onsdag 30 september 2009

#52

Det var en jordbävning, det fanns tv-bilder och kaos syntes. Människor sprang, som bestod de bara av oro och skräck. Den oron kan inte återskapas, den ligger nära huden och lever där, svårt att säga av vad. Vad föder oron? Hur mättar man den som är omättlig?

Det cirkulerade helikoptrar ovanför skådeplatsen, som stora svarta fåglar. De kom i strid ström och sjöng nog för ingen, och hur tystar man den som inte bryr sig om vem han sjunger för? Som en kör, i luften. Inte fyrstämmigt, inte noterat på papper. De syns inte på utskriften av tv-inslaget, men finns där.

Det var en nationell tv-sändning, det gick inte alls att tyda vad den upprörda rösten sa, och det var lätt att tvivla på att han sa något alls. Det var kanske bara ljud, och hur svarar man den som inte talar utan bara låter?

Det är inte svårt alls att stänga av, inte svårt att värja sig. Och hur når man den som inte vill lyssna, och som har så lätt för att göra just inte det?

Det är kanske inte medel som fattas oss. Problemet, kunde man ana, var kanske att vi hade dem.

lördag 26 september 2009

#97

Det var någonting om att koka soppa på en spik, och att alla önskade ändra dess smak. Det verkade så självklart då, att jag kunde sammanfatta mig själv i den enkla meningen. Under tiden brann en bil, ägarna stod på avstånd och såg hur isoleringen i vagnen tog fyr, flammade upp. Röken såg inte alls ut som elden, den ägde en helt annorlunda färg och syntes högt över träden vid vägkanten.

Vad ska vi ha historien till? När västerlandet låg i träda, i väntan på en ny tid, formulerade Ibn Khaldoun tankar som ännu långt senare var främmande för västerlandets intellektuella. Historien kunde, tänkte han, användas till att förstå vår egen tid. Eller hans egen tid, 1300-talet. Kanske är meningarna han yttrade tidsdokument, kanske försvann deras värde efter hand. Ändå upprepas meningen åter och åter igen. Det kanske bara är ett svagt eko av en förlorad tanke, men om så är fallet gör vi kanske ändå rätt när vi håller om hans tankar som man håller om kaniner när de är utanför sina burar på gården.

Så har jag tänkt, att de som hade kaniner aldrig var så vänliga mot dem som när de tilläts vara utanför buren. Det är svårt att säga om det var av rädsla eller saknad som de höll så ömt om kaninkroppen, men om det var av saknad så borde de väl aldrig stoppas tillbaka däri?

Varför stoppade de tillbaka kaninerna? Kunde de inte tyda sin egen historia, kunde de inte lära av lusten att alltid öppna buren igen och känna hur nära det alltid var att kaninerna sprang sin väg?

Kanske inte. Jag såg röken ovan träden, men när vi väl kom fram och förblev stående stilla i väntan på brandkåren blev jag överraskad. För vi kokar alltid samma soppa på samma spik, och vi önskar förgäves att vi kunde ändra dess smak.

måndag 21 september 2009

#42

Jag tänkte, att när de kommer gående nerför den där stora backen, då skulle jag stå där och vänta. De skulle inte alls ha bråttom, det skulle inte finnas någon stress alls, bara en förväntan. De skulle inte se mig först, de skulle vara för upptagna med att vandra nerför backen, kanske skulle de nosa på varandra. Så tänkte jag. Och så skulle det vara alldeles klart, kanske förmiddag och det skulle finnas iskristaller i träden, men jag skulle inte alls frysa. Sedan skulle de se mig, och någon skulle gläfsa lite och snabba på stegen som såg så förunderligt lätta ut i snön. Alla skulle sedan närma sig mig, komma från alla håll och nosa på min jacka och jag skulle stryka dem över huvudet med en vante. Sedan skulle jag ansluta mig, och vi skulle röra oss vidare mot något som de redan visste vad det var, men inte ville säga till mig. Inte ännu.

