fredag 5 mars 2010

#24 Om läsning

Här står tomt sedan någon månad. Det var inte meningen. Någonstans under den här tiden var det som om jag inte längre ansåg mig vara förtjänt av att skriva här. Det är lite märkligt, men så är det nu en gång och jag kan på ett skruvat sätt förstå det. Jag har skrivit andra texter istället, texter som har varit nödvändiga för att klara kurser, för att bättra på ett cv eller för att tjäna lite pengar. Ändå tycker jag inte att det är nog för att jag ska förtjäna att sitta uppe sent och skriva. Vilket istället har inneburit att jag har läst. Det är vad jag tänkte skriva om nu.

Jag har försökt att lära mig läsa in stora mängder text, och komma ihåg dess kärna - kärnfulla formuleringar och kärnan i slutsatserna. Det är svårt. Jag har aldrig lärt mig det. Jag har aldrig riktigt behövt det, men nu kände jag att jag skulle göra ett försök. För min egen skull.

Jag laborerade lite med snabbläsning. Normalt sett läser jag en sida på en minut - 60 sidor per timme (fast om jag sitter en timme blir det snarare 50 sidor). Jag försökte snitta kanske 40 sekunder per sida. Jag klarade inte det, för jag kände ett behov av att gå tillbaka och läsa om. Jag förstod helt enkelt inte vad jag läste.

Sedan läste jag som vanligt igen, men med samma problem - jag glömde för mycket av vad jag hade läst.

Nå, hur skulle jag göra? Det var egentligen inte svårt - jag försökte läsa långsamt. Och jag försökte läsa varje ord, för jag förstod var felet låg någonstans.

När jag läser texter, också facktexter eller filosofiska resonemang (i förekommande fall Foucault), läser jag dem som en deckare. Jag hoppar över meningar. Jag vet inte hur många spänningsfyllda upplösningar som har blivit förstörda av att jag inte har orkat vänta på upplösningen av en mening och istället gått på slutordet. Jag gör samma misstag med fackböcker. I en rad av negativa definitioner av ett begrepp kan jag helt sonika hoppa över alla förutom det första och landa i den positiva definitionen. Men de negativa definitionerna står ju där av ett skäl. Och ibland har jag därför trott att den positiva definitionen betyder något som en tidigare negativ definition uteslutit. Men den läste ju inte jag.

Så nu kontrollerar jag att mina ögon rör sig från vänster till höger, från vänster till höger, från vänster till höger osv. Inte diagonalt eller vertikalt. Och jag har tagit hjälp av en penna för att anteckna vad jag läser, jag stryker under det viktiga och förklarar det vid sidan av i ett skrivblock. Bara för att jag ska tvingas att läsa långsammare.

Det är nog vad alla andra har gjort ända sedan högstadiet. Jag lärde mig det 4 terminer in på journalistikprogrammet. Bättre sent än aldrig.

måndag 18 januari 2010

#13

När tågen inte kom som de skulle
och man väntade
då först insåg jag varthän
det bar eller brast.
Tidigare var det inte så
att man kom till samma slutsatser
som jag själv
men nu var det så.
Varenda argument
vändes till sin motsats
och skillnaderna var större
än vad jag vågade hoppas på.

#27 (på besök)

Jag såg inte skärmen, men visste att den var viktig.
Men där syntes ingenting.
Temperaturen, bara omärkligt över 24
och jag var inte
varm eller kall.
Jag var genomskinlig genom
substansen
men där syntes ingenting.
Bara fettvävnad
I livet och medicinen är ingenting säkert
Sa han, men pekade på sig själv
men jag är sextio år
och skulle inte vara lugn
som du

lördag 2 januari 2010

#84

Det är ett nytt år nu, men det är som vanligt. Alltså är ingenting egentligen förändrat eller pånyttfött, mer än hoppet kanske. Och det är kanske hoppet som gör att så många borgerliga tidningar helt verkar ha glömt bort de mest grundläggande matematikkunskaperna när de analyserade dagens opinionsmätning.

Om det var någon som reagerade över förmuleringen "klar ledning" för vänsterblocket, trots att skillnaden var knappt 2 procentenheter, så är det ju självklart så att KD hamnar utanför riksdagen i mätningen. Man ska väl vara försiktig med opinionsmätningar och gärna täcka upp för alla eventualiteter, men det här var ett synnerligen dåligt val av metod.

Alltså: Det borgerliga riksdagsblocket får 42,9 procent enligt opinionsmätningarna. Det rödgröna blocket får 48,1 procent. Det är en "klar ledning". Och en verklighetsbaserat sätt att mäta opinionen på.

fredag 25 december 2009

#85

Berget kallades för urberget av det folk som med sina bara händer skrapade bort mossan och växterna från dess yta. De sa att ingenting kan växa på det skrovliga, ogästvänliga berget. De höll ihop och avslöjade aldrig vad de hade gjort för någon annan. Men de tillät spekulationer, och gjorde ingenting för att hindra myterna från att spridas.

