onsdag 27 maj 2009

#97

Det kunde se ut som en slump, som oregelbundna, från varandra fristående händelser. Det sista kanske var sant, men det utesluter inte att det fanns ett sammanhang. Vad var det då som hände? Människor hade börjat sjunga. Kvinnor i lustiga mössor på tunnelbanan, flintskalliga män i långa rockar på torget och i parkerna stod blandade körer och sjöng skevt, en antydan till fyrstämmigt, men ständigt gled de in i melodistämman, den kända.

Det kanske inte handlade om sången. Det handlade kanske om annat.

fredag 15 maj 2009

#13

Det är vår och ja... naglarna har liksom blivit mjuka. Det är svårt att säga vad det beror på. Men det är ingen fara egentligen, det är bara det att man kanske ibland skulle behöva ha hårda naglar. Om någon kanske behövde hjälp med att avlägsna en nyckel från en ring och då skulle naglarna fylla en viktig funktion, för annars skulle det sluta med att den som försökte avlägsna nyckeln från ringen blev väldigt arg, börjar kanske mumla som om det var fel på hela den här dagen. För här skulle personen bara ta av nyckeln från var den förut befunnit sig i lugn och ro, men det fick personen väl fan inte göra. Inte ens det, nej det skulle bli skrik och osämja och dålig stämning, och det har väl personen helvete för mycket av i den här lägenheten som det är, utan att det här enkla ingreppet på nyckelringen skulle spä på det olustiga, det i grunden olustiga i hela situationen. Och om det nu gick så förtvivlat dåligt att avlägsna nyckeln så kunde kanske det där arga vända sig utåt, mot den som har svaga naglar och som egentligen inte borde känna skuld, för det är vår och då blir naglarna svaga och mjuka och naglarna är ju rakt ingenting som man tänker på när man stiger upp om morgonen och ska duscha av sig. Då kan man inte anklagas för att avsiktligt vilja förstöra någons dag och duscha varmt för att naglarna ska vara mjuka och obrukbara när det handlar om att ta av en nyckel från den ring där den förut befunnit sig, kanske i flera månader som ett löfte eller en tröst. Men nu är ju naglarna mjuka, för det är vår, och vad ska man då ta sig till? Det är inte väl att ställa sig i ett hörn och hoppas på det bästa. Då får man kanske fly, kanske mjukt stänga dörren, men det kanske inte går och då får man kanske slänga igen den, utan att vilja göra det.

Och när naglarna är så mjuka så kanske det är bra att inte komma tillbaka på många timmar. Och kanske bemannar man sig inte förrän man står på en stor äng, med snödrivor i skogsbrynet och tjäle i marken. Och en lapp, i gräset vid fötterna.

Är strax tillbaka

Och då kan man inte veta om lappen är nyskriven eller om den glömdes bort innan snön föll, innan det nya året trädde i kraft och alla nycklar i hela världen fortfarande hörde hemma på de ringar som de borde höra hemma på, innan någon ville ta av den men inte lyckades.

Och då kanske man inte kan göra så mycket annat än att vänta på att den som förut var här, men som för en okänd tid sedan lämnade platsen, kommer tillbaka.

lördag 9 maj 2009

#6

Vad skulle jag säga? Man kan inte förklara allting, men ingenting är utan förklaring. Kranen droppade. Det lät ingenting, det var inte det. Det lät varken klong-klong-klong eller klink-klink-klink eller tip-tip-tip. Men att det inte lät betydde inte att den inte droppade. Så fort jag inte såg dropparna kunde jag känna dem. Jag vet att det inte är så, men det kändes som om porslinsfatet liksom nöttes ner. Som om varje droppe gjorde skada. Jag drömde ont om det. Hur dropparna träffade kinden, och kinden blev ett stort sår som blev infekterat. Och vad hade jag då kvar att försvara? Och min hand, som långsamt skulle förlora den omgivande, trösterika huden. Hur skulle jag då kunna stryka med handen över andras kinder, och hur skulle min kind kunna bli struken av andras händer om någon kind inte fanns att stryka? Vad skulle jag då ha kvar att försvara?