Det var så jag tänkte. Att de skulle veta vart vi skulle, men inte säga det till mig. Men det skulle inte göra något alls. Ingenting alls.

onsdag 16 september 2009

#34

Klockan tre på morgonen, när det ännu var mörkt, vaknade han en stund och vred på sig. Det frasade när han rörde på sig, och jag tänker att löven säkert saknade hans närhet. Bad honom att komma tillbaka. Det var stjärnklart på himlen, alltså inga moln, och luften var kylig men inte ogästvänlig. Han visste ännu inte att han var upptäckt.

Det finns olika företeelser som vi inte tror berör oss. Nästan som om de inte fanns till alls, förrän vi ser dem. Att då ändå inte vara säker på att de berör oss.

På andra sidan jorden fanns vid samma tidpunkt som vår björn ruskade sig vaken en stark koncentration av saltsyra i en tank vars hölje långsamt smälte ner medan åkeriets chaufför åt en ostmacka på ett närbeläget, nattöppet, fik.

I precis samma stund räknade en man av mexikanskt ursprung dagarna tills hans sedan länge föreställda resa till Barcelona skulle bli av. Det var ännu inte dags, och det framstod klart för honom i just det här ögonblicket att han skulle stanna på den kontinent han sedan länge lämnat i exil under återstoden av sitt liv.

När ett skott sedan brinner av i en kylig skog under en stjärnklar himmel, så berör det ingen annan än just vår björn. Hur skulle det kunna det göra det.

tisdag 15 september 2009

#74

Det var soligt. Det tycker jag nog ändå att vi kan vara överrens om, tycker du inte det? Att det var varmt och ljust och att det inte fanns några moln på himlen? Och sedan, att liksom barnvagnen såg nästan som ny ut trots att vi hade återanvänt den en massa gånger. Nej, du har rätt. Så kan jag ju inte säga. Inte en massa gånger. Kanske tre. Okej, fyra. Fast jag tyckte inte att han den där i mitten... alltså att han inte slet ut den nämnvärt. Nej, jo, det är klart. Han räknas ju. Men att barnvagnen såg ny ut, det gjorde den ju. För det var soligt och sådär. Du vet ju själv hur det var. Och så var Nicanor sådär glad hela tiden, och vi trodde nästan inte att han kunde det för han hade haft kolik. Ja, jag vet. Förlåt för det. Jag ville aldrig tappa honom, men jag kunde liksom inte låta bli att tänka tanken. Tror du inte att jag skämdes, jag med?

Men nu var han ju frisk till slut. Det var skönt, och det blåste nästan inte alls. Vart var vi på väg då? Är du säker? Okej då. Österlen. Nej, det är inte som jag låtsas, det är bara det att det framstår som så klassiskt liksom. Vi kunde ju ha varit på väg vart som helst, egentligen. Men jag minns alldeles säkert att det nästan inte blåste alls och det verkar underligt om vi var på Österlen då. Det brukar ju alltid blåsa där. Nej, det är inte som jag är negativ hela tiden, men det är ju sånt man tänker på. Jaja, men jag tänker så i vilket fall.

Sedan blev du ju så arg, och jag förstod inte alls varför du behövde bli det. Jo, jag tycker att det var dumt att du blev så arg. Jag lovade ju att fixa det direkt. Ja, men ursäkta då, att jag inte är civilingenjör. Det är faktiskt inte helt lätt att sätta fast ett barnvagnshjul. Jag kan inte minnas att du erbjöd dig att hjälpa till, heller.

