torsdag 24 december 2009

#1

Där låg vanten. Den var som besökaren mindes den, med en vit rand över handleden. Och bordet som den låg på, han kunde alldeles känna hur strävt träet kändes under fingrarna om man drog handen över bordskivan. Allting var längesedan, ja, nästan som om det aldrig hade hänt honom. Men om det inte hade hänt honom hade han inte varit här igen, på återbesök. Och då hade han inte kokat en kanna kaffe, och inte känt hur brödsmulorna klibbade fast under fotsulorna och inte öppnat balkongdörren som gnisslade.

Så var det, när han återvände. Tavlorna såg likadana ut som förut, men de betydde andra saker nu. Det var svårt att säga vems felet var. Kanske var det onödigt att utkräva någon sorts skuld för det faktum att det gula fortfarande var lika gult, och att det röda inte längre visste varför det fanns med i bilden. Jo, det tjänade nog ingenting till att ringa och klaga. Han har väl nog med sitt, tänkte besökaren. Det hade han alltid, och det var därför besökaren var tillbaka. Det var därför besökaren kom, trots att han lovat att aldrig dyka upp igen. Och vanten hade han inte brytt sig om att hämta. Oftast blev inte vintrarna så kyliga, och vintern -23 köpte han helt enkelt ett nytt par. De hade inte haft någon vit rand vid handleden.

Det låg ett tunt lager damm över toalettgolvet, och badkaret hade behövt avkalkas. I fönstret låg ett kuvert med pengar, inte mycket. Bara en tiotusen, fördelat på tjugo femhundralappar. För henne hade det varit mycket pengar, men nu fanns knappast något behov av sedlarna. Inte för någon.

Medan han stod där och funderade på vad han skulle göra av pengarna drog han sig till minnes första gången de hade mött honom. Det var i affären. Han hade inte lagt märke till dem.
Han hade alltid varit klädd i kostym, men det hade aldrig känts som om han ville visa upp sig. Han sover nog i kostym, hade de skämtat när han hade gått. Hon borde ju ha vetat, tänkte besökaren.

söndag 29 november 2009

#22

Han hade länge känt det som om han var lindraren. Det var han som skulle stryka andra över armen när de kände olust eller sorg, det var han som skulle laga gröten på morgonen, och han som skulle koka kaffet. Att hålla filtret över kopparna, noga se till att alla fick sin del av början och slutet på avrinnandet. Mjölken skulle var och en få hälla upp efter eget tycke, men det svarta, det skulle han fördela efter bästa förmåga. Om inte han, vem skulle då? Alltid var det någon som skulle ha mer än de andra och alltid var det någon som då till slut inte fick någonting alls. Som en påminnelse om vad som förut var, men som Den Lille var satt att åtgärda, lade han alltid upp en torr skorpa på tallrikarna. Nej, det var kanske sant att ingen egentligen åt den där skorpan med lust och nöje, men aldrig att någon lämnade den oäten eller osmakad. Det vackra med skorpans skrovliga yta och torra innanmäte var att alla fruktade att en gång vara den som bara fick just skorpan på tallriken. De sa till honom att de ibland drömde om denna tallrik som bara bestod av upplagda skorpor. Och marmeladen, den stod så långt ifrån dem, och de hade till slut inte krafter nog att sträcka sig över bordet för att ta tag i lillskeden och lägga för sig av det söta, klibbiga på skorpan. Det var denna längtan efter lindring som gjorde att Den Lille fick vara hjälpare, och det var detta förflutna som gjorde att han lade upp en skorpa på var tallrik. Så att de skulle komma ihåg. De skulle då inte vara oroliga längre. På var skorpa lade Den Lille för en lillsked marmelad som tröst, men aldrig så mycket att skorpans knaster inte hördes genom de pliktskyldiga tuggorna.

På bordet ställde Den Lille också alltid fram en stor skål med skivad limpa. Av den fick man ta för sig tills man var nästan mätt. Skorpan åt man till sist, så var reglerna och det var aldrig någon som trotsade dem. Att föräta sig framstod ännu som det värsta man kunde göra, och att föräta sig på den generöst upplagda limpan var den värsta sortens dåsighet och mättnad.

