onsdag 7 oktober 2009

#24

Men en hand. Så kunde det ha börjat. Eller kanske en vinge, eller en klo. Att detta något, detta som försöker så hårt, försökte slita ut, eller slita tag, eller bara omsluta. Men om det började med en hand, med vad slutade det då?

Vi kan säga: Vi är klotformade när vi är i vårt tillblivande, men ser oss sedan tvungna att räta ut oss själva. För vem har omsorg om den klotformade?

- Kunde han inte räta ut sig, säger dem.
- Är han förstelnad inför födelsens frihet, muttrade andra.

Nej, inte alls. Men när många förlöses, och rätas ut, så blir det alltid någon som förblir ihopkurad. Och vem ska han då hitta på andra sidan tillblivelsen, om de alla är upprätade och fria? Och vem ryggar inte tillbaka för en klo om man själv bara äger sin egen ihopkuradhet och den egna navelns trygghet?

Och ändå värre: Den som en gång rätade ut sig, den som en gång tillblev möts kanske flera år senare av en klo, en hand eller en vinge som pratar på ett helt annat sätt än vad som fanns att lära, också som upprättstående varelse. Möttes av röster som, med upprättståendet gemensamt, sade att här tillåts ingen, ja ingen alls faktiskt, kura ihop sig igen.

Vad ska vi upprättstående göra med en ihopkurad, säger de, och inser alls inte vilken trygghet som finns i återvändandet. Nej, det blir allt till att resa sig upp, att räta ut ryggraden! lyder ropen.

Den ihopkurade nås av lite näring, inte mycket, men han klarar sig. Värre är det med pappren som sträcks ut mot honom. Att läsa är inte att fundera på, men det står flera män, upprätta, och läser högt på just det främmande språket som får honom att återigen kura ihop sig. De säger, du får allt kura ihop dig i de ihopkurades land om du ska förbli ihopkurad. Här står vi upp för rätten att stå upp!

Och så sträcks denna klo, denna hand eller denna vinge fram mot den ihopkurade och vill såsom slita ut, omsluta eller slita tag i honom. Och då är naveln tryggheten, och att flyga är inte att tala om det heller. Ingen kan flyga som är ihopkrypen. De borde inte ställa sådana krav. Och vad som började med en klo, en hand eller en vinge slutar också där, i en klo, en hand eller en vinge. Som inte försvinner. Och att flyga är inte att tala om.

fredag 2 oktober 2009

#64

Något kom ivägen. Som om han hamnade i affekt, som om hans omdöme gled ur hans händer så till den milda grad att han inte förmådde sträcka sig efter det igen. Var det så? Och vad hade hänt?

Helga
Hildegard
Helmut
Hedwig
Holdine
Heidrun

Han försörjde dem. Det är tydligt att han dedikerade sina barn till sin arbetsgivare och chef. Det är tre taktfasta Heil Hitler i barnaskaran.

Men i slutet, självmordet och förgiftningen. Det är det som är svårast att förstå. Att förlora en strid så, på ett egentligen förnedrande sätt. Det vet alla att stänger man in sig, nästan som om man väntar på sin bödel, så finns det i slutet ingen annan utväg. Men barnen. Med sådana namn borde de fått utkämpa en strid på egen hand. Hade han då inga förhoppningar längre? Kanske är frågan rätt, men ställd vid fel tillfälle. Vad var det han skrev 1942, på våren?

"Över judarna fälls en straffdom som visserligen är barbarisk, men som de i fulla mått har förtjänat. Profetian, som Führern har gett dem för att de hjälpt till att sätta igång ett nytt världskrig, börjar förverkligas på det mest fruktansvärda sätt."

Tvivlar han då, så sent in på kriget? Eller tvivlar han bara på själva metoden, inte på kriget och dess effekter? Eller på utrensningen, men inte alls på kriget? Tvivlar han alls?

Han var beläst, hade tagit en doktorsexamen. Låt vara att han blev refuserad, låt vara att han inte lyckades försörja sig som skribent. Låt vara att den ekonomiska depressionen sköljde över också honom. Men till slut, vad var det som fällde avgörandet?

Kvinnokarl. Så sades det. Den halte vältrar kvinnor över ända. Det är såklart märkligt, som en revansch nästan. Men propagandan då? Kärnfamiljen. Den Ariska Kärnfamiljen. Det var inget alls, bara en bild, en kuliss. Detta äktenskap som barnen offrades för, som i slutet hölls samman av förlusten bara.

Han höll tal, blev utsedd till propagandaminister. Protesterade mot titeln, det var att skriva folket på näsan. Men kanske också en protest mot denna kommunistiska vink. Propaganda som något ärbart, något nödvändigt. Tvingades acceptera titeln, och fick stor nytta av sina grekiska studier.

