torsdag 16 juli 2009

#3

Vid öppnandet av mötet hade han talat med en högt stämd röst, en kvartston över det rösläge han normalt begagnade sig av, och sagt att den här världen är en värld där människor och djur inför varandra påpekar att någon har bytt plats på bokstäverna i palindromen. Men vi kan resa oss, hade han fortsatt, ur den aska där dylika spörsmål tillåts vara den enda anledningen till att glöden består. Vår förmåga är oss given, och således också våra möjligheter.

En syn hade inträtt i hans drömmar. Han, talaren, hade funnit sig innesluten i en kokong som långsamt, i det närmaste ceremoniellt, hade rört sig genom atmosfären och sjunkit in i en omloppsbana runt solen på precis det avstånd som höll kokongen och den därinne slumrande kroppen varm utan att den brände sig.

Det ankom på åhörarna att ställa sig till missionens förfogande, vilket många gjorde. Vi får inte glömma bort det, att många villigt ställde upp. Att många byggde den farkost som aldrig någonsin hade förutsättningarna för att lyfta från jordens yta.


torsdag 9 juli 2009

#56

Är på inget sätt fri.

Det stod så, på bergväggen i klippskrevet. Man är ju böjd att hålla med. Han hade hängt i linan i flera dagar innan ingen alls såg den brista.

Historien är bra, men för den som tvingas att konfronteras med sina oändliga begrepp finns ändå en räddning. Det är säkert sant, kunde man säga, att han ännu inte var fri när han hängde helt visst fritt i luften, men ändå med linfästet ordentligt nerklubbat i berget. Men vad skulle han ha skrivit några meter längre ner, om tid hade funnits, på väg ner?

Jag borde inte förbli tyst. Jag hörde en handläggare på försäkringskassan ringa ett samtal och meddela att ansökan om sjukersättning måste avslås. Jag tror att det som mötte henne på andra sidan av telefonlinjen var av samma karaktär som det som inte hann skrivas på bergväggen.


tisdag 30 juni 2009

#1

#1989

Min läsning under sommarens första månad har nu sammanstrålat. Först - "Fallet Heidegger" av Hugo Ott, som handlar om den tyske filosofen Martin Heideggers roll i nationalsocialismens genomförande inom högskolepolitiken, och den skuld som Heidegger aldrig erkände. Teorierna om varför är fortfarande för många, och Heidegger gav aldrig då eller senare en förklaring som gick att begripa. Ändå fanns en skillnad i hans förhållningssätt som knappast är oväsentlig. Under nazismen talade han, som stämningen påbjöd, högtravande om nationalsocialismens förtjänster som han menade var den frigörelse som människan väntat på från massans konventioner. Senare, under upprensningstiden, var tonen en annan. Det var ingalunda ett vildsint försvar. Snarare undflyende förklaringar (aldrig ursäkter), tillika lögner som inte hade någon som helst grund i verkligheten. Förlåt sa han aldrig.

Heideggers position gentemot nazismen var kanske inte annorlunda än den roll han intog gentemot de finansiärer som både tidigare och senare garanterade honom hans försörjning, till vilka hörde katolska kyrkan (han studerade teologi, samt tolkade Thomas av Aquino) och det av fransmännen ledda upprensningsutskottet (franska filosofer och diktare).

Frågan blir således om det handlar om självständighet eller den yttersta sortens beroende. Kan de sammanfogas? Tydligt är ändå att Heidegger bakom den av finansiärerna målade fernissan formulerade egensinniga, omfångsrika tankar.

"Om natten i Chile" av Roberto Bolano handlar också om skulden. Platsen är Chile och tidpunkten militärjuntans (med stöd av väst) statskupp mot den folkvalda, socialistiske presidenten Allende. Huvudpersonen börjar undervisa Pinochet och hans generaler i kommunism och marxism, till hjälp för juntan när de ska kartlägga de politiska motståndarna. Senare börjar huvudpersonen deltaga vid fester hos en kvinnlig författare och poet, vars man är från USA. Inte förrän efteråt framkommer vittnesmål om att denna författarinnas man höll förhör med regimkritiker i källaren.
Historien är tillbakablickar, från huvudpersonens sista natt i livet, fylld av ångest över hans skuld. Skulden tar gestalten av "åldrad yngling" som hemsöker huvudpersonen denna sista natt.