torsdag 26 november 2009

#07

  • Va sa du?
  • Jag sa att det är här mitt blod slutar att föröka sig.
  • Du menar bara att du inte ska skaffa några ungar?
  • Ja
  • Men det behöver du väl inte dra in ditt blod för att säga. Du skulle ha klarat av att säga så, utan att för den sakens skull börja prata om blod och smuts.
  • Jag pratade väl inte om smuts heller. Jag pratade om blod.
  • Ja, och smuts.
  • Nej?
  • Jo.
  • Jaha, du menar barnen?
  • Ja?
  • Jo, det är klart. Inga barn – inget smuts.
  • Det borde fler tänka på. Framförallt på bussen. När folk sitter på bussen, då borde de tänka på det.
  • Ja. Istället för att tänka på ingenting alls. De bara… pratar. Och ibland är de tysta.
  • Vet du, jag hörde en så rolig sak igår.
  • Jaha, låt höra på tankeutflykten, när vi nu inte kom iväg när vi skulle.
  • Jo, de var ett sällskap med läkare som satt och drack öl. En av dom fyllde år, och han verkade så himla glad.
  • Jaha?
  • Ja, och sedan sa han: Såhär nöjd har jag inte varit sedan Frida blev till.
  • Var det hans barn?
  • Ja, det var det nog. Jag vet inte så noga, men det var någons barn i vilket fall. Men det roliga var att en annan man i sällskapet frågade: Sedan Frida blev till, eller sedan Frida föddes?
  • Ja, det var ju ganska lustigt sagt. Framförallt som dom var läkare, dom kan ju så mycket.
  • Ja, men det var inte det som var det konstiga
  • Du sa ju att det var roligt, inte konstigt.
  • Jo, men det lustiga har jag redan berättat. Det konstiga kommer nu.
  • Jaha, låt höra på konsten, nu när vi själva inte blev så konstiga.
  • Jo, jag tyckte det var så hemskt roligt, så jag råkade slå mig själv på låret. Det gjorde nästan lite ont. Men saken är att sällskapet hörde det, och alla tittade på mig. Det var bara han som drog skämtet som tyckte det var roligt, och han var röd i ansiktet när han tittade på mig. Resten bara tittade. Och du vet, jag var ju tvungen att förklara mig. Jag kunde ju inte bara sitta där och slå på mig själv, så jag sa som det var. ”Det där var hemskt roligt”. Så sa jag. Och en kvinna i sällskapet sa då till mig: ”Ni är fan helt jävla otroliga.”
  • Vad var hennes problem då?
  • Jag vet inte, men jag slog henne.
  • Slog du ihjäl henne!?
  • Ja, litegrann. Men inte så hon dog. Bara så att hon fattade grejen liksom.
  • Jaha. Jaja.
  • Ja, och då blev mannen som hade skämtat arg istället. Jag menar, vafan, det var ju han som började vara rolig. Då kan väl jag också vara lite rolig, om vi nu ska ha det på det viset.
  • Men du var väl bara konstig?
  • Nej, dom var konstiga. Jag var ju rolig.
  • Varför ska du inte föra ditt blod vidare då?
  • Jag vet inte. Du vet, jag var på väg hem innan. Klockan var halv tretton ungefär, och allt var bara sådär himla hopplöst liksom. Då tänkte jag det. Att det får räcka här. Man kan inte bara hålla på och sätta smuts till världen utan att tänka på vad det är man gör.
  • Nej, det är sant. Jag hörde någonting om det där.
  • Om smuts?
  • Nej, om barn.
  • Är inte det samma sak?
  • Nej, inte nödvändigtvis. Du kan ju vara smutsig om händerna utan att du har rört ett barn, bara som ett exempel.
  • Vilken ordmärkare du är. Så har du alltid varit. Det minns jag från dagis.
  • Så säger du bara för att du började prata så sent.
  • Sent och sent… Det var ju ganska tidigt på dagen.
  • Ja, redan vid frukosten. Fan vad överraskade dom blev. Stumma killen börjar prata liksom. Det har du rätt i.
  • Du får inte blanda sådär förresten.
  • Vadå?
  • Ja, du kan inte säga halv tretton. Det heter halv ett.
  • Ja, förlåt. Egentligen är det så jävla jobbigt sånt. Du vet, när folk blandar uttryck och sådär, så att man till slut inte fattar någonting alls.
  • Ja. Som hon där.
  • Vem?
  • Ja, tanten.
  • Jaha?
  • Ja, hon verkar helt blåst. Kan du inte slå lite på henne?
  • Varför då?
  • Du slåss aldrig nuförtiden. Varför slåss du inte längre?
  • Ibland blir det liksom så. Jag vet inte riktigt.
  • Det var ju minst en vecka sedan!
  • Ja, jo. Jag vet.
  • Olyckligt, det är vad det är.
  • Sålde du din soffa förresten?
  • Nej, det blev inte av. Han backade ur.
  • Varför då? Slog du honom sen?
  • Jag tyckte inte man ska slåss om en soffa. Framförallt när det tillhör en själv.
  • Men du ville ju bli av med den?
  • Ja, men om man äger något kan man inte bara göra så, men det förstår inte du som inte äger något.
  • Nej, men det är därför jag frågar. Kan vi inte slåss lite?
  • Nej! Vi kan inte slåss varenda gång du kommer på något du inte vill veta.
  • Jag vill veta! Jag är sjukt vetgirig. Det sa dom alltid på dagis, innan jag började prata. De tyckte jag verkade så nyfiken. I ögonen, liksom.
  • Sedan började du prata?
  • Nej, sedan slutade jag lyssna. Jag bara tittade hela tiden. Blundade inte ens om nätterna. Jag var tvungen att släcka alla lampor och dra ner rullgardinen. Så mycket tittade jag.
  • Kunde du inte bara blundat?
  • Jo. Haha, det var det som var konstigt.
  • Sa du inte att det var roligt?
  • Nej, inte alls. Det var ganska hemskt.
  • Ja. Fyfan.