Det slog över, jag medger det. Jag kan inte förklara det, men ingenting är utan förklaring. Och om du någon gång kunde förstå mig, så skulle du försvara mig, så som jag då försvarade mig själv.

måndag 4 maj 2009

#41

En dag kom du in i rummet där vi stod och frågade om inte alla kunde krama varandra innan vi började med våra arbetsuppgifter. Det var inte det att vi inte ville, fick vi då förklara, det var helt enkelt så att vi inte visste hur man gjorde. "Det var konstigt", sa du, "somliga påstår att det är en medfödd förmåga". Vi var alla lite generade och mumlade att det nog inte var så.

Vi fick ställa oss i en ring omkring dig. Och du gick med raka steg fram till var och en av oss och gav oss en kram. Du fick instruera oss, visa vart armarna skulle landa. På väg fram mot mig tänkte jag bjuda till och sträckte ut armarna, men blev lite rädd, och drog hastigt tillbaka dem. Du tog tag om mina armar och jag var glad att du inte började skratta. När du hade visat alla hur de skulle kramas sa du att det var bra, "men värmen, den får ni jobba lite med".

Nästa gång vi sågs tror jag att någonting brast hos dig. Det såg ut så, och du kom inte tillbaka igen. Jag kunde förstå dig. Vi stod utspridda på golvet med målarfärg i burkar och grova penslar i händerna och målade ett nytt lager över det som du hade förstört. När du hade gått iväg för att inte komma tillbaka igen sa någon "jag vet inte hur det gick för er, men jag kände att jag kunde hålla färgen riktigt bra".

onsdag 29 april 2009

#3

- Efteråt? Vad gjorde du då?
- Jag gjorde inte så mycket. Jag gick ofta upp tidigt och såg ut genom fönstret när de asfalterade grusvägen. Jag drack kaffe, det gjorde jag inte förut. Du hade tyckt om mig när jag drack kaffe, jag tror det. Jag läste mer, oftast skönlitteratur. Jag brände ingenting. Jag förstod inte varför jag skulle göra det. Jag frågade inte någon, så som du gjorde. Jag städade mer, och läste "Svinalängorna", men det kändes inte som om jag flydde. Jag ville ha det rent runt omkring mig, helt enkelt. Jag läste dikter ibland, oftast Ekelöf. Allra mest tyckte jag om "Den gamla vanliga skalligheten, det gamla skamliga vanligheten...". Men den kunde jag nog ha uppskattat förut också. Ibland såg jag saker jag inte sett förut, men oftast visste jag vad det var. Jag köpte en ny matta. Sa jag att de har asfalterat grusvägen?
- Ja, du sa det. Att du ofta tittade ut genom fönstret när de gjorde det.
- Ja, just det. Jag tittade ofta ut.

torsdag 23 april 2009

#1918

På väg hem på tvärbanan, omgiven av ett mörkt ytterstadsområde. På avstånd syns neonljus vars enda uppgift är att synas, precis utanför vagnen syns gatljus, vars enda uppgift är att göra vägen synlig. Det är vår tids trygghet som manifesterar sig genom ett sken. Företagets, garantin för att hålla utanförskapet ute och gatljusets, garantin för att behålla tryggheten i dig. Inte kommer någon och tar den ifrån dig, om du syns.

Plötsligt är jag inte där längre. Jag befinner mig i en skog, utan skor. Aprilkvällen har blivit sen november. Bredvid mig går en äldre man som nyss hämtat mig från hemmet där jag förut bodde. Vi är på väg mot mitt nya hem - vårt hem. Jag snavar på en rot, jag blir jordig om foten, och smärtan är oerhörd. Det är kombinationen av novemberkyla, på väg mot frost, och barfotafötter och jord. Det gör ont, och det är svårt att inte gråta. Allt för svårt för att kunna låta bli. Då säger mannen, att om jag håller honom i handen, så går det nog bättre att undvika rötterna. Det är ett klart minne. Ett varmt, tydligt minne.


Det är inte jag som snavar, men det känns så. På riktigt. Det är en inspelad intervju som sänds i Tendens i P1. Berättaren är en av de som hade tur. De familjer som han bodde hos tog hand om honom av medkänsla. För andra gick det inte lika väl. Under 1800-talet såldes fattighjonens barn bort till lägstbjudande. Den som krävde minst pengar för att ta hand om de fattigas barn vann de auktioner som förekom över hela landet. Barn blev till kreatur, de äldre männen kunde klämma runt handleder och axlar i jakt på den bästa arbetskraften. Vid nio års ålder var det dags att göra skäl för sin föda. Så fungerade den svenska socialpolitiken. Att det var de lägstbjudande som vann auktionerna berodde på att socknen kom billigt undan.