Var det skräckblandad förtjusning då, 1942 på våren? Den yttersta makten, opinionsbildaren och vältalaren. Han, som tidigare blivit refuserad men som senare blev ledarskribent i partiorganets tidningen. Att få en röst, om än aldrig så radikal och förvirrad. Eller var den förvirrad? Var den då ännu tjänande? Det är lätt att tänka sig det. Det var på den radikala rösten han försörjde sig, och den krävde då också ett radikalt samhälle.

Men till slut, barnen och deras namn. Och död. Fanns det då till slut inget hopp alls kvar, ingen förtröstan? Kanske var de så intimt förknippat med förloraren att någon vinst inte var möjlig, varken då eller senare? Och vad fick honom att satsa på den hästen, av alla de som fanns till hands? Var det, till slut, för barnens skull som han fortsatte ända in i slutet?

Om inte för barnen, vad kunde det då rimligtvis vara?

onsdag 30 september 2009

#52

Det var en jordbävning, det fanns tv-bilder och kaos syntes. Människor sprang, som bestod de bara av oro och skräck. Den oron kan inte återskapas, den ligger nära huden och lever där, svårt att säga av vad. Vad föder oron? Hur mättar man den som är omättlig?

Det cirkulerade helikoptrar ovanför skådeplatsen, som stora svarta fåglar. De kom i strid ström och sjöng nog för ingen, och hur tystar man den som inte bryr sig om vem han sjunger för? Som en kör, i luften. Inte fyrstämmigt, inte noterat på papper. De syns inte på utskriften av tv-inslaget, men finns där.

Det var en nationell tv-sändning, det gick inte alls att tyda vad den upprörda rösten sa, och det var lätt att tvivla på att han sa något alls. Det var kanske bara ljud, och hur svarar man den som inte talar utan bara låter?

Det är inte svårt alls att stänga av, inte svårt att värja sig. Och hur når man den som inte vill lyssna, och som har så lätt för att göra just inte det?

Det är kanske inte medel som fattas oss. Problemet, kunde man ana, var kanske att vi hade dem.

lördag 26 september 2009

#97

Det var någonting om att koka soppa på en spik, och att alla önskade ändra dess smak. Det verkade så självklart då, att jag kunde sammanfatta mig själv i den enkla meningen. Under tiden brann en bil, ägarna stod på avstånd och såg hur isoleringen i vagnen tog fyr, flammade upp. Röken såg inte alls ut som elden, den ägde en helt annorlunda färg och syntes högt över träden vid vägkanten.

Vad ska vi ha historien till? När västerlandet låg i träda, i väntan på en ny tid, formulerade Ibn Khaldoun tankar som ännu långt senare var främmande för västerlandets intellektuella. Historien kunde, tänkte han, användas till att förstå vår egen tid. Eller hans egen tid, 1300-talet. Kanske är meningarna han yttrade tidsdokument, kanske försvann deras värde efter hand. Ändå upprepas meningen åter och åter igen. Det kanske bara är ett svagt eko av en förlorad tanke, men om så är fallet gör vi kanske ändå rätt när vi håller om hans tankar som man håller om kaniner när de är utanför sina burar på gården.

Så har jag tänkt, att de som hade kaniner aldrig var så vänliga mot dem som när de tilläts vara utanför buren. Det är svårt att säga om det var av rädsla eller saknad som de höll så ömt om kaninkroppen, men om det var av saknad så borde de väl aldrig stoppas tillbaka däri?

Varför stoppade de tillbaka kaninerna? Kunde de inte tyda sin egen historia, kunde de inte lära av lusten att alltid öppna buren igen och känna hur nära det alltid var att kaninerna sprang sin väg?

Kanske inte. Jag såg röken ovan träden, men när vi väl kom fram och förblev stående stilla i väntan på brandkåren blev jag överraskad. För vi kokar alltid samma soppa på samma spik, och vi önskar förgäves att vi kunde ändra dess smak.

måndag 21 september 2009

#42

Jag tänkte, att när de kommer gående nerför den där stora backen, då skulle jag stå där och vänta. De skulle inte alls ha bråttom, det skulle inte finnas någon stress alls, bara en förväntan. De skulle inte se mig först, de skulle vara för upptagna med att vandra nerför backen, kanske skulle de nosa på varandra. Så tänkte jag. Och så skulle det vara alldeles klart, kanske förmiddag och det skulle finnas iskristaller i träden, men jag skulle inte alls frysa. Sedan skulle de se mig, och någon skulle gläfsa lite och snabba på stegen som såg så förunderligt lätta ut i snön. Alla skulle sedan närma sig mig, komma från alla håll och nosa på min jacka och jag skulle stryka dem över huvudet med en vante. Sedan skulle jag ansluta mig, och vi skulle röra oss vidare mot något som de redan visste vad det var, men inte ville säga till mig. Inte ännu.