söndag 8 november 2009

#72

Till slut var hela saken så infekterad att vi gick förbi varandra. Vi anmärkte inte längre på varandras ovanor, kanske för att vi trodde att det någon gång för länge sedan var de som var skulden till att det blev som det blev. Så var det nog inte, men ovanorna växte liksom i samma takt som det andra, det egentliga.

Du, till exempel, hade en ovana att alltid komma in om nätterna med smutsiga tassar och harar mellan tänderna. Det skrämde ju livet ur de andra, det borde du ha förstått. Och alltid när jag satt och läste tidningen på morgonen låg det ett öra här, en tass där och så vattnet som du sköljde ner allting med. Det låg över hela golvet. Du sa att det var oblodigt på det stora hela, att du visste hur man tog hand om en hel hare utan att låta något gå till spillo, och så kanske det var, men jag har aldrig varit rädd för blod, sa jag, utan oordning. Och grisen som nu bara låg i soffan, apatisk och livrädd, han är rädd för dig nu sa jag. Du har skrämt honom till oigenkännlighet när du kommer in om nätterna med ett byte.

Det måste vara varje varelses rätt att fälla sin egen föda, sa du. Den rätten kan du inte rimligtvis ta ifrån mig.

Det var alltså förut, senare pratade vi inte mycket alls, och jag sparkade bara undan resterna av dina byten när jag skulle koka kaffe.

Så en dag sa du något om han som dog. Ja, så sa du. "Han som dog".
Du vet, han hade ett namn, sa jag.
Ja, och nu är han död och finns ingenstans, svarade du.

Jag var tvungen att berätta, så jag berättade. Jag berättade om allt det hemska, om vad jag hade gjort och varför jag gjorde det och varför jag inte borde ha gjort det.
Och den lilla grisen lade jag i min handflata, han vred sig oroligt när vi pratade om vad vi hade för föreställningar om livet efteråt. Vi försonades då, i min skuld.

Du sa, om vi hamnar på en ö med andra människor, då är det dig jag äter sist av alla, och jag ska försöka att inte ens tänka på hur du smakar. Så att jag inte råkar njuta.

tisdag 20 oktober 2009

#26

Det står en gryta på spisen, plattan är varm och grytan blänker. Man hör att vattnet kokar lugnt och man får det som bekräftat när man lyfter på locket. Där, i grytan, trängs morötter, potatisar, lökar och så det härliga varma vattnet. Det är små fettbubblor i spadet, av olja och buljongen. Sältan finns snart i grönsakerna och kan inte skiljas från dem när de blivit mjuka och varma. Potatisen faller sönder senare, den blir överkokt. Det gör inget, det är soppa som lagas.

Ja, potatisen faller senare sönder, men moroten förblir intakt. Det är därför han håller om moroten, där han ligger i det varma spadet, i sältan och fettet. Vattnet kokar upp i hans hår som är vått och ligger klistrat mot pannan. Huden glänser av fettet och hans händer är röda och varma. Han tittar upp när locket lyfts bort, ler en smula och kramar sedan hårdare om moroten. Lägger kinden mot det oranga och slickar i sig lite salt från läpparna. Det finns ingen anledning att störa honom när det står en gryta på spisen och plattan är varm. Grytan glänser, och det finns ingen anledning alls att störa.

fredag 16 oktober 2009

#36

Två centerpartistiska riksdagsledamöter har lagt en motion med anledning av diskussionen om muslimska kvinnors rätt att bära burka eller niqab. I en debattartikel i SvD skriver de att "Religionsfrihet är en oerhört viktig grundlagsskyddad rättighet, men det finns gränser även för denna. Vi menar att en gräns rimligtvis går vid att dölja sitt ansikte i till exempel offentliga miljöer och på sitt arbete."

Anledningen? "Människans ansikte - ögon, näsa, mun - är hennes kontaktyta mot omvärlden och mot andra människor (...)"

Det är en intressant diskussion. Kanske är slutsatsen rätt, kanske är det rimligt att avkräva att medborgare visar sitt ansikte inför varandra. Men anledningen som centerpartisterna för fram är fel. För varför bär de muslimska kvinnorna kläder som täcker ansiktet? Det kan väl inte vara med anledning av att de vill dölja sin kontaktyta för omvärlden?