Och så var det grusvägarna och uppförsbackarna och det knähöga gräset. Men sedan var vi framme, till slut. Fast du hade tappat något på vägen, så jag fick gå tillbaka och leta efter det. Och sedan när jag kom tillbaka med det du hade tappat så var ju alla där, och de verkade så glada att se oss. Du, jag och Nicanor. Men samtidigt så kunde jag liksom inte låta bli att tänka att när jag gick tillbaka för att hämta det du hade tappat... att jag liksom borde ha letat efter något annat också. Nej, jag vet inte alls vad det skulle ha varit. Men det gick ju som det gick sedan och ibland tänkte jag att det var just då, när jag var trött och skulle leta. Att jag inte riktigt hittade allting som jag borde ha hittat. Att det hade varit skönt att ha det i famnen när jag återvände. Nästan nödvändigt att ha det i famnen när jag vände åter.

måndag 14 september 2009

#46

Det pågår en föreställning utanför fönstret. En öppen repetition, säger de. Jag tänker mest att jag verkligen hoppas att de aldrig kommer att ta betalt av oss som inte kan undgå att se på. Se där! Vilken vändning manusförfattaren lyckats skriva in i scenen. Den har bara inte fäst sig riktigt, ännu inte inkarnerad i skådespelarna.

Men hur skulle den, replikerar du från köket. Det är ju ännu bara repetitioner, ännu är inte föreställningen uppförd. Nej, vi gör nog bäst i att göra varsin omelett, tror du inte det? Försök nu för Guds skull att inte tjuvkika om du nu blir så besviken över deras agerande. Den som väntar på något gott...

Jag blir väl inte besviken heller, säger jag. Besviken blir man bara om man blir sviken, eller inte trodd. Men du tror ju på mig, när jag säger att de repeterar. Du som är blind sedan födseln kan ju heller inte säga emot. Du litar på mig. Om jag skulle säga att det du försöker knäcka där vid diskbänken inte är ägg utan squashen jag köpte för extrapris igår så skulle du sluta. Nej, nej, det är äggen, ingen fara, det känner du väl förresten själv?

Åh, jo. Nu när du så tydligt säger det så känner jag ju att de är ovala och kalla. Men den här pjäsen, är det ingen pjäs alls där ute? Var det bara som du sa, eller som du drömde förut när du väckte mig och snyftade?

Nej, det är helt sant att de repeterar här ute, men det betyder ju inte att jag inte hade anledning att snyfta.

De repeterade väl inte inatt heller? Så sent! Som människor beter sig ibland. Jag blir överraskad hela tiden, men behöver å andra sidan inte betrakta spektaklet.

Nej, där sa du något. Och vi som inte är berövade ett sinne kan inte låta bli att använda det. Det är nästan som ett straff, nästan som en föraning.

#76

"Nej, här finns ingen väg. Den är stängd sedan länge och kunde vi ännu tro så skulle vi i alla händelser inte tro på det."

"Vad jag förädlar finns blott för mina ögon. Det är jag som ser vad som ännu inte syns, det är jag som med mina händer bearbetar det som ännu inte finns."

"Det är i blint raseri du går upp och det är i stum sorg du går och lägger dig. Men vi behöver nu inte mer av varken blindhet eller stumhet. Och hörseln, vad har du hört som ingen annan hört, du som är döv bortom förståelsens gräns?"

"Kanske är det så, men också det att sova i förväntan och att vila i försynen. Det fattas er, ni som ser och talar. Vad gäller dövheten så tilltar den nog med åldern ändå, oavsett om man mönstrar på hoppet eller nihilismen. Och ska jag då bli döv så hör jag då hellre ingenting av hoppet än ingenting av hopplösheten."

"Men med känseln, hur är det med den? Kan du ännu känna något av hud eller hår, eller har du bränt dina fingrar så illa på hoppet att hjälpen mot hopplöshet nu inte förmår ge sig tillkänna?"

"Jag känner ingen gräns mellan mig själv och andra. Vad som är jag, och mina fingrar, har nu så sakta och omärkligt sjunkit in i den hud och det hår som ännu framstår som en gräns, omöjlig att utradera för er. Och skulle jag tala om hur hår och hud känns för mig skulle jag förråda den sammansmältning jag är en del av, omöjlig att skilja från något eller någon annan. För så lyssnar, viskar och känner den som sedan länge slutat att höra, tala eller röra."