När tågen inte kom som de skulle
och man väntade
då först insåg jag varthän
det bar eller brast.
Tidigare var det inte så
att man kom till samma slutsatser
som jag själv
men nu var det så.
Varenda argument
vändes till sin motsats
och skillnaderna var större
än vad jag vågade hoppas på.
måndag 18 januari 2010
#27 (på besök)
Jag såg inte skärmen, men visste att den var viktig.
Men där syntes ingenting.
Temperaturen, bara omärkligt över 24
och jag var inte
varm eller kall.
Jag var genomskinlig genom
substansen
men där syntes ingenting.
Bara fettvävnad
I livet och medicinen är ingenting säkert
Sa han, men pekade på sig själv
men jag är sextio år
och skulle inte vara lugn
som du
Men där syntes ingenting.
Temperaturen, bara omärkligt över 24
och jag var inte
varm eller kall.
Jag var genomskinlig genom
substansen
men där syntes ingenting.
Bara fettvävnad
I livet och medicinen är ingenting säkert
Sa han, men pekade på sig själv
men jag är sextio år
och skulle inte vara lugn
som du
lördag 2 januari 2010
#84
Det är ett nytt år nu, men det är som vanligt. Alltså är ingenting egentligen förändrat eller pånyttfött, mer än hoppet kanske. Och det är kanske hoppet som gör att så många borgerliga tidningar helt verkar ha glömt bort de mest grundläggande matematikkunskaperna när de analyserade dagens opinionsmätning.
Om det var någon som reagerade över förmuleringen "klar ledning" för vänsterblocket, trots att skillnaden var knappt 2 procentenheter, så är det ju självklart så att KD hamnar utanför riksdagen i mätningen. Man ska väl vara försiktig med opinionsmätningar och gärna täcka upp för alla eventualiteter, men det här var ett synnerligen dåligt val av metod.
Alltså: Det borgerliga riksdagsblocket får 42,9 procent enligt opinionsmätningarna. Det rödgröna blocket får 48,1 procent. Det är en "klar ledning". Och en verklighetsbaserat sätt att mäta opinionen på.
Om det var någon som reagerade över förmuleringen "klar ledning" för vänsterblocket, trots att skillnaden var knappt 2 procentenheter, så är det ju självklart så att KD hamnar utanför riksdagen i mätningen. Man ska väl vara försiktig med opinionsmätningar och gärna täcka upp för alla eventualiteter, men det här var ett synnerligen dåligt val av metod.
Alltså: Det borgerliga riksdagsblocket får 42,9 procent enligt opinionsmätningarna. Det rödgröna blocket får 48,1 procent. Det är en "klar ledning". Och en verklighetsbaserat sätt att mäta opinionen på.
fredag 25 december 2009
#85
Berget kallades för urberget av det folk som med sina bara händer skrapade bort mossan och växterna från dess yta. De sa att ingenting kan växa på det skrovliga, ogästvänliga berget. De höll ihop och avslöjade aldrig vad de hade gjort för någon annan. Men de tillät spekulationer, och gjorde ingenting för att hindra myterna från att spridas.
När berget sedan skulle nedtecknas i olika lexikon blev berättelsen därefter. I ett lexikon läser jag om det ofruktsamma berget som aldrig burit frukt. I ett annat läser jag om det en gång grönskande berget som inte längre har lust att försörja någon. I ett tredje skriver författaren om det giriga folk som genom sitt arv var så dumma att de med händerna skrapade bort vad de inte kunde förstå sig på.
Den tredje versionen faller folkets senare generationer i smaken. Inte på grund av att de beskrivs som giriga och dumma, utan för att ingenting är nedtecknat om berget självt.
När berget sedan skulle nedtecknas i olika lexikon blev berättelsen därefter. I ett lexikon läser jag om det ofruktsamma berget som aldrig burit frukt. I ett annat läser jag om det en gång grönskande berget som inte längre har lust att försörja någon. I ett tredje skriver författaren om det giriga folk som genom sitt arv var så dumma att de med händerna skrapade bort vad de inte kunde förstå sig på.