När berget sedan skulle nedtecknas i olika lexikon blev berättelsen därefter. I ett lexikon läser jag om det ofruktsamma berget som aldrig burit frukt. I ett annat läser jag om det en gång grönskande berget som inte längre har lust att försörja någon. I ett tredje skriver författaren om det giriga folk som genom sitt arv var så dumma att de med händerna skrapade bort vad de inte kunde förstå sig på.

Den tredje versionen faller folkets senare generationer i smaken. Inte på grund av att de beskrivs som giriga och dumma, utan för att ingenting är nedtecknat om berget självt.

torsdag 24 december 2009

#1

Där låg vanten. Den var som besökaren mindes den, med en vit rand över handleden. Och bordet som den låg på, han kunde alldeles känna hur strävt träet kändes under fingrarna om man drog handen över bordskivan. Allting var längesedan, ja, nästan som om det aldrig hade hänt honom. Men om det inte hade hänt honom hade han inte varit här igen, på återbesök. Och då hade han inte kokat en kanna kaffe, och inte känt hur brödsmulorna klibbade fast under fotsulorna och inte öppnat balkongdörren som gnisslade.

Så var det, när han återvände. Tavlorna såg likadana ut som förut, men de betydde andra saker nu. Det var svårt att säga vems felet var. Kanske var det onödigt att utkräva någon sorts skuld för det faktum att det gula fortfarande var lika gult, och att det röda inte längre visste varför det fanns med i bilden. Jo, det tjänade nog ingenting till att ringa och klaga. Han har väl nog med sitt, tänkte besökaren. Det hade han alltid, och det var därför besökaren var tillbaka. Det var därför besökaren kom, trots att han lovat att aldrig dyka upp igen. Och vanten hade han inte brytt sig om att hämta. Oftast blev inte vintrarna så kyliga, och vintern -23 köpte han helt enkelt ett nytt par. De hade inte haft någon vit rand vid handleden.

Det låg ett tunt lager damm över toalettgolvet, och badkaret hade behövt avkalkas. I fönstret låg ett kuvert med pengar, inte mycket. Bara en tiotusen, fördelat på tjugo femhundralappar. För henne hade det varit mycket pengar, men nu fanns knappast något behov av sedlarna. Inte för någon.

Medan han stod där och funderade på vad han skulle göra av pengarna drog han sig till minnes första gången de hade mött honom. Det var i affären. Han hade inte lagt märke till dem.
Han hade alltid varit klädd i kostym, men det hade aldrig känts som om han ville visa upp sig. Han sover nog i kostym, hade de skämtat när han hade gått. Hon borde ju ha vetat, tänkte besökaren.

söndag 29 november 2009

#22

Han hade länge känt det som om han var lindraren. Det var han som skulle stryka andra över armen när de kände olust eller sorg, det var han som skulle laga gröten på morgonen, och han som skulle koka kaffet. Att hålla filtret över kopparna, noga se till att alla fick sin del av början och slutet på avrinnandet. Mjölken skulle var och en få hälla upp efter eget tycke, men det svarta, det skulle han fördela efter bästa förmåga. Om inte han, vem skulle då? Alltid var det någon som skulle ha mer än de andra och alltid var det någon som då till slut inte fick någonting alls. Som en påminnelse om vad som förut var, men som Den Lille var satt att åtgärda, lade han alltid upp en torr skorpa på tallrikarna. Nej, det var kanske sant att ingen egentligen åt den där skorpan med lust och nöje, men aldrig att någon lämnade den oäten eller osmakad. Det vackra med skorpans skrovliga yta och torra innanmäte var att alla fruktade att en gång vara den som bara fick just skorpan på tallriken. De sa till honom att de ibland drömde om denna tallrik som bara bestod av upplagda skorpor. Och marmeladen, den stod så långt ifrån dem, och de hade till slut inte krafter nog att sträcka sig över bordet för att ta tag i lillskeden och lägga för sig av det söta, klibbiga på skorpan. Det var denna längtan efter lindring som gjorde att Den Lille fick vara hjälpare, och det var detta förflutna som gjorde att han lade upp en skorpa på var tallrik. Så att de skulle komma ihåg. De skulle då inte vara oroliga längre. På var skorpa lade Den Lille för en lillsked marmelad som tröst, men aldrig så mycket att skorpans knaster inte hördes genom de pliktskyldiga tuggorna.

På bordet ställde Den Lille också alltid fram en stor skål med skivad limpa. Av den fick man ta för sig tills man var nästan mätt. Skorpan åt man till sist, så var reglerna och det var aldrig någon som trotsade dem. Att föräta sig framstod ännu som det värsta man kunde göra, och att föräta sig på den generöst upplagda limpan var den värsta sortens dåsighet och mättnad.