Nej, ett ansikte räcker inte långt om ambitionen är att visa vem man är och vad man står för. Om vi skulle få se en bild av 14 människor som sitter på en rad av stolar, helt nakna och med blicken riktad mot kamerans lins, skulle vi då anse att vi då till fullo har möjlighet att veta vilka de är, att till fullo utforska deras kontaktytors budskap?

Nej. Då skulle vi inte veta vilken religion de tillhörde (med undantag för omskurna män möjligtvis), vi skulle inte veta deras politiska hemvist, vi skulle möjligtvis kunna gissa, men inte säkert veta, huruvida de var föräldrar. Men inte hur många barn de har fött, än mindre om de har civilkurage nog att säga till när medresenären på bussen lägger skorna på sätet eller om de pratar störande högt i mobiltelefon.

Nej, vi vet mycket lite om våra medmänniskor om de bara sitter bredvid oss med ett välexponerat och ljussatt ansikte.

Har vi någon gång sagt till en annan: Ta av dig dina kläder, så jag kan se vem du är? Nej. Troligare är att vi har uppmuntrat en vän att bära kläder "som är du!"

Vår värld är full av symboler, ja, vissa hävdar att det är det enda den består av. Så fungerar den kommunikation som ger oss möjlighet att anpassa vårt beteende till andra. Nog är det väl ändå så att om det sitter en kvinna i niqab bredvid oss på bussen så vet vi förhållandevis mycket om henne. Vi kan tänka oss att hon är troende, vi kan, med hjälp av dräkten, tolka varifrån hon kommer och om vi vet mer om landet så kan vi också tänka oss vilket språk hon talar och varför hon sitter på den här bussen, i Sverige.

Om vi vill vara riktigt säkra så behöver vi nog, tänka sig, prata med henne. Och om vi vill öka våra chanser till en smärtfri kommunikation så behöver vi nog också ha förståelse för vilka språkliga skillnader som ger sig till känna i meningsbyggnad och ordval. Vokaler till exempel. Det svåra med det svenska språket, har jag förstått, är vokalernas längd och attack. Jag hörde en kille som berättade att det tog flera år innan han lärde sig uttala "Akalla" på helt rätt sätt.

Vi tänker inte på sådant så ofta. Det är kanske där vi borde börja. Att vi borde öka våra chanser att göra oss förstådda genom att själva förstå, och låta andra få visa vem de är, låta dem få välja själva vilket intryck de vill ge vid ett första möte.

Alltså blir frågan: Vem vet vi mest om? En naken kvinna eller en kvinna med niqab? Vem har vi bäst förutsättningar att kommunicera med, om vi i kommunikationen inbegriper förståelse och antaganden?

Vem av dem vi helst skulle vilja tala med av dem, det är en helt annan sak. Men det är inte kvinnans sak, utan hennes samtalspartners.

onsdag 14 oktober 2009

#71

Jag höll en historia i handen, jag slöt handen om den och kunde känna hur den kurade ihop sig. Sedan lät jag den sova, jag höll handen i min ficka där det var varmt och lade alltid handen på en egen kudde när jag sov. Jag tog väl hand om min historia, och den var just alldeles min egen. Men när jag en dag beslöt att öppna handen för att se på min historia och fråga den om den nu var redo att berättas eller skrivas var den försvunnen. Helt borta, den hade bara lämnat ett rött märke i handflatan.

Så, i korthet, kom jag att bli den jag är.

Nu letar jag, jag är som en blind i ett mörkt rum med osynliga möbler. Jag ser nu inte några samband. Jag känner, det är sant, men kan aldrig få bekräftat att min inre karta stämmer.

Ibland när jag om sommaren badar är jag nästan säker på att min historia gick och gömde sig vid strandkanten, att den nu betraktar mig på håll från sanden. Då tar jag extra långa simtag för att bevisa mitt värde för historien, jag försöker helt enkelt så gott jag kan för att få historien att åter lägga sig i min hand.

När jag sover, då sover jag med öppen hand, men fortfarande ligger den på en egen kudde. Jag vill inte att min historia ska tro att den kommer att kvävas om den återvänder.

Ibland misströstar jag, och tänker att min historia säkert är långt härifrån. Det förefaller inte orimligt att min historia köpte en tågbiljett och numera färdas fram och tillbaka på transibiriska järnvägen. Inte heller är det omöjligt att min historia företog en lång resa till Indien. Kanske är min historia fredsmäklare i Kashmir.

Därför, och bara därför, åker jag ibland iväg.
Därför, och bara därför, vänder jag tids nog åter.
Du borde veta det vid det här laget.