Den tredje versionen faller folkets senare generationer i smaken. Inte på grund av att de beskrivs som giriga och dumma, utan för att ingenting är nedtecknat om berget självt.
torsdag 24 december 2009
#1
Där låg vanten. Den var som besökaren mindes den, med en vit rand över handleden. Och bordet som den låg på, han kunde alldeles känna hur strävt träet kändes under fingrarna om man drog handen över bordskivan. Allting var längesedan, ja, nästan som om det aldrig hade hänt honom. Men om det inte hade hänt honom hade han inte varit här igen, på återbesök. Och då hade han inte kokat en kanna kaffe, och inte känt hur brödsmulorna klibbade fast under fotsulorna och inte öppnat balkongdörren som gnisslade.
Så var det, när han återvände. Tavlorna såg likadana ut som förut, men de betydde andra saker nu. Det var svårt att säga vems felet var. Kanske var det onödigt att utkräva någon sorts skuld för det faktum att det gula fortfarande var lika gult, och att det röda inte längre visste varför det fanns med i bilden. Jo, det tjänade nog ingenting till att ringa och klaga. Han har väl nog med sitt, tänkte besökaren. Det hade han alltid, och det var därför besökaren var tillbaka. Det var därför besökaren kom, trots att han lovat att aldrig dyka upp igen. Och vanten hade han inte brytt sig om att hämta. Oftast blev inte vintrarna så kyliga, och vintern -23 köpte han helt enkelt ett nytt par. De hade inte haft någon vit rand vid handleden.
Det låg ett tunt lager damm över toalettgolvet, och badkaret hade behövt avkalkas. I fönstret låg ett kuvert med pengar, inte mycket. Bara en tiotusen, fördelat på tjugo femhundralappar. För henne hade det varit mycket pengar, men nu fanns knappast något behov av sedlarna. Inte för någon.
Medan han stod där och funderade på vad han skulle göra av pengarna drog han sig till minnes första gången de hade mött honom. Det var i affären. Han hade inte lagt märke till dem.
Han hade alltid varit klädd i kostym, men det hade aldrig känts som om han ville visa upp sig. Han sover nog i kostym, hade de skämtat när han hade gått. Hon borde ju ha vetat, tänkte besökaren.
Så var det, när han återvände. Tavlorna såg likadana ut som förut, men de betydde andra saker nu. Det var svårt att säga vems felet var. Kanske var det onödigt att utkräva någon sorts skuld för det faktum att det gula fortfarande var lika gult, och att det röda inte längre visste varför det fanns med i bilden. Jo, det tjänade nog ingenting till att ringa och klaga. Han har väl nog med sitt, tänkte besökaren. Det hade han alltid, och det var därför besökaren var tillbaka. Det var därför besökaren kom, trots att han lovat att aldrig dyka upp igen. Och vanten hade han inte brytt sig om att hämta. Oftast blev inte vintrarna så kyliga, och vintern -23 köpte han helt enkelt ett nytt par. De hade inte haft någon vit rand vid handleden.
Det låg ett tunt lager damm över toalettgolvet, och badkaret hade behövt avkalkas. I fönstret låg ett kuvert med pengar, inte mycket. Bara en tiotusen, fördelat på tjugo femhundralappar. För henne hade det varit mycket pengar, men nu fanns knappast något behov av sedlarna. Inte för någon.
Medan han stod där och funderade på vad han skulle göra av pengarna drog han sig till minnes första gången de hade mött honom. Det var i affären. Han hade inte lagt märke till dem.