Sedan återvänder jag. Utanför vagnen syns fortfarande neonljusen, nu på längre avstånd, men de olika företagens logotyper är klart urskiljbara. Gatljusen har blivit fler här, det är ett rikare område. Till och med affärens skyltfönster får fylla trygghetens funktion genom sitt skarpa sken. Här ska ingen bli berövad sin trygghet. Rädslan och insikten om att vi alla är potentiella brottsoffer ska hållas på avstånd.

Hur ser vår tids socialpolitik ut? Det skulle dröja till 1918 innan en lagstiftning förbjöd barnauktioner. Knappt hundra år sedan. Första världskrigets slut. Vi kan läsa i tidningarna om jämförelser mellan 1930-talets depression och vår tids ekonomiska kris, för vår tid minns depressionen. Den lär oss något om vad vi fick uppleva då, hur den grundtrygghet som skakade då kan skyddas idag.

Idag sköts en stor del av äldreomsorgen i privat regi. Liksom barnomsorgen. Samhället ska lita till privata intressen. Där finns kunskapen, där finns motivationen och ambitionen. Och när kommunerna säljer ut den sociala verksamheten genom upphandling, så säljs den till det företag som bjuder lägst. Det blir billigare för kommunen då.

lördag 18 april 2009

#40

Det är en tydlig spegel, som reflekterar det hårda ljuset. Ofta får du höra att vissa speglar är elaka. Det är praktiskt att säga så, för då behöver du bara byta ut spegeln - inte kakla om badrummet och byta ut glödlampan.

Det rör sig i badkaret. Det är vattensnokar. När du var mindre tyckte du inte om dem, du var till och med rädd. Men nu framstår det som i grunden förståeligt att de har valt att komma in i värmen. Det är minus elva grader utanför huset, och du kan inte förebrå någon för att de vill värma sig. Var det inte till och med så att du, när oktober började bli kylig, bar in dem i famnen? Att du viskade till deras tungor - som inte är ormens hörselorgan, men som verkade vilja lyssna - att om ni stannar hos mig behöver ni inte somna den här vintern. Att du när de fått värma sig lite i hallen lade dem i badkaret med fingervarmt vatten?

Du ville att din omtanke skulle låta hör om sig. De skulle tala tyst när du gick förbi om huset där vattensnokarna fick värme under vintern. Ändå blev du överraskad när grodan knackade på. Han såg frusen ut, och armarna var taniga, nästan som om han hade svultit i flera veckor. Du tog fram brödrösten och en stor kopp. Han var märkbart tyst för att vara en ny bekantskap, men han verkade gilla det röstade brödet och örtteet. Du brukar bjuda besökare på det, nästan ingen har klagat.

Grodan hade ställt sin koffert, vars innehåll du senare tänkte på som blandat, i hallen. När man bär med sig alla sina ägodelar i en koffert finns ingen möjlighet att kategorisera sina saker. Fotografier var blandade med kläderna. Och så några stjälkar, fortfarande fuktiga. Personligt, tänkte du, och lade dem i en speciell kartong i bokhyllan.

Du visade vägen till badkaret och såg grodan sjunka ner bland snokarna. Vissa varelser är i större behov av vila än andra, och vem kan då neka dem?

Nu, när du betraktar dig själv i spegeln, märker du att grodan har stigit ur badkaret. Han sitter på det nedfällda toalettlocket med en badrock knuten runt midjan. Han har betraktat dig ett tag. Han har sett dina försök i spegeln. Du vill försvara dig, och börjar förklara hur ljuset i badrummet är missvisande, att du måste göra något åt det. Att du ska skaffa en svagare glödlampa, en som fäller skuggor.

Det blir våta fläckar på golvet under hans fötter. Han tar ett djupt andetag och knyter åt badrocken. "Skammen ligger alltid hos den som känner sig tvungen att repetera inför en improviserad scen", säger han från toalettlocket.