Det var så jag tänkte. Att de skulle veta vart vi skulle, men inte säga det till mig. Men det skulle inte göra något alls. Ingenting alls.

onsdag 16 september 2009

#34

Klockan tre på morgonen, när det ännu var mörkt, vaknade han en stund och vred på sig. Det frasade när han rörde på sig, och jag tänker att löven säkert saknade hans närhet. Bad honom att komma tillbaka. Det var stjärnklart på himlen, alltså inga moln, och luften var kylig men inte ogästvänlig. Han visste ännu inte att han var upptäckt.

Det finns olika företeelser som vi inte tror berör oss. Nästan som om de inte fanns till alls, förrän vi ser dem. Att då ändå inte vara säker på att de berör oss.

På andra sidan jorden fanns vid samma tidpunkt som vår björn ruskade sig vaken en stark koncentration av saltsyra i en tank vars hölje långsamt smälte ner medan åkeriets chaufför åt en ostmacka på ett närbeläget, nattöppet, fik.

I precis samma stund räknade en man av mexikanskt ursprung dagarna tills hans sedan länge föreställda resa till Barcelona skulle bli av. Det var ännu inte dags, och det framstod klart för honom i just det här ögonblicket att han skulle stanna på den kontinent han sedan länge lämnat i exil under återstoden av sitt liv.

När ett skott sedan brinner av i en kylig skog under en stjärnklar himmel, så berör det ingen annan än just vår björn. Hur skulle det kunna det göra det.

tisdag 15 september 2009

#74

Det var soligt. Det tycker jag nog ändå att vi kan vara överrens om, tycker du inte det? Att det var varmt och ljust och att det inte fanns några moln på himlen? Och sedan, att liksom barnvagnen såg nästan som ny ut trots att vi hade återanvänt den en massa gånger. Nej, du har rätt. Så kan jag ju inte säga. Inte en massa gånger. Kanske tre. Okej, fyra. Fast jag tyckte inte att han den där i mitten... alltså att han inte slet ut den nämnvärt. Nej, jo, det är klart. Han räknas ju. Men att barnvagnen såg ny ut, det gjorde den ju. För det var soligt och sådär. Du vet ju själv hur det var. Och så var Nicanor sådär glad hela tiden, och vi trodde nästan inte att han kunde det för han hade haft kolik. Ja, jag vet. Förlåt för det. Jag ville aldrig tappa honom, men jag kunde liksom inte låta bli att tänka tanken. Tror du inte att jag skämdes, jag med?

Men nu var han ju frisk till slut. Det var skönt, och det blåste nästan inte alls. Vart var vi på väg då? Är du säker? Okej då. Österlen. Nej, det är inte som jag låtsas, det är bara det att det framstår som så klassiskt liksom. Vi kunde ju ha varit på väg vart som helst, egentligen. Men jag minns alldeles säkert att det nästan inte blåste alls och det verkar underligt om vi var på Österlen då. Det brukar ju alltid blåsa där. Nej, det är inte som jag är negativ hela tiden, men det är ju sånt man tänker på. Jaja, men jag tänker så i vilket fall.

Sedan blev du ju så arg, och jag förstod inte alls varför du behövde bli det. Jo, jag tycker att det var dumt att du blev så arg. Jag lovade ju att fixa det direkt. Ja, men ursäkta då, att jag inte är civilingenjör. Det är faktiskt inte helt lätt att sätta fast ett barnvagnshjul. Jag kan inte minnas att du erbjöd dig att hjälpa till, heller.

Och så var det grusvägarna och uppförsbackarna och det knähöga gräset. Men sedan var vi framme, till slut. Fast du hade tappat något på vägen, så jag fick gå tillbaka och leta efter det. Och sedan när jag kom tillbaka med det du hade tappat så var ju alla där, och de verkade så glada att se oss. Du, jag och Nicanor. Men samtidigt så kunde jag liksom inte låta bli att tänka att när jag gick tillbaka för att hämta det du hade tappat... att jag liksom borde ha letat efter något annat också. Nej, jag vet inte alls vad det skulle ha varit. Men det gick ju som det gick sedan och ibland tänkte jag att det var just då, när jag var trött och skulle leta. Att jag inte riktigt hittade allting som jag borde ha hittat. Att det hade varit skönt att ha det i famnen när jag återvände. Nästan nödvändigt att ha det i famnen när jag vände åter.