Han hade alltid varit klädd i kostym, men det hade aldrig känts som om han ville visa upp sig. Han sover nog i kostym, hade de skämtat när han hade gått. Hon borde ju ha vetat, tänkte besökaren.
söndag 29 november 2009
#22
Han hade länge känt det som om han var lindraren. Det var han som skulle stryka andra över armen när de kände olust eller sorg, det var han som skulle laga gröten på morgonen, och han som skulle koka kaffet. Att hålla filtret över kopparna, noga se till att alla fick sin del av början och slutet på avrinnandet. Mjölken skulle var och en få hälla upp efter eget tycke, men det svarta, det skulle han fördela efter bästa förmåga. Om inte han, vem skulle då? Alltid var det någon som skulle ha mer än de andra och alltid var det någon som då till slut inte fick någonting alls. Som en påminnelse om vad som förut var, men som Den Lille var satt att åtgärda, lade han alltid upp en torr skorpa på tallrikarna. Nej, det var kanske sant att ingen egentligen åt den där skorpan med lust och nöje, men aldrig att någon lämnade den oäten eller osmakad. Det vackra med skorpans skrovliga yta och torra innanmäte var att alla fruktade att en gång vara den som bara fick just skorpan på tallriken. De sa till honom att de ibland drömde om denna tallrik som bara bestod av upplagda skorpor. Och marmeladen, den stod så långt ifrån dem, och de hade till slut inte krafter nog att sträcka sig över bordet för att ta tag i lillskeden och lägga för sig av det söta, klibbiga på skorpan. Det var denna längtan efter lindring som gjorde att Den Lille fick vara hjälpare, och det var detta förflutna som gjorde att han lade upp en skorpa på var tallrik. Så att de skulle komma ihåg. De skulle då inte vara oroliga längre. På var skorpa lade Den Lille för en lillsked marmelad som tröst, men aldrig så mycket att skorpans knaster inte hördes genom de pliktskyldiga tuggorna.
På bordet ställde Den Lille också alltid fram en stor skål med skivad limpa. Av den fick man ta för sig tills man var nästan mätt. Skorpan åt man till sist, så var reglerna och det var aldrig någon som trotsade dem. Att föräta sig framstod ännu som det värsta man kunde göra, och att föräta sig på den generöst upplagda limpan var den värsta sortens dåsighet och mättnad.
På bordet ställde Den Lille också alltid fram en stor skål med skivad limpa. Av den fick man ta för sig tills man var nästan mätt. Skorpan åt man till sist, så var reglerna och det var aldrig någon som trotsade dem. Att föräta sig framstod ännu som det värsta man kunde göra, och att föräta sig på den generöst upplagda limpan var den värsta sortens dåsighet och mättnad.
torsdag 26 november 2009
#07
- Va sa du?
- Jag sa att det är här mitt blod slutar att föröka sig.
- Du menar bara att du inte ska skaffa några ungar?
- Ja
- Men det behöver du väl inte dra in ditt blod för att säga. Du skulle ha klarat av att säga så, utan att för den sakens skull börja prata om blod och smuts.
- Jag pratade väl inte om smuts heller. Jag pratade om blod.
- Ja, och smuts.
- Nej?
- Jo.
- Jaha, du menar barnen?
- Ja?
- Jo, det är klart. Inga barn – inget smuts.
- Det borde fler tänka på. Framförallt på bussen. När folk sitter på bussen, då borde de tänka på det.
- Ja. Istället för att tänka på ingenting alls. De bara… pratar. Och ibland är de tysta.
- Vet du, jag hörde en så rolig sak igår.
- Jaha, låt höra på tankeutflykten, när vi nu inte kom iväg när vi skulle.
- Jo, de var ett sällskap med läkare som satt och drack öl. En av dom fyllde år, och han verkade så himla glad.
- Jaha?
- Ja, och sedan sa han: Såhär nöjd har jag inte varit sedan Frida blev till.
- Var det hans barn?
- Ja, det var det nog. Jag vet inte så noga, men det var någons barn i vilket fall. Men det roliga var att en annan man i sällskapet frågade: Sedan Frida blev till, eller sedan Frida föddes?
- Ja, det var ju ganska lustigt sagt. Framförallt som dom var läkare, dom kan ju så mycket.
- Ja, men det var inte det som var det konstiga
- Du sa ju att det var roligt, inte konstigt.
- Jo, men det lustiga har jag redan berättat. Det konstiga kommer nu.
- Jaha, låt höra på konsten, nu när vi själva inte blev så konstiga.
- Jo, jag tyckte det var så hemskt roligt, så jag råkade slå mig själv på låret. Det gjorde nästan lite ont. Men saken är att sällskapet hörde det, och alla tittade på mig. Det var bara han som drog skämtet som tyckte det var roligt, och han var röd i ansiktet när han tittade på mig. Resten bara tittade. Och du vet, jag var ju tvungen att förklara mig. Jag kunde ju inte bara sitta där och slå på mig själv, så jag sa som det var. ”Det där var hemskt roligt”. Så sa jag. Och en kvinna i sällskapet sa då till mig: ”Ni är fan helt jävla otroliga.”
- Vad var hennes problem då?
- Jag vet inte, men jag slog henne.
- Slog du ihjäl henne!?
- Ja, litegrann. Men inte så hon dog. Bara så att hon fattade grejen liksom.
- Jaha. Jaja.
- Ja, och då blev mannen som hade skämtat arg istället. Jag menar, vafan, det var ju han som började vara rolig. Då kan väl jag också vara lite rolig, om vi nu ska ha det på det viset.
- Men du var väl bara konstig?
- Nej, dom var konstiga. Jag var ju rolig.
- Varför ska du inte föra ditt blod vidare då?
- Jag vet inte. Du vet, jag var på väg hem innan. Klockan var halv tretton ungefär, och allt var bara sådär himla hopplöst liksom. Då tänkte jag det. Att det får räcka här. Man kan inte bara hålla på och sätta smuts till världen utan att tänka på vad det är man gör.
- Nej, det är sant. Jag hörde någonting om det där.
- Om smuts?
- Nej, om barn.
- Är inte det samma sak?
- Nej, inte nödvändigtvis. Du kan ju vara smutsig om händerna utan att du har rört ett barn, bara som ett exempel.
- Vilken ordmärkare du är. Så har du alltid varit. Det minns jag från dagis.
- Så säger du bara för att du började prata så sent.
- Sent och sent… Det var ju ganska tidigt på dagen.
- Ja, redan vid frukosten. Fan vad överraskade dom blev. Stumma killen börjar prata liksom. Det har du rätt i.
- Du får inte blanda sådär förresten.
- Vadå?
- Ja, du kan inte säga halv tretton. Det heter halv ett.
- Ja, förlåt. Egentligen är det så jävla jobbigt sånt. Du vet, när folk blandar uttryck och sådär, så att man till slut inte fattar någonting alls.
- Ja. Som hon där.
- Vem?
- Ja, tanten.
- Jaha?
- Ja, hon verkar helt blåst. Kan du inte slå lite på henne?
- Varför då?
- Du slåss aldrig nuförtiden. Varför slåss du inte längre?
- Ibland blir det liksom så. Jag vet inte riktigt.
- Det var ju minst en vecka sedan!
- Ja, jo. Jag vet.
- Olyckligt, det är vad det är.
- Sålde du din soffa förresten?
- Nej, det blev inte av. Han backade ur.
- Varför då? Slog du honom sen?
- Jag tyckte inte man ska slåss om en soffa. Framförallt när det tillhör en själv.
- Men du ville ju bli av med den?
- Ja, men om man äger något kan man inte bara göra så, men det förstår inte du som inte äger något.
- Nej, men det är därför jag frågar. Kan vi inte slåss lite?
- Nej! Vi kan inte slåss varenda gång du kommer på något du inte vill veta.
- Jag vill veta! Jag är sjukt vetgirig. Det sa dom alltid på dagis, innan jag började prata. De tyckte jag verkade så nyfiken. I ögonen, liksom.
- Sedan började du prata?
- Nej, sedan slutade jag lyssna. Jag bara tittade hela tiden. Blundade inte ens om nätterna. Jag var tvungen att släcka alla lampor och dra ner rullgardinen. Så mycket tittade jag.
- Kunde du inte bara blundat?
- Jo. Haha, det var det som var konstigt.
- Sa du inte att det var roligt?
- Nej, inte alls. Det var ganska hemskt.
- Ja. Fyfan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)