"Den åldrade ynglingen har varit tyst länge nu. han spyr inte längre galla över mig eller författarna. Finns det någon lösning? Så blir litteraturen till i Chile, så blir den stora västerländska litteraturen till. Försök få in det i skallen, sägen jag. Den åldrade ynglingen, det som finns kvar av honom, formar läpparna till ett ohörbart 'nej'. Det är min mentala styrka som fått stopp på honom. Eller kanske är det historien. En ensam människa förmår inte mycket mot historien. Den åldrade ynglingen har alltid varit ensam och jag har alltid stått på historiens sida."

Och till sist, ett bidrag av P-O Enquist till en antologi av Lotta Gröning med svenska EU-kritiker inför Sveriges medlemskap i Unionen. P-O Enquist skriver ett fiktivt protokoll från ett möte där en kommun i Västerbotten ska rösta för medlemskap i Sovjetunionen. Beröringspunkterna är flera till debatten inför folkomröstningen om EU (och debatten som fortgått under Sveriges medlemskap), men framstår som absurda när det är ett inträde i Sovjetunionen det ska röstas om. Endast genom ett medlemskap i Sovjetunionen kan freden bli varaktig, men ändå behövs en fredsarme. En av de närvarande på mötet räcker upp handen och frågar vad vi ska med en arme till om det är fred, varefter han kastas ut och utesluts ur mötet. Till slut återstår endast två stycken röstberättigade. Kommunen röstar enhälligt för ett medlemskap i Sovjetunionen.

Hur sammanstrålar då de här texterna? Gemensamt för Ott och Bolano är att de utreder skulden. Dess natur är sådan att den endast kan utdömas i efterhand, och inte sällan har den föregåtts av en tidsanda, som senare förkastas som vedervärdig. Men inte förr. Förr var det som senare är skuld något eftersträvansvärt - Heidegger blev rektor vid Freibergs Universitet, Bolanos huvudperson är en uppburen poet och får därtill träffa landets mäktigaste män, ja, till och med undervisa dem!

Det kunde stavas Hegel, och historiens egen logik, där människan endast spelar skådespelarens roll och världsanden är regissören, men den här texten skulle bli för lång om vi gav oss på den analysen. Istället kanske det räcker att hävda att häri finns en kritik mot EU och liknande projekt, vars grundsatser redan är fastslagna i förväg och inte får ändras. Det borgar för en hård dom av historien, när grundsatserna raseras, till förmån för andra.

söndag 28 juni 2009

#34

Trötta händer som fingrar på servetter. Bordskivan är blank, ser nystädad ut. Det gör golvet också, rutmönstrat. Och så de trötta händerna. De vet inte vad de gör, de vet inte vart de ska, och oftast vet de heller inte var de har varit.
Det finns sällan något behov av att känna en annan människas liv och umbäranden på djupet. Den meningen borde få en förklaring, men för tillfället kan vi nöja oss med att säga att när förvirrade händer plockar med servetter på ett rent bord i ett rent kollektivkök - då hade det hjälpt att kunna förklara för dem var de kom ifrån. När det inte är möjligt, ja... då får man kanske låta händerna vara, i glömskan och oriktningen.

måndag 15 juni 2009

söndag 14 juni 2009

#67

Man ifrågasatte mina lojaliteter. Vems sida stod jag egentligen på? Hur skulle jag kunna svara på det! Frågan var felställd. Det finns politik, och politiska handlingar - men det är något som i efterhand tillskrivs själva aktionen. Jag sköt en människa och blev avkrävd svar, men sådana svar finns inte! Jag bär en pistol under armen, men den äger inget namn, ingen dekal, den är inte ett plakat med slagord. Det finns andra föremål som tjänar det syftet - plakat med slagord, för att nämna ett.

Och åt vem gick mina omsorger när pistolen avfyrades? Vem såg jag för mina slutna ögon när rekylen fortplantade sig genom högerarmen, genom axeln? Som om man skulle se något, något alls! Så frågar dårar! Det finns ingen politik i ett pekfinger, det är bara något man inbillar sig. Det finns politik hos de som ser på, inte hos den som handlar. Den som handlar är ensam, publiken är det inte.