröskeln svängde så mycket att man inte kunde se honom förrän han stod där, i dörröppningen och bara var hotfull. Det var så lätt att ge upp och inte sätta sina fötter på golvet. Det fanns liksom inget att göra åt det.

Du vaknade ibland, oftast när du hade feber, och berättade om en ring med ormar som ringlade sig fram därinne, men inget skrämde mig så mycket som mannen med benen.

Ett tag tänkte jag så himla mycket på honom. Sedan tänkte jag inte alls nästan, förutom när det var så uppenbart att han inte hade rört sig bort från mig, att han fortfarande satt där i köket och väntade. Nu tänker jag ibland igen, och det är konstigt för oavsett om jag tänker eller inte så sitter han ju vid bordet. Men om min rädsla för honom beror på mig själv nästan helt, så är det ju nästan mitt fel att han skrämmer mig.

fredag 4 september 2009

#5

Vid den tiden var jag fortfarande rädd. Jag tyckte själv inte om att jag var det, men jag kunde inte alls hjälpa det. Det var tur att du stövlade omkring på åkern då.

De sa att du var en bekymrad typ som oftast inte pratat om så mycket annat än dina sockerbetor. Många tycker att sockerbetor är fula, och jag tänker att det säkert hade med det att göra. De som odlar raps vet att de får klara, gula fält att blicka ut över om morgnarna, efter morgonäpplet och kaffet, men den som odlar sockerbetor, den får just ingenting alls.

Du odlade sockerbetor och stövlade omkring på dina ägor, och det var kanske inte så konstigt att folk undrade. Du hade en hund som strax måste avlivas, du skulle samma vecka känna en kula, stor som en pingisboll, under pälsen. Veckor skulle följa av oroligt vaknande på köksgolvet och små gläfsningar och kvidanden från din hund. Filen skulle få stå kvar oäten om kvällarna, trots att du försökte och lade äppelmos i den. Det oätliga beror oftast på den oätande. Hunden åt heller ingenting.

Det var till dig jag sökte mig när jag var så förtvivlat rädd. Det var din hund jag lade min lilla kropp på när jag var trött. Dina betor var det vackraste jag hade sett, och jag tog väl hand om dem när din hund bara låg där i köket och flämtade. Du var så upptagen med hunden, och sockerbetor kräver omvårdnad, så jag vårdade dem. Du sa aldrig tack, men det gjorde ingenting. När jag skulle sova middag lade jag mig oftast i dina skjortärmar, och jag tänkte då att det var tur att du hade så långa armar så att jag fick plats.

Jag kunde förstå att de tyckte att du var märklig. Så himla långa armar och så att du aldrig sa tack, men jag förstod dig.

Jag var där när din hund somnade in. Den föregick sprutan, och när man tänker på det är det märkligt att tävla mot sin egen död på det där sättet. Så tänkte nog inte hunden, men jag tänkte så.

Jag visste ingenting då, när jag kom. Jag var så rädd, och när jag omsorgsfullt hängde upp mina små kläder på små krokar som jag fäste på insidan av dina rockärmar, ja då visste jag inte vem du var. Jag visste inte vem jag var heller, jag visste inte att jag skulle ägna resten av mitt liv åt att hjälpa och jag visste inte att sockerbetor krävde sådan omsorg och skötsel.

Det var synd det där med hunden, men det var som om vi kom närmre varandra efter hundens död. Jag kunde sova längre om morgnarna, men var noga med att alltid hinna kika på dig när du tog det sista bettet på morgonäpplet. Ibland somnade jag om, men oftast klev jag ut och strök med fingertoppen över kaffekoppens kant.
Även om ditt behov av mig minskade tror jag att du ibland, långt efter att jag var tvungen att tassa vidare över andra åkermarker, kunde känna en svag men tydlig längtan. Under helt vindstilla dagar så tror jag att du under lunchpausen kunde stå och blicka ut över plantorna och undra varför de anonyma, själlösa bladen inte rörde på sig, till synes utan orsak, som förut. Jag tror att du någonstans visste att en sådan liten hjälpare som mig, en sådan kunde du aldrig någonsin återfinna.

#27

Det var det längsta året i mitt liv, ännu inte slut eller i avstanning, och ingen hade ännu gett mig ord att beskriva det med. Men sedan, en bild. Marmeladkoket. Koncentratet. Utanför fönstret då, när skaren hade intagit gräsmattan och björkarna stod där längst bort vid fältet, märkligt frusna. Då kom han. Hans svans piskade efter honom och iklädd den vita färgen var han som nersläppt från himlen, som en spindel i ett vattenglas som förgäves börjat sprattla när han sjunker. Och trots att det var skare, att det var nästan det enda som fanns på ängen, låg där ett tunt lager pudersnö ovanpå det förfrysta. Hans svans slog mot snön och små moln av upprörd pudersnö lyfte från den tunna skorpan. Inga spår lämnade han efter sig. Så var det. Marmeladkoket, det sista. För vem skulle sedan veta att vinterräven varit här, att han lyckades springa över det föfrysta?
Ingen, om ingen alls var där.

torsdag 27 augusti 2009

#8

Om honom ska det sägas att han alltid förblev underbetald av livet för sina förtjänster, utan att för den sakens skull gå fattig genom